Fredrik

Fredrik

torsdag 1 oktober 2015

2-årsdagen närmar sig

Jag kan knappt förstå det men nu närmar vi oss 2-årsdagen.
Den 7 oktober 2015, 2 år utan Fredrik.
När jag cyklade hem från träningen härom kvällen kom tårarna när jag passerade huset där Fredrik hade sin lägenhet. Fortfarande dras min blick till fönstren där han bodde för att se om det lyser. Så knasigt. 
När nu det hemska datumet närmar sig och hösten börjar göra sig påmind känner jag en malande oro i mig. Jag får flashbacks från den värsta dagen i mitt liv titt som tätt.
Foto: Claus Kempe
När jag för ett år sedan sammanfattade mitt första år utan Fredrik skrev jag att en av de saker jag ville ta tag i var att besöka polisen i Kalmar för att se fotografierna som de tagit från "olycksplatsen" när Fredriks hittades.
Blogginlägget till 1-årsdagen HÄR

Jag besökte polisen veckan innan 1-årsdagen men jag har aldrig tidigare skrivit något om det här på bloggen.
När polisen kom till oss med dödsbudet blev vi rekommenderade att inte se Fredrik. Dom sa; - det är väldigt otäckt, ni måste veta att det är inte den pojken ni är vana att se. Det gjorde mig skiträdd, jag kände bara panik och inuti mig var allt bara ett enda kaos. Jag vet egentligen inte vad jag trodde att jag skulle få se eller mötas av om jag gick dit? men min känsla var lite som, får allt det här bara ett snabbt slut så blir det snart som vanligt igen, då har det aldrig hänt. Det går inte förklara den enorma panik jag kände. Jag hade ingen som jag kunde prata med om det här och jag ville ju minnas min son som min "vanliga" Fredrik. Det bara skrek i mig, - jag kan inte, jag vill inte.
Alltså var det ingen av oss som gick till bårhuset för att se honom en sista gång.

Tänk om jag redan då hade haft kontakt med dom föräldrarna som jag har idag, alla de föräldrar som precis som vi mist sina barn genom självmord. Då hade dom kunnat dela med sig av sina erfarenheter och kunnat ge oss råd om hur vi skulle ha gjort. Idag vet jag att vi gjorde helt fel. Jag skulle inte lyssnat på polisen. Jag skulle givetvis gått och tagit ett sista farväl.

När den första paniken började släppa taget om mig ångrade jag mitt beslut så otroligt mycket men då var det tyvärr försent.
Jag funderade på det här väldigt ofta under hela första året. Det dök upp tankar i mitt huvud som, - tänk om det inte var Fredrik de hittat, tänk om det var någon annan? 
Så efter ett år av funderande bestämde jag mig för att åka in till polisen och ta del av alla de bilder och allt annat material som finns arkiverat där, allt från efterlysningen till sökandet och slutligen till när han hittades. 
Poliskommissarie Ulf tog emot mig och han frågade mig nog minst fyra gånger om jag var redo, om jag visste vad jag gav mig in på och om jag verkligen skulle utsätta mig för det här? 
- Ja, svarade jag bestämt. - Ja, jag ska göra det, jag ska se allt.
Jag behöver väl inte säga att det som mötte mig var fruktansvärt, men det var min son. 
15 bilder i A4 och A5 format, från alla vinklar, på avstånd och i närbild. 
Jag behöver aldrig mer tvivla på att det inte var min älskade Fredrik som avslutade sitt liv den 6 oktober 2013.


Det fanns en sak till som jag inför 1-årsdagen ville göra och det var att träffa personen som hittade Fredrik. Jag tog kontakt med mannen och frågade om vi kunde ses på en fika och han svarade ja. Vi träffades några dagar efter det att jag varit hos polisen så det gjorde min upplevelse av vårt möte lite mindre dramatiskt. Jag visste ju då att jag hade sett mer än vad han hade gjort. Men det kändes bra att få höra hans version av hur det hade gått till och hur det har påverkat honom. 

Nu är det alltså snart 2 år sedan det otänkbara hände. Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att jag överlevt? 
Jag får ofta höra att jag är så stark, ibland säger någon, - jag skulle inte klarat det, jag skulle nog gått under, osv. Säg inte så. Säg inte så, för ni ska veta att jag är bara så stark som jag måste. 
Jag försöker verkligen hitta alla små glädjeämnen jag kan för att fylla på mig själv med positiv energi och jag måste hela tiden ha projekt och mål att kämpa till för annars skulle jag nog sönder.

Jag påminner er åter igen, livet är så skört, livet kan förändras så snabbt. 
Ta vara på tiden ni har tillsammans och gör något bra av den, lägg inte krut på oväsentligheter. 

Kram Maria