Fredrik

Fredrik

lördag 25 oktober 2014

"Bokslut" och drömmar

Jag skrev för ett tag sen att jag skulle ta tag i högen på mitt skrivbord för att kunna göra ett litet "bokslut" över de senaste året. Året som gått utan Fredrik.

Jag förstod att det skulle bli ett tufft jobb, det är ju just därför som det blivit liggande så länge som det har, och det blev det. Mycket tufft.
Men när jag väl bestämt mig för att nu ska det ske, då har jag förmågan att bara driva på för att verkligen genomföra det, för att nå mitt mål, och nu är jag alltså igenom högen.
Inte så konstigt att jag hamnade i min sorgsenhet förra fredagen.

*Jag har träffat en läkare som förklarat hela obduktionsrapporten för mig.
*Jag har gjort en ny intervju för vår lokaltidning. De ska ha en liten serie om ämnet självmord.
*Jag har varit hos polisen och sett alla de fotografier som är tagna ifrån olycksplatsen, (15 st.)
*Jag har träffat personen som hittade Fredrik och som larmade 112.
Och så har ju årsdagen passerat.

Mycket smärtsam information, mycket att ta in och sortera upp i hjärnans arkiv.
Många händelser som jag under tiden som det här har pågått inte satt ord på utan allt har bara virvlat runt i mitt inre på olika sätt fram och tillbaka.
Men när jag var hos psykologen förra veckan och berättade för henne och när jag några dagar senare även berättade för min pappa, så kom det till mig fast på ett annat sätt. Jag uttalade min information med egna ord och fick på så sätt höra det ifrån mig själv. Jag fick mina egna ord på mina upplevelser.

Natten efter drömde jag om Fredrik. Jag drömde om hur jag verkligen kämpade och kämpade för att nå fram till honom men jag lyckades ju så klart inte. Vad jag än hade för förslag och idéer till honom så sa han hela tiden,
- nej du behöver inte.......
Min egen mamma fanns också med i min dröm men bara i utkanten av den, som en betraktare.

2 nätter senare drömde jag om honom igen. Då satt vi högst upp i ett träd (säkert 100 m) och jag var fullkomligt livrädd för att vi skulle trilla ner och slå ihjäl oss. Jag skrek till Fredrik att hålla i sig stenhårt, själv höll jag krampaktigt i grenarna för att inte ramla ner och han sa bara helt coolt, - det är lugnt.

Jag tänkte att jag måste släppa en hand för att hålla fast honom, men det gick inte, jag vågade inte släppa taget......Pher, Nathalie och någon mer sprang nedanför på backen och skrek åt oss att hålla i hårt men Fredrik höll knappt.....jag hade panik och min tanke va hela tiden - jag måste rädda honom, jag måste släppa handen och ta tag i honom.....sen vaknade jag.

Man behöver ju inte vara drömtolkare för att förstå vad drömmarna betyder.
Att det är mina tankar om att jag inte kunde rädda och hålla kvar mitt barn i livet som visar sig som drömmar om nätterna. Det är väl all fakta som jag fått till mig som kör igång drömmandet.

Maria

fredag 17 oktober 2014

Är ensam stark?

Ibland drabbas jag av en stor sorgsenhet. Kan man säga så? Den kom över mig nu ikväll.
Jag känner att mitt hjärta krampar, att gråten bara vill fram och min högsta önskan är att allt bara ska vara som innan. Som innan den där hemska dagen då poliserna klev in i vår hall och sa att de kom med tråkiga besked.

Det är säkert många som tycker att det nu gått så lång tid sedan Fredrik dog att jag snart måste sluta upp med att älta och att blogga om det. Att det känns jobbigt med mitt skrivande "tjat" helt enkelt. Men det är just mitt skrivande "tjat" som är min ventil. Hade jag inte det skulle mitt inre sprängas i bitar. Det onda måste på något sätt få pysa ut, och eftersom jag inte delar med mig så mycket i tal till andra så är det här mitt sätt att överleva.

Jag tror att de flesta som träffar mig uppfattar mig som "vanligt", så som jag var tidigare, så som jag var innan, det där INNAN.
Det är nog inte så många som förstår vilket inre kaos jag bär på och som jag ibland känner mig helt bottenlös i. Men det är klart, hur ska någon kunna fatta det?

Min psykolog sa när jag var där häromdagen att jag är duktig på att driva mig själv framåt.
- Du har tidigt i livet tvingats lära dig att klara av jobbiga situationer på egen hand, och det har du blivit väldigt bra på.
Och visst är det så. Jag kan själv.

Du är så stark säger väldigt många i min omgivning, men så är det inte. Ensam är inte alltid stark. Det är dessutom är väldigt påfrestande att vara stark länge.
Kanske därför som jag ikväll har drabbats av sorgsenhet. Jag behöver få vara lite svag för att kunna bli stark på nytt. Ta nya tag som en del säger.

Innan jag åkte till vårdcentralen den här veckan hade jag bestämt mig för att nu skulle jag avsluta min psykologkontakt, det här besöket skulle bli mitt sista.
För precis det som psykologen sa, så tänkte jag,
- jag behöver inte henne mer, jag klarar mig själv nu.
Men hur det än är så finns det en liten rädsla i mig för att bli lämnad ensam. Ensam med alla mina dystra konstiga tankar och funderingar som dyker upp i min hjärna.
För även om jag inte alltid tycker som min psykolog så är det i alla fall någon som lyssnar på mig, som vrider och vänder mina tankar i olika banor.

Så på något konstigt sätt hade jag en ny tid i handen när jag gick därifrån.

Maria

lördag 11 oktober 2014

Artikeln i Allers

Denna artikeln publicerades i Allers Veckotidning i somras. Intervjun gjordes redan den 21 mars,
(på vårdagjämningen.)
Frilansjournalisten Jacob Hydén kom hit ifrån Malmö och jag fick berätta för honom om Fredrik, om sorgen och om saknaden.
Vi var nere vid havet i Timmernabben och Jacob fotograferade mig.
Det kändes inte konstigt att träffa och prata med Jacob, han var trevlig och väldigt lätt att prata med, men däremot att bli fotograferad kändes ganska obekvämt tycker jag.

När Jacob skrivit klart fick jag läsa igenom allt, rätta och godkänna och tyckte då texten kändes bra.
Men när sedan artikeln publicerades hade de lagt till en ruta som sa att Fredrik hade en bekymmersfri uppväxt, och det kändes inte bra, för ni som känner oss och Fredrik vet att det inte alltid var så bekymmersfritt.

Här är i alla fall artikeln, och den är bra tycker jag.
Tack Jacob.



tisdag 7 oktober 2014

När det otänkbara händer

Ett år har idag passerat sedan vi fick det ofattbara beskedet att vårt älskade barn inte längre finns med oss. Det är helt ofattbart.


Så många gånger under året som jag tänkt, - snart kliver du in igenom dörren och säger att allt bara är en sjuk mardröm?
Så ofta som jag hört din bil med "dunka dunka" bas köra förbi ute på gatan?
Ibland när jag går i klädaffärer och ser något som skulle passa dig får jag tanken för ett ögonblick att jag ska köpa det till dig.

Jag har så svårt att acceptera att jag aldrig mer bara ska få krama om dig och säga att jag älskar dig.


Jag har sparat de två tröjorna som du hade på dig din sista dag i livet. De ligger i en hopknuten påse i din garderob för jag vill behålla din doft. Jag vet att de ligger där, det ger mig en viss trygghet liksom, men jag har under året som gått inte vågat öppna påsen eller ens närma mig påsen en enda liten gång, för jag är så rädd. Rädd för min reaktion, rädd för att doften ska försvinna, rädd för ... ja ... för allt. Tröjorna är som mitt sista halmstrå till dig, som måste behållas. De är min sista länk till dig.


När jag berättade det här för min psykolog senast jag var där tittade hon på mig och sa helt krasst, - släng dem... gör dig av med dem. Fredrik finns inte längre och du kan inte hålla honom kvar genom två tröjor, så det är bättre du rensar ut och slänger dem.

Precis det jag ville höra... jag vill ha min gamla psykolog tillbaka!
     
Texten nedan är från Mauro Scocco - När Det Otänkbara Händer
En väldigt fin text som gick rakt in i mig första gången jag hörde den.
Den sista versen hade jag velat ge och säga till dig min älskade underbara unge.

Jag älskar dig Fredrik ❤️


Bildspel till När det otänkbara händer. KLICKA HÄR


När det otänkbara händer

Som ingen människa kan förutse
När ödet ger dig en hand
du aldrig ville se
Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu

Du har en lång mörk väg framför dig

Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer

Inget hörs och inget syns

När en värld plötsligt bryts itu
Dagar kommer och dagar går här
Solen skiner som förut
Det är nåt vi gärna glömmer
Det här livets bräcklighet
Och för dom som lämnas kvar
Bara frågor inga svar

Du har en lång mörk väg,


Du kommer klara det här

Ge det den tid det tar
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks

Tillbaks,


Du har en lång mörk väg,


fredag 3 oktober 2014

Årsdagen närmar sig.......

Årsdagen kryper närmre och jag känner oro i kroppen.
Jag har den här veckan känt hur ångesten kramar om i magen av många olika men egentligen helt vanliga saker. Som att vädret blivit höstlikt, att löven börjat gulna, att luften är högre och att solen nu skiner på träden och får löven att "brinna" så himla vackert.
Jag kollar nästan varje kväll på klockan runt 18:50 för att se hur mörkt det är.

När jag var i affären häromdagen och fick se att de börjat sälja clementiner och pepparkakor fick jag en sån "magkramare". För just clementiner, pepparkakor, bananer och kaffe, va det vi levde på de första veckorna efter Fredriks död. Då när vi fortfarande befann oss i "bubblan",.....i bubblan av total overklighet.


Mönsterås marknad närmar sig och även den fyller mig med ångest. Den dagen då vi hade bestämt att vi alla skulle träffas på Glada Kocken för att äta frukost tillsammans och sen gå på marknad, och även vår 6 dagar gamla Harry skulle vara med hela familjen för första gången.

Du kom aldrig, du mådde så dåligt att du inte visste vart du ville vara?

Dagen efter marknaden lämnade du oss för att aldrig mer återvända.

-----------------------



Min önskan om att vi i vår kommun ska få igång arbetet med suicid-prevention verkar gå i uppfyllelse.

I veckan som gått har jag återigen blivit intervjuad för en tidning. Det är nu vår lokal tidning Barometern som gjort en intervju med mig. De ska ha en mindre serie om suicid här framöver. Väldigt bra tycker jag. Vi måste ju lyfta upp ämnet självmord och tala om problemet för att  få upp ögonen hos den stora allmänheten om hur vanligt det tyvärr är. Vi måste få bort tabustämpeln.

Jag har också fått en inbjudan att komma till kommunens folkhälsoråd och berätta om Suicide Zeros arbete. Hur de arbetar och vad de tycker är viktigt att jobba med på det kommunala planet.
I folkhälsorådet sitter politiker från alla våra olika partier och jag ska alltså komma dit och presentera Suicide Zero. Spännande men också lite nervöst. Det måste ju bli bra och min erfarenhet av själva ämnet är ju inte så stort.
Innan Fredrik dog, visste jag inte ett enda dugg om det här. Det är ju på grund av det helvete som drabbade oss som fått mig att börja söka fakta och läsa på om ett för mig nytt ämne.

Om jag för ett år sedan vetat lite av det jag vet idag hade jag agerat annorlunda och Fredrik hade kanske då fortfarande funnits i livet?
Men om det vet vi inget och om det kan vi inte undra,...... jag vet, jag vet! .....och lika fan hamnar jag där. Om , hur och varför?

Maria


Mitt tal den 10 september

Jag har nu fått ta del av den film som en kompis spelade in på Suicid-Prevention dagen den 10 september på kyrktrappan i Mönsterås. Tyvärr är ljudet väldigt dåligt men här nedan ligger hela talet i text. Om ni har möjlighet att använda hörlurar blir ljudet något bättre.

Mitt tal, klicka HÄR


Jag vill börja med att hälsa er alla varmt välkomna hit.

Idag är det Världs hälso organisationens Suicid Preventiva dag.
En dag jag önskar att vi aldrig skulle behövt uppmärksamma.
Men det är en dag just för att uppmärksamma att det är alldeles för många människor som själva avslutar sina liv.

Förra året, 2013 var det 1600 personer bara här i Sverige som begick självmord.
Det är en siffra som kan jämföras med att det i den svenska trafiken omkom 264 personer år 2013.

Ett tusen sexhundra personer, det är ungefär 4 personer varje vardag och 6 personer varje helgdag hela året runt.

Självmorden ökar mest hos våra unga människor.
Under 2013 var det 176 personer som själva avslutade livet innan de ens hunnit fylla 24 år.
Min son var en av dem.

Vi vill här ikväll göra alla uppmärksamma på det höga antalet genom att tända ett ljus för varje person som under 2013 begick självmord.

När vi ser alla ljusen kanske vi kan få en uppfattning om hur många det verkligen är som lämnar sina familjer, sina föräldrar, syskon, make, maka, vänner och kollegor i en sorg och i en saknad som knappt kan beskrivas, helt i onödan.

Redan 2008 tog regeringen beslut om att vi skulle jobba mot en nollvision av självmord i Sverige. Vad hände?
Att vi inte har lyckats så bra med det beslutet är helt uppenbart.

Staten satsar årligen ca 3 miljoner kronor till den myndighet, NASP, som ansvarar för att forska kring självmord och för att ta fram suicidpreventiva program.
Samtidigt satsar staten ca 100-150 miljoner på trafiksäkerhetsforskning varje år.

Suicide Zero är en ideell organisation som radikalt arbetar för att minska självmorden och för att förändra synen på psykisk ohälsa.
Psykisk ohälsa och självmord är ofta belagt med skam och tabu.

Suicide Zero vill att staten satsar mycket mer på att göra de åtgärder som man faktiskt känner till minskar självmord.
Det handlar b.la om att sätta upp staket där personer hoppar från broar och framför tåg.
Det handlar om att en skolkurator inte ska ha ansvar för mer än 300 elever.
Det handlar om att personer som gjort självmordsförsök ska ha uppföljning i vården.
Men det handlar också om att uppmärksamma, att sprida kunskap och att våga prata om självmord – som vi gör här ikväll.

Min personliga önskan är att den här kvällen blir ett startskott för oss i Mönsterås att börja arbeta med frågor som berör ämnet.
Det är ett stort och känsligt område men vi måste våga.
Vi måste jobba mot en nollvision, vi måste jobba mot ett Suicide Zero, oavsett vem som vinner på söndag !

Maria