Fredrik

Fredrik

tisdag 31 december 2013

Tillbaka till jobbet

Fyra veckor efter Fredriks död var jag tillbaka heltid på jobbet. Allt skulle nu återgå till det normala. Det var vad jag trodde att alla förväntade sig av mig.
 
Jag fick direkt efter Fredriks död frågan om jag ville gå till någon för samtal, men nej,.. jag tackade nej, för det behöver inte jag, för det här ska jag klara själv!
 
Under de fyra veckorna jag var hemma från jobbet hade jag massor av praktiska saker att klara av. Det var besök hos begravningsentreprenören, samtal med prästen, med polisen och med psykvården. Jag skulle ordna med minnessamlingen, med begravningen, jag gjorde spellistor från Fredriks spotify, jag bakade bullar, framkallade foton, jag handlade och fixade.



Vi sov nästan inget, vi åt nästan inget, vi drack kaffe i kopiösa mängder, vi promenerade och vi grät.
När jag tänker tillbaka på de fösta veckorna känns det som om det bara handlar om ett par dagar, allt flyter liksom samman.

Men nu var sjukskrivningen slut och nu skulle livet alltså bli som vanligt igen! 
Hur dum får man vara? Hur kunde jag ens i min vildaste fantasi tro att det skulle kunna bli som vanligt igen?
Men som sagt, det var så jag trodde det skulle vara, att jag förväntades ha sörjt färdigt och måste komma igång.
 
Kommentarerna jag fick när jag kom in på jobbet var;
- Skönt att du är tillbaka, - kul att se dig, - det är nog det bästa att komma igång, - och leendet sitter ju kvar!  ... men ... hur kunde det bli så här?... hallå ... jag har inte haft influensa i fyra veckor... jag mår verkligen inte bra! Min son är DÖD och det står med stora bokstäver i hela min panna. En del av mitt liv är för alltid borta! och ni kommer med käcka kommentarer?
 
Jag vet att allt bara sägs i all välmening, men det känns så konstigt och fel. Fredriks död är ju det enda som fyller mig, det fyller hela min kropp, hela mitt huvud och hela mitt liv just nu.
 
Efter några dagar på jobbet märkte jag hur förvirrad jag kände mig, var det fel på mig? var det fel på mitt minne? hade jag sagt och gjort det jag skulle?
Gråten lurade på mig hela tiden och jag fick plötsligt låsa in mig på toan lite då och då för att gråta en skvätt. I min hjärna sa någon, -Skärp dig Maria, vad håller du på med? 
När jag jobbat ca fyra veckor tvingades jag inse att det här klarar jag inte av längre, jag behöver hjälp och jag måste ha det nu!
 
Jag fick ganska tidigt i livet lära mig att inte tjuta, - Vad gråter du för? 
-Tycker du synd om dig själv eller? ...
Så det var bara att bita ihop, gå vidare och inte älta, det som hade hänt hade hänt och det du inte längre kan påverka får du bara acceptera.Det var så det var hemma hos oss.
Jag grät en stund i min ensamhet sen fick det vara bra.
Det var tufft och det har gett mig stora krav på mig själv som vuxen.
Gråta när ingen ser och sen lämna det bakom sig.
 
När jag nu kom till psykologen sa han klart och tydligt att jag måste tillåta mig att sörja och att låta gråten få komma. Det är viktigt!
Han sa  -När polisen kom med dödsbudet försatte  kroppen  dig i chock för att klara av situationen,  nu när allt det praktiska är över börjar dina känslor försiktigt att pysa ut och det måste du tillåta. Stänger du in sorgen kommer du bli tokig!

Jag sa att jag inte ville prata om det med min omgivning längre. -Jag är rädd för att de tycker jag tjatar och jag vill inte de ska tro att jag fastnat i sorgen. Att andra tycker att det är "länge" sedan det hände och att jag inte ska älta mer? Att jag måste släppa och gå vidare?
Han svarade lugnt - Maria, du har upplevt det värsta trauma en förälder kan uppleva och det kommer ta lång tid att bearbeta.
 
Hans råd till mig var att jag skulle arbeta halvtid och inte göra något särskilt på den tiden jag inte arbetade. - Bara va, sa han,  hälsa på hos Harry och Nathalie, gör något du tycker om. Du måste också få tillbaka din sömn om nätterna.
 
Ok, jag kapitulerar och gör som psykologen ordinerar.
Jag behöver inte alltid vara starkast!

Maria

onsdag 25 december 2013

Lex Maria anmälan

På Socialstyrelsens hemsida står följande: 
Enligt bestämmelserna i patientsäkerhetslagen (2010:659) 
Vårdgivaren ska anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
Denna regel kallas lex Maria.

När vårdgivaren tar emot en rapport om en händelse som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada ska det rapporterade utredas. Syftet med utredningen ska vara att så långt som möjligt klarlägga händelseförloppet och vilka faktorer som påverkat det, samt ge underlag för beslut om åtgärder som ska ha till ändamål att hindra att liknande händelser inträffar på nytt, eller att begränsa effekterna av sådana händelser om de inte helt går att förhindra.

Om vårdskadan är allvarlig ska vårdgivaren snarast anmäla den till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).  

Några veckor efter Fredriks dödsfall fick jag ett telefon samtal från överläkaren på psykiatriska avdelningen i Kalmar. Hon undrade om vi ville komma dit och få information om hur de hade agerat och vad som hade hänt vid Fredriks besök hos dem knappt 2 dagar innan han avslutade sitt liv.

Min bror följde med mig och vi fick träffa chefsöverläkaren och den läkaren som på fredagskvällen den 4 oktober tog emot Fredrik på psykakuten.
Jag kände när jag satt där och fick ta del av informationen att det här skulle vi fått ta del av medan Fredrik fortfarande fanns i livet. Kanske hade vi kunnat fånga upp honom och fått ett lyckligt slut på det helvete som Fredrik kände att han befann sig i?

Samma dag våra älskade barn fyller 18 år har vi som föräldrar inte längre någon som helst rätt till dem. De är då vuxna i myndigheternas ögon och ska ansvara och fatta egna beslut. Det är väl bra, vi måste ju någon gång släppa och låta dem bli vuxna och ta eget ansvar men om man är sjuk och mår väldigt dåligt, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt kanske man inte själv kan avgöra när handen ska sträckas ut för att be någon om hjälp? Det är svårt. 
Men varför skulle jag nu sitta här och få ta del av detta när jag ändå inget kunde göra? Nu kändes det oviktigt och jag kände både ilska och sorg. Varför hade de inte gjort mer? Varför bad de honom inte komma tillbaka dagen efter och dagen efter igen fram tills det att han kunde erbjudas en riktig tid för samtal? Han hade ju till och med uttalat att - jag orkar inte "detta" mer!
Varför lät de honom gå hem när de såg att han befann sig i en kris? Han måste ha känt sig helt ensam och utelämnad? Varför följdes han inte upp bättre? Alla dessa varför! Vad hjälper det oss nu?


En lex Maria ska lämnas in förklarade chefsöverläkaren, och när den är skriven skickar vi över den till er så får ni komplettera den med era synpunkter.
Ja det lät ju bra? Det kanske kan hjälpa någon annan i en liknande situation? 

När jag efter några veckor läste i tidningen att en lex Maria anmälan lämnats in på psykiatriska mottagningen i Kalmar förstod jag att den gällde Fredrik plus ännu en anmälan som gällde en flicka. Va? var den redan inskickad?
Någon dag efter att artikeln publicerats i tidningen dök ett brev in i vår brevlåda med en kopia på den anmälan som redan skickats för granskning till IVO. 
Överkörda! Men vad betydde våra synpunkter? Inte ett skit!
Efter att jag läst utredningen ett antal gånger kände jag bara att de kan dra åt pepparn, jag skiter i hela anmälan, jag skiter i hela psykiatrin. Anmälan innehöll dessutom en del saker som var helt felaktiga, men jag skiter i alltihop, den ger oss inte vår älskade Fredrik tillbaka i alla fall.
Jag känner mig så grymt besviken.

Maria

måndag 23 december 2013

Dan före doppardan

Några riktiga jultraditioner har vi aldrig lyckats få till i min familj. Jag minns nästan ingen jul från min egen barndom med någon större glädje, vilket jag idag tycker är väldigt tragiskt. De fina minnesbilder jag har är alltid från advent och tiden före själva finalen. Mina bröder och jag bakade pepparkakor med mamma och pepparkakshus med pappa, vi satt i köket och pysslade med mors julbrev som mamma alltid köpte ur jultidningskatalogen. Vi skrev önskelistor och vi gick på julskyltning och vi drömde om alla paket som vi önskade att tomten skulle komma med. Mamma lagade julmat, kokade knäck och griljerade skinka.
Men när julafton kom blev det oftast för mycket sprit och glögg i huset och alla våra förväntningar grumlades krasst. Tomten hittade inte fram till vårt hus utan vi syskon delade själva ut klapparna till varandra. Självklart måste det väl finnas bra jular från min barndom, men... jag minns dem inte. 
Nu var det också så att vi under flera år vid jul och nyårstid åkte på resor till varmare breddgrader, så på grund av det blev det inget traditionellt julfirande.
Allt det här har gett mig en viss julångest som vuxen. Jag gillar helt enkelt inte jul. Advent tycker jag om, det är mysigt. Jag gillar att pyssla, pynta och göra fint. Men när det börjar dra ihop sig, ja då vill jag bara fly.



När jag själv blev mamma var min förhoppning att jag skulle ge mina barn fina jultraditioner. Det fungerade bra i några år när de var små, men sen har även vi firat väldigt många jular på resande fot.
Jag minns första året när jag ensam skulle resa med barnen till Thailand, det var 1999.  Vi hade en lång flygtransfer i Moskva, (en väldigt ogästvänlig flygplats tycker jag). Det var kallt och halvskumt i hela flygterminalen och det fanns nästan ingenstans att sitta. Allt som sprakade ur det taskiga högtalarsystemet var på ryska eller på väldigt svårförståelig engelska. Jag sa till barnen - att nästa gång de säger något i högtalarna så måste ni vara tysta, men så fort det knastrade till i högtalarna och jag skulle försöka koncentrera mig på att lyssna sa Fredrik, - vad säger dom mamma? Vad säger dom?


Det här resandet under deras jullovsledigheter gav tyvärr barnen lika dåliga jultraditioner som jag själv har. Var det egoistiskt av mig? Ja, kanske, men vi upplevde väldigt mycket och vi var alltid tillsammans.
Jag vet att Fredrik precis som jag inte tyckte om julen. Dagen före doppardan hade han tillsammans med sina kompisar uppesittarkväll. Julmat var inte hans passion och julklappar intresserade honom inte speciellt mycket. Han trodde helt enkelt inte på tomten.




I år är det konstigt nog första gången på många år som vi inte har någon julresa inplanerad. Vi ska "bara" vara hemma. 


Det är också första julen för mig som mormor och första julen utan vår älskade Fredrik. Men sorgen och saknaden är lika stor varje dag, så om det är julafton, juldag eller någon annan dag, det spelar ingen roll. Det är alltid lika hopplöst tomt och sorgen och saknaden efter honom är enorm.

Imorgon är det julafton, då blir det en sväng till Skogskyrkogården för att tända ljus för honom och hans mormor.



Lille Harry och hans föräldrar ska fira jul med Harrys morfar, farmor och resten av släkten som bor i Torsås trakten. Men vi får pussa och snusa på den lille prinsen en annan dag

God Jul till er Alla, och var rädda om er och varandra 🎅🏻
Maria

onsdag 18 december 2013

Tillägg till inlägget Att mötas i sorg

Måste nog göra ett förtydligande på gårdagens inlägg.
Ni är många fler som möter mig/oss med värme än den klick som inte gör det. Jag förstår att en ung människas död berör mer eller mindre alla på något sätt.

Vi har fått mängder av kort, mail, sms, blommor och telefonsamtal från de mest oväntade håll, med deltagande och stöd. Många har hört av sig via Facebook, både vänner och personer som jag inte känner med hjärtan och kramar.
Så det är inte på något sätt så att jag blir bemött med kyla och bortvändhet, men jag kan känna mig besviken på vänner som jag trodde fanns i min närhet.
Men det bottnar nog i rädsla och osäkerhet?
En liten del av alla de kort vi fått.

Tack alla underbara vänner, bekanta och okända för att ni står ut med mig!
Ni som tycker att ni vill dela min blogg vidare får gärna göra det. 
Kanske kan det hjälpa någon och kanske kan det hjälpa mig att få kontakt med andra i min situation?

Kram Maria

tisdag 17 december 2013

Att mötas i sorg

Att ha en klump i halsen, ögon som bränner och mycket nära till gråt, det är just nu min vardag. Det behövs inte särskilt mycket och ibland inget alls för att mina tårar ska börja trilla. Jag vill verkligen ha full kontroll över mina känslor men jag tvingas gång på gång inse att jag just nu tyvärr inte har det.

Jag får ofta höra att jag är så stark och lugn, men skenet bedrar kan jag säga. Mitt inre är i fullständigt uppror och mina känslor åker verkligen berg och dalbana. 

I söndags, den tredje advent, döptes vår lilla prins till Harry Fredrik i Ålems kyrka.
Jag kämpade hårt med mig själv under hela gudstjänsten.


Saknaden är enorm, Fredrik skulle ju vara med här, han skulle ju vara gudfar till lille Harry.

Nu fick Harry ett mycket fint dop och en jätte gullig gudfar i Rasmus, men ändå, det saknades någon. Vi saknade alla Fredrik.
Dopet var väldigt fint och det lilla luciatåget var ett mysigt inslag till dopakten.

Ibland får jag kommentarer som;
- tiden läker alla sår
- idag lyser solen, vi får vara glada över det
- livet går vidare
- ni har ju fått Harry

- Ja, men jag skiter just nu i solen,  mitt sår kommer aldrig att läka,
- ja, jag vet att livet fortsätter trots att jag vill stoppa tiden och
- ja, jag är mycket glad, lycklig och tacksam över mitt underbara lilla barnbarn, men han kan aldrig ersätta Fredrik!
Jag vill ju ha båda!

Jag inser att saknade med tiden kommer att mildras något men just nu känns det väldigt avlägset.

Jag förstår att min omgivning kan ha svårt att möta mig, att veta hur de ska bete sig och/eller veta vad de ska säga. Några vill nog helst inte möta mig alls. Men snälla ni, möt mig, ni behöver inget säga. 
Jag är väl medveten om att det är jobbigt för er, kanske till och med jobbigare för er än för mig i mötet, men vad är det som kan hända? Vi kan båda börja gråta, men det dör vi inte av och det är inget vi behöver känna oss dumma över heller. Sorg är ett lika naturligt sinnestillstånd som glädje, bara så mycket mer smärtsamt och skrämmande.

Jag vet i alla fall att jag aldrig mer kommer undvika eller låtsas som om allt är som vanligt nästa gång jag möter någon som jag vet bär på en sorg. 
Jag vet ju hur övergiven jag känner mig i det mötet.

Maria