Fredrik

Fredrik

fredag 25 juli 2014

Semester och helg i Göteborg

Sol, sommar, semester och en hel massa förväntningar. På sommaren ska allt hinnas med. Alla är så glada över sina semestrar och sina härliga ledigheter, Facebook fylls av inlägg som visar glada lyckliga människor på semester, som solar och badar, som äter god mat och dricker vin från alla möjliga delar av Sverige och världen.

Jag blir helt förvirrad, vart är min glädje? Varför känner jag inte någon riktig glädje längre? Jag har skrivit om det tidigare men det är verkligen så, allt känns så himla ytligt. Som.... - "jaha och ett ryck på axlarna", som om det kan kvitta.
Vi har också semester nu och jag vill precis som alla andra känna mig lycklig, rofylld och avslappnad.
Vår första semestervecka var vi i Turkiet, hela resan var bra, allt var bra, jag har inget att klaga på men hela tiden har jag en oro som mal i mig.
När jag är borta vill jag bara hem och när jag är hemma vill jag bara bort. Herre Gud, va är det för fel på mig?

Helg i Göteborg
Jag fick ett fint erbjudande så tidigt som i augusti 2013 från Booking.com om att redan då boka in
denna sommarens vistelse på Gothia Tower i Göteborg. Ja, varför inte tänkte jag eftersom erbjudandet var väldigt bra. Jag bokade upp 2 dubbelrum med baktanken att vi kunde ge Fredrik detta som födelsedagspresent eftersom han fyller år mitt i sommaren.
Nu blev det  ju inte Fredrik som följde med oss till Göteborg utan Nathalie, Thomas och lille Harry.

Vi fick en bra och trevlig helg trots att Göteborg visade upp sin mest grå, mulna och regniga himmel.
Allt det där som vi brukar göra i Göteborg hann vi med, som att gå på Liseberg, vandra runt i Saluhallen, shoppa i Nordstan och äta på på Avenyn. Vi promenerade i parker och vi besökte Göteborgs domkyrka.

Göteborgs domkyrka
Det finns ett lugn i kyrkor som jag tycker om och därför besöker vi ofta kyrkor när vi är i olika städer. När vi var i kyrkan tände vi ljus och placerade i ljusgloben och då sköljde plötsligt den stora vågen av sorg över mig igen. När jag såg Nathalie placera sitt ljus i en "sandlåda" och sen dra med sitt finger i sanden formen av ett hjärta runt ljuset, då brast det. Tårarna bara rann utför mina kinder och halsen brände som eld.

Fredrik, Fredrik, älskade barn, jag kan inte fatta att vi aldrig mer ska få träffa dig, aldrig mer få krama dig, se eller höra dig. Det är något jag fortfarande inte vill eller kan ta in. Det gör alldeles för ont.
Du finns fortfarande alltid med oss fast det nu är på helt fel sätt!

Jag älskar dig // mamma

söndag 6 juli 2014

Livsglädje

Jag är återigen där och balanserar på kanten till det svarta hålet.
Någonstans på vägen har jag tappat en del av min motivation och glädje. Jag tycker inte något lockar mig längre. Det känns som om jag lever och verkar per automatik. Jag bara gör saker för att jag måste, för att jag vägrar lägga mig ner under täcket, för att jag vägrar att inte fortsätta leva.
Jag har ju fortfarande väldigt mycket att vara lycklig och tacksam över även om jag stundtals kan ha svårt att se, det är så lätt att det mörka tar över.
Men jag vill inte ha något "låtsas liv". Jag vill göra något "riktigt", jag vill göra något som har ett bestående värde.
Är jag flummig? Ja, det är mycket möjligt men det finns något i mitt inre som mal, som tuggar och gnisslar som en rostig gammal kvarn.
Jag hamnar om och om igen i frågan, - vad är egentligen livets mening?
Vi ska vara så perfekta, vi ska visa upp vår fina yta, den lyckliga familjen och allt duktigt vi gör..... men till nytta för vem? vem är det vi lurar?
Jag saknar min mamma så otroligt mycket, att få tjata med henne om allt det som finns i mina tankar. Hon hade förstått.

Jag känner mig inte till freds, jag har en oro över livet. Jag känner oro över mitt älskade lilla barnbarn. Han som precis påbörjat sin livsresa. Där livet nu är som en oskriven bok där de vita tomma sidorna ska fyllas av fina minnen, av roliga, tråkiga, jobbiga, ledsamma, härliga och glada händelser men också av alla hårda prövningar han ska möta på livets krokiga väg. Allt måste gå bra. Han måste få ett lyckligt liv, en fin uppväxt och framtid. Jag vill att han ska få en mycket tjock och vacker "livsbok" att kunna bläddra i på sin ålders höst.

Jag tittade härom kvällen på gamla foton från mina barns uppväxt. Mina fina underbara ungar. Födelsedagar, semestrar, jular, skolavslutningar och det ena efter det andra.

Älskade barn, ni var min framtid.
Nathalie, är fortfarande min framtid, men Fredrik, är numera min dåtid.

Jag kände mig under Fredriks uppväxt ofta orolig för honom, för att något skulle hända denna vilda men så snälla unge.
Älskade Fredrik, du var ju nästan framme vid " vuxenlivet"?
Boken om Fredriks liv är redan till ända, den blev inte så tjock, det blir inga nya minnen att fylla på med, inga nya faser att gå igenom eller nya prövningar att tampas med. Den är för evigt färdigskriven.

Mina fina pojkar ❤️
Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste göra något av mitt liv innan det är för sent. Jag måste göra något innan jag blir för gammal. Jag vill inte sitta där sen och ångra att jag inte gjorde något mer av mitt liv.
Brist på idéer är det egentligen inte, de finns, men jag måste ha styrkan och kraften att ta tag i dem och det kostar på, både i pengar och kraft.
Men alla dessa föreläsningar jag varit och lyssnat på där temat nästan alltid varit att sätta upp en målbild, att genomföra sina idéer och att till sist
nå fram till sitt mål.
Hur bra det är att ha tydliga mål.
Ja, ok visst är det så ......
men hur lätt är det egentligen?

Maria

torsdag 3 juli 2014

I livets ryggsäck

Varför vänder vi så ofta ryggen åt sorg och människor i kris?
Av rädsla tror jag, men det blir så fel för det är ju då vi behöver den mänskliga omsorgen som allra mest.
Jag vill därför ta upp några saker som jag tycker man ska fundera lite över men också packa med sig ner i ryggsäcken på livets resa, för sorg kommer alla någon gång att drabbas av.
Sorg är en lika naturlig del av livet som glädje, men så mycket svårare att prata om och att dela med någon. Samtidigt är det viktigt att vi tillåter oss att sörja och att vi förstår att alla har olika sätt att sörja på men att inget sätt är rätt eller fel.
Så glänta lite på ditt hjärtas dörr och öppna dina ögon inför sorg.

Du behöver inte säga så mycket till en människa i sorg.
En blick, en klapp eller en kram betyder mer än tusen ord.
Det viktigaste är i alla fall att man gör eller säger något, för när man är i sorg känner man sig väldigt övergiven om man bara möts av tystnad.

Låna gärna ut dina öron och lyssna, du behöver inte prata själv, inte säga något alls egentligen utan bara finnas där och lyssna.
Människan i sorg har ofta ett stort behov av att få prata om sin sorg, att få gråta, kanske skratta och att få älta och gå igenom allt det som hänt.

Ta gärna med dig lite mat eller fika till den sörjande.
När man befinner sig i sorg glömmer man ofta bort att äta och det finns ingen kraft till saker som i vanliga fall är en baggis.
En människa i djup sorg har under lång tid en hjärna inlindad som i seg sirap. Det som i vanliga fall går i ett nafs kan ta både dagar och veckor.

I början är det många som kondolerar och hemmet kanske fylls av vackra blommor.
Men sen försvinner de flesta, då har man liksom " gjort sitt"
Skicka bara ett kort i början och spara gärna buketten tills ni ses, även om det kanske tar några veckor eller till och med någon månad, men då behövs verkligen dessa tecken på omsorg.

Att skriva till den sörjande att - jag finns och jag tänker på dig hela tiden,
eller - det är bara att du hör av dig så finns jag, är nästan helt meningslöst.
Den kontakten tar man inte, det finns det oftast ingen ork till.
Så vill du fortsätta ha kontakt med din vän? ..... ta den igen, och igen.....

Ha förståelse för att svår sorg även tar sig många konstiga fysiska vändningar.
Inget är egentligen konstigt när man har sorg.

Som sörjande har man i början väldigt svårt att förstå att livet fortsätter som vanligt utanför bubblan man hamnat i. Att folk fortsätter gå till jobbet, att bilarna rullar och att jorden faktiskt snurrar på.

Men det viktigaste av allt är ändå att inte glömma bort det varma och mjuka och att bara vara en vanlig medmänniska i vårt  allt mer hektiska samhälle.
För vad är vi utan varandra?
Håll hårt i dem du älskar och låt dom märka att de är älskade.
För livet kan förändras på en liten sekund även för dig.

Maria