Fredrik

Fredrik

lördag 25 januari 2014

Min lilla hackspett

Det har nu snart gått lite drygt tre och en halv månad sen Fredrik gick bort och tiden bara tickar på.
Att tiden går märks inte minst på vår lille Harry som växer så det knakar.
Jag är så otroligt tacksam över att vi har honom som en underbar liten solstråle i det här mörka.

I ett av mina första blogginlägg så skrev jag att det kändes som om Fredrik hade flyttat upp en våning, från mitt hjärta till min hjärna och bosatt sig där.
Han fanns i mitt huvud 24 timmar per dygn.

Jag tror ingen kan sätta sig in i hur det har varit den här tiden sen Fredrik dog.
Han har verkligen gjort sig påmind under all min vakna tid, i precis alla sammanhang ......och i de stunder jag lyckats finna sömn, ja...... då har han ta mig tusan funnits med då också.

Den första tiden var det väldigt ansträngande att bara fortsätta leva. Att andas.
Varje sekund, varje minut och varje timma.
Alf ( prästen) sa till oss när vi var hos honom på samtal,
 -  det kommer bli kväll idag också, .......men då kunde jag knappt tro det.
Men självklart är det så, det blir kväll varje dag, även om jag då inte ville tro det.

Jag kan nu beskriva det som att Fredrik har slagit sig ner på min axel, som en liten hackspett, och han gör sig hela tiden påmind genom att knacka mig i skallbenet.
Och knackar, ........ja det gör han i nästan alla situationer.
Det är ansträngande, det är jobbigt och det är väldigt påfrestande att ha honom där hela tiden.

Men den senaste veckan har jag känt att det är något som börjat hända. Små korta stunder kan jag nu ana en liten förändring.
För nu har det faktiskt hänt att den lille hackspetten på min axel börjat ge sig ut på små flygturer. Han kan plötsligt hålla sig borta lite då och då.

Först blev jag rädd, - oj vad är detta? håller jag på att glömma honom? Jag kunde under dessa små stunder knappt mana fram bilden av Fredrik i mitt huvud och då skrämde det mig.

När jag tog upp det här med min psykolog i måndags hade han en förklaring som jag tycker verkar helt logisk.
Han sa, - när man sörjer väldigt mycket under en längre tid så utsätts kroppen för mycket hög stress. Till slut måste kroppen ha vila för att kunna fortsätta fungera som den ska och då stänger den helt enkelt av sorgen en stund, i självförsvar liksom.
Kroppen är allt en finurlig boning.

Nu vet jag att hackspetten bara gör lite provflygningar, för han återkommer till min axel när han sett sig om en stund, och då, ja då fortsätter han att knacka.

                                                  ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Jag älskar dig min son, även om du just nu är som en liten hackspett ❤️
// Mamma

torsdag 23 januari 2014

Tänd ett ljus


Var inte ledsen vid min grav,
jag är inte där,
jag har gett mig av.

För jag är tusen vindar över sjön,
jag är också silverglittret över snön.

Jag är solskenet över mogen säd,
jag är även ett stilla regn i höstens träd.

Och när du vaknar efter nattens vila,
är jag fåglarna som på himlen ila
i cirklande flykt över vatten,
är jag är också stjärnorna om natten.

Så gråt inte mer vid min grav.
Jag är inte där, .........
jag har gett mig av.

---------------------------------------------------------------

Jag har hittat en sida på nätet där man kan gå in och tända ett ljus till minnet av Fredrik.
Det finns en grupp där som helt enkelt heter FP. Här nedan finns en länk dit och även på Minnessida för Fredrik Pedersen på Facebook finns en länk dit.

Tänd ett ljus för Fredrik 


Kram Maria

lördag 18 januari 2014

Dimma

Det här inlägget skrev jag en vecka efter det att Fredrik hade hittats död. Som jag sagt tidigare så sov jag inte många timmar per natt den första tiden och när jag skrev det här var klockan ca tre på morgonen.



Tidig morgon och fönstret står på glänt, det är alldeles tyst, det är alldeles stilla. 
Dimman ligger tungt mot marken, likt sorgen som tynger mina axlar.

Det är tyst, det är mörkt, ... naturen håller liksom andan.

Tankarna kryper runt under skinnet, upp till min hjärna. 
Min stängda ögonlock förvandlas till en filmduk. Jag ser ditt glada ansikte, din långa och gängliga kropp, ditt lite sneda leende och den där ungen som jag verkligen älskar så mycket...
I nästa stund ser jag dig dingla i snaran...

Jag avskyr bilden, jag hatar den, jag vill inte se den, men den återkommer ständigt.

Jag gråter och jag gråter. Jag gråter ännu mer när jag tänker på att du hängde i ett jävla grustag, död och alldeles ensam i natten. Fan, fan...

Varför kunde vi inte få dela ditt tunga? Varför kunde jag inte hjälpa dig? Du berättade mycket men du sa inte allt.

Tårarna trillar och jag vill skrika rakt ut, kom tillbaka Tedden, det får inte vara slut!


Fredrik 7 månader och Fredrik20 år, min älskade son.


Fredrik lyssnade mycket på Stiftelsen den sista tiden i livet och den här låten spelade han flitigt, lyssna på texten.

Stiftelsen, Ur Balans


// Mamma



måndag 6 januari 2014

Dröm eller verklighet?

Jag drömde om dig inatt Fredrik. Det var verkligen som på riktigt.  Du kom smygande in i vårt sovrum och gick sakta sakta runt vår säng. När jag frågade - är det du Fredrik? tittade du bara på mig men gav mig inget svar, du vände dig bara om och gick snabbt tillbaka mot dörren. Jag kom snabbt på fötter, jag kastade av mig täcket och flög ur sängen för att hinna följa efter. 
När vi kom ner satt Pher i köket. Jag kände mig helt upprymd och utropade glatt till honom, -Fredrik är här, det är sant....det är på riktigt! Fredrik är här!
Jag kramade om dig så hårt Fredrik och du lade dina armar runt mig och kramade mig hårt hårt tillbaka. Jag grät och jag grät, jag kände mig så lycklig. Jag kramade hårt och det kändes på riktigt. Jag kände verkligen dina armar runt mig, precis så där hårt som du alltid brukade kramas. 
Jag sa hela tiden till Pher, det är sant, det är sant ..... han är verkligen här. Pher reste sig som i slow motion från köksstolen och kom fram till oss, han tittade ingående på Fredrik och utbrast, - men Maria det ÄR ju sant! Pher log mot oss med hela ansiktet och precis då vaknade jag. Ååhh...nej nej, försvinn inte ! Låt mig få fortsätta drömma, låt mig få fortsätta kramas....
Jag var nu vaken. Jag grät och jag grät, tårarna bara forsade på mina kinder, ååhh.... det var inte sant, det var inte på riktigt, allt var bara en sketen dröm..... men ändå ..... en otroligt skön och verklig dröm, för du kramade mig Fredrik, du gjorde det SÅ hårt och jag tror faktiskt att du var här och gjorde det på riktigt. 
Som ett sista farväl ❤

Gud vad jag saknar dig min älskade unge ❤❤



Jag antar att du kom till mig i drömmen inatt bara för att Annie och Ellion var här och besökte oss igår. 
Vi har träffat Annie en hel del sen du försvann från oss men Ellion har inte varit här sen ni var det tillsammans i september.

När Annie frågar Ellion, lite drygt 2 år, var "Gagga" är? tittar han upp och pekar mot himlen och svarar - där !
Lilla plutten, jag trodde nästan att han hunnit glömma dig redan men så verkar det inte vara än.
Mamma Annie frågar Ellion när vi sitter i soffan - vem är bäst Ellion? han svarar snabbt - "Gagga" för att sen kvickt ändra sig till - Mamma !

Dom saknar också dig Fredrik ❤❤
Vi är många som gör det!!


Maria

fredag 3 januari 2014

Första dagens tankar

Detta inlägg jag delar idag skrev jag tidigt på morgonen efter det hemska beskedet. 
Jag hade då varit vaken i nästan 2 dygn.
Det första dygnet av en fruktansvärd oro över att polisen skulle hinna hitta honom och nästa dygn av totalt virrvarr i hjärnan. Visst slumrade jag lite till och från men Fredrik fanns där hela tiden.
                                 ❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤
När den satans mardrömmen finns kvar när jag vaknar, då är den väl på riktigt?

Fredrik är för alltid borta? Är han borta? Är det verkligen sant?
Det går inte,  jag kan inte och jag vill inte förstå detta mörka helvete. Jag vill verkligen inte vara delaktig i det som just nu pågår!

Vi ska vara lyckliga.
Nathalie har ju precis fått en underbar liten gosse som just nu är en liten kopia av hennes lillebror.
Fredrik blev så glad över lille Harry och han tackade sin kära syster för att han fått bli en stolt morbror!
Han skickade mig ett sms och frågade,

- är du glad och stolt nu mormor Maria? och med glada smiles gubbar!

Bara 1 vecka senare lämnar han oss.
Varför ? Varför då? Fredrik VARFÖR? Alla dessa varför.

Min hjärna går på högvarv,  ingen sömn vill infinna sig, min värld snurrar, allt går bara runt. 
Tankarna är i virrvarr, jag kastas hit och dit mellan allt roligt vi haft, alla fina minnen som finns men också  över all oro jag så ofta känt för att något skulle hända denna vilda men väldigt snälla unge !

Men nu har det hänt, det som ingen förälder ska behöva uppleva. När 2 poliser står i hallen och säger - vi  kommer med tråkiga besked! Då stannade allt och jag kastades rakt ner i helvetet !

Men det finns ju ingen tid som stannar, sekundvisaren tickar oberört vidare på den satans klockan och livet bara fortsätter. 
Det går inte att backa, det går inte, går inte .....

Vem ska besvara mina frågor? Ingen, ingen ....

Och solen den bara fortsätter att skina, och hösten är så onödigt vacker, varför då? när allt i mig bara känns tungt och mörkt !

Maria