Det fanns så mycket kärlek till denna lilla tös så jag trodde inte det kunde finnas mer kärlek i mig? Men när det ett par år senare kom ytterligare ett litet barn så fanns det precis lika mycket kärlek till honom. Fredrik flyttade också direkt in i mitt innersta rum i hjärtat och jag älskade nu båda barnen precis lika mycket. Där skulle jag för alltid behålla dem, där ska de finnas för evigt!
 |
| Nathalie & Fredrik, båda 7 månader. |
Men sen hände det som ingen förälder någonsin ska behöva uppleva. Fredrik lämnade oss för att bli en ängel i himlen.
Då började jag verkligen fundera över vad som är livets mening?
Varför ska jag tvingas gå till en gravplats och sänka ner en vit urna i jorden med resterna av mitt barn, med resterna av vår älskade Fredrik?
Fredrik har nu sedan 8 veckor flyttat upp en våning och bosatt sig i min hjärna. Han är ständigt med mig alla dygnets timmar, men som sagt, nu i min hjärna istället för i mitt hjärta.
Jag försöker "leva på" och göra alla de vardagliga sysslor som förväntas av mig, som att arbeta, träna, umgås med vänner och vara som vanligt, men Fredrik, han finns där precis hela tiden.
Min mun kan le men mitt hjärta blöder.
Att vara som vanligt? Kommer jag någonsin mer att kunna vara som vanligt? Det saknas ju en del av mitt liv, något har slitits sönder i mig.
Vi tjatar och vi gnatar på våra barn, gör si, gör så, inte hit och inte dit... Men det tillhör livet det också, vi säger och gör det bara av kärlek och omtanke.
Men glöm bara inte att ofta tala om för barnen att dom är det bästa som finns och att det är dom som gör livet meningsfullt!
Och barn, ja, barn är det är de så länge vi föräldrar lever!
Jag älskar dig Nathalie !
Glöm aldrig det !
Mamma
Mamma
Hej!
SvaraRaderaDet gör ont att läsa, har själv länge gått/går med destruktiva tankar. Jag kommer nog aldrig att ta steget, hoppas att jag blir kvitt eller kan förlikas med mina demoner och fullbordar mina framtidsplaner i en ljusare framtid, även om det är svårt att se ibland.
På ett annat sätt var det styrkande att läsa, så för det vill jag säga tack och kommer följa din resa.
Tror jag skriver detta eftersom jag sällan pratar om det. Känns konstigt, jag känner inte dig.
Det blev mycket "jag" i kommentaren, ursäkta, men önskar dig och din familj all styrka och glädje i eran fortsättning och en stjärna i natthimlen till Fredrik.
Mvh, en son.
Jag hoppas verkligen du kommer ur dina tankar, om du inte kan själv så gå till någon som du kan känna förtroende för. Det är svårt att komma igång med en okänd psykolog så du får ge det lite tid.
RaderaMen sök hjälp så fort du kan, livet är alldeles för kort för att vi ska gå och må dåligt och brottas med tankar som borde hamna på sophögen, de är stora energitjuvar.
Tänk på hur många som mår dåligt i din omgivning om du väljer den vägen som Fredrik gjorde. Han hade inte en tanke på det i sin svåra stund, det är jag övertygad om.
Va rädd om dig / kram
Vet vad du går igenom, miste min egen son en av de sista dagarna i september 2013, 3 månader sedan. Min son var lite äldre än din men hade ännu inte börjat leva sitt liv, han studerade fortfarande och bodde ännu hemma. Saknaden är enorm men jag pratar med honom varje dag, han finns alltid med i både hjärta och hjärna.
SvaraRaderaSänder styrke kramar till dig.
Det är alldeles för många fina barn som lämnar oss på detta sätt, det har jag förstått nu när jag börjat söka information på nätet och i olika fb grupper.
RaderaVi har många änglabarn som borde fått växa upp och leva sina liv i lycka och harmoni.
❤❤ till alla oss som saknar våra fina barn och nära anhöriga ❤❤