Fredrik

Fredrik

söndag 7 oktober 2018

Ytterligare en årsdag

Idag är det fem år sedan jag dog en liten bit. Fem år sedan mitt liv försattes på paus och sorgen på ett hårt och brutalt sätt slog sig in min kropp. 
En sorg så stor som ingen kan förstå, en saknad så övermäktig som ingen ens kan ana. 
Mitt barn fanns plötsligt inte längre. Han släckte sitt liv.

Smärtan och sorgen höll på att gnaga sönder mig. Jag trodde på allvar att jag själv skulle dö. 
Men jag dog inte, otroligt nog... jag dog inte. 
Jag reste mig, mycket stapplande och vacklande, men jag tog mig på fötter och tvingade mig tillbaka till livet.



De flesta har nog hört  Filosofen Friedrich Nietzsche ord - ”Det som inte dödar gör dig starkare”. Jag vill påstå - det är ren bullshit. Man blir rejält skadad och så läker man så gott det går, ja... och sen får man leva med skadan resten av livet. 

Idag är det fem år sedan, så svårt att förstå. 

Vi tänder idag ett ljus för dig i kärlekens färg. 
Du finns med mig varje dag Fredrik, oavsett vart jag än befinner mig så är du med, nu och alltid. 
Min finaste pojke, jag älskar dig ❤️


Mamma

söndag 30 september 2018

Suicidpreventivadagen 2018

Precis som tidigare år så tog jag lite slut efter Suicidpreventivadagen. Orken räcker liksom inte riktigt hela vägen. Dessutom blev det i år 2 dagar eftersom vi i Mönsterås bytte datum till den 16/9.
På den rätta dagen, alltså den 10/9 var jag i år även med i Kalmar. Det är Tina Eriksson som är drivande för att man i Kalmar ska uppmärksamma dagen och hon har tillsammans med Ung i Kalmar fått till en riktigt fin dag och vecka då fritidsgårdarna i Kalmar kommun jobbar med temat psykisk hälsa hela veckan.
I Kalmar startade kvällen med föreläsning av Martin Bengtsson med ”Från proffsdröm till mardröm” på Kalmar teater och efter det ljuständning och musik av elever från Högalids folkhögskola på Larmtorget. Mycket fint. Ljusen var ordnade som ett stort hjärta. Jag sa några ord från scenen om temat för året som i år och ytterligare 2 år framåt är “Working Together to Prevent Suicide.”

Följande text är en del av det jag sa både i Kalmar och Blomstermåla;

Den här dagen uppmärksammas på lite olika sätt på väldigt många platser runt om i hela världen.
Vi gör det tillsammans, vi vill visa att alla kan bidra till det suicidförebyggande arbetet genom att vi är och gör saker tillsammans.
Årets tema för dagen är som sagt “Working Together to Prevent Suicide.”
Det är första året med det temat och tanken är att samma tema ska återkomma även 2019 och 2020.
”Arbeta tillsammans för att förebygga självmord”.
Temat att arbeta tillsammans är valt utifrån kunskapen om att den mest väsentliga ingrediens för att effektivt förebygga självmord är samarbete.
Vi har alla en viktig roll att spela men jag vågar påstå att vi alla kan bli lite bättre. Lite bättre på att se och uppmärksamma och vara lyhörda på dem som vi har runt omkring oss. Helt enkelt se våra nära, våra kära, familjen, se på våra vänner och på våra medmänniskor.
Som medlemmar i samhället är det vårt ansvar att checka av med varandra hur läget är. Att uppmuntra dem som av olika anledningar har det kämpigt i livet, och att tillåta oss att ta en stund och kanske lyssna på deras historia. Att bara finnas där, med ett vänligt ord, en kram eller med ett lyssnade öra på ett icke-dömande sätt.
Så lite som kan betyda så mycket, så lite som kan göra hela skillnaden.

Den 16/9 var det så dags igen. Vi fick en fin eftermiddag i Blomstermåla med gympapass i Norbaparken lett av Lina på Lilla Gymmet. Tipspromenad för både barn och vuxna på kommunens nya slinga utmed Alsterån, därefter var det föreläsning i Folkets hus av Bob Hansson med ”Kan vi vara snälla nu, för sen dör vi faktiskt” och så avslutningsvis ljuständning i Norbaparken.

Flera företagare i Mönsterås kommun hade skänkt fina priser och presentkort till både tipspromenaden och lotteriet.
Vi sålde armband och lite andra Suicide Zero grejer och vi sålde fika. Men fika hade vi räknat med att sälja mycket mer av så nu kommer vi få äta chokladbollar och dricka Festis en lång tid framöver.
Vi hade många besökare på alla aktiviteterna och en hel del pengar drog vi in till Suicide Zeros arbete att förhindra självmord. Pengarna som jag nu satt in på min insamling, klicka på ”Till minnet av Fredrik”

Jag vill även i år rikta några speciella tack, först och främst till min familj för att ni alltid finns med - Tack, jag älskar er

Katarina Bjerkland som också alltid finns med och hjälper till på olika sätt.

Fredrik Kling och Lina Lindström för att ni aldrig slutade tro på att vi skulle ro iland dagen.

Eva Aronsson på Folkets Hus.

Knut och Ylva Hävemark på Kommunkollen

Åsa Borefur på Barometern

Lilla Gymmet

Alvas Naturbetes kött

Mönsterås bio

Blomstermåla bio

Nabbens Rökeri

Råsnäs Konfektyrer

Gabriel Keramik

Vattenpalatset

Blommor bland Annat

Glada Kocken

Circle K Mönsterås

Mönsterås kommun

Stor och innerligt tack även till alla andra vänner och bekanta som kommer och alltid finns med på olika sätt. Tack alla, ingen nämnd, ingen glömd
Lite bilder finns längre ner i inlägget.
 
Kram / Maria
 
Bilder från Kalmar;




Bilder från Blomstermåla;





Barometerns artiklar;
Länk till en artikeln inför dagen, KLICKA HÄR


söndag 19 augusti 2018

SWEDEMAN Xtrime Triathlon

IRONMAN festen i Kalmar 2018 är över för den här gången. Lika härlig, häftig, galen och rolig som alltid. Vädergudarna verkar gilla evenemanget lika mycket som vi för de levererar alltid och ger oss det bästa av väder. Känslan som sprider sig i kroppen när man står på Elevatorkajen runt halv sjutiden på morgonen tillsammans med tusentals andra är svår att beskriva, den måst upplevas. 
När solen är på väg upp ur ett stilla vatten, när musiken dunkar ur högtalarna och väcker upp hela Kalmar, när Paul Kaye och Björn Mortensen gör allt för att få igång pulsen på oss i publiken och när Elin precis före start sjunger den svenska nationalsången, då har de lyckats. 
Dagen avslutas 16 timmar senare med samma häftiga känsla som när den startas. Jag får en klump i halsen och en liten tår i ögat när triatleterna passerar mållinjen och får publikens enorma stöd i form av skrik, jubel och applåder och så de magiska orden,
- You are an IRONMAN
💙

Men det här inlägget ska handla om ett annat galet race som vi var med om helgen innan Ironman i Kalmar. En helt otroligt rolig helg med SWEDEMAN Xtrime Triathlon runt Åre i västra Jämtland.
Här är det 3,8 km simning, 20,5 mil cykel och 4,1 mil löpning och alla delarna skall ske i en följd. Alla tävlande som har kraft och ork kan ta sig i mål, men det finns en tidsgräns som kallas cut off. På den här tävlingen innebar den att alla delar utom de sista 10 km av löpningen måste klaras av innan klockan passerat 18;00. Lyckades man med det så fick man fortsätta den sista milen upp till toppen och målet på Åreskutan som ligger 1420 meter över havet. Om man däremot inte klarade att ta sig till den sista stationen vid Huså innan cut off tiden gått ut så fick man göra den sista milen på en annan sträckning. 
På den sista milen ska de tävlande ha med sig sin support som de ska springa, gå och klättra tillsammans med fram till mål.
De som har målgång på toppen föräras med en gul t-shirt och de som har målgång vid Huså får en vit t-shirt. Allas mål är självklart att komma hem med en gul t-shirt.
För att få delta i racet söker man sin plats. Det var knappt 400 personer som sökte de 250 platserna. Till start kom 183 triathleter och av dem gick totalt 153 i mål och då var det 102 av dem som gick i mål på toppen. 

Vår uppgift var att under hela racet supporta min bror Lars som var en av deltagarna. Vi skulle langa mat och dryck, se till att alla prylar och kläder fanns på rätt plats i rätt tid och peppa och pusha honom under hela loppet. Pher agerade chaufför (körde ca 30-35mil), jag langade mat och dryck och Lasses son Sebastian sprang med honom den sista milen in i mål. Alla hejade, filmade och fotograferade.

Pär Eriksson och Lena Halvari var också med och tävlade. Pär (Pesso) hade sin kompis Sammy med för support och Lena hade sin son Steinar med, så totalt var vi 8 personer som åkte upp till Åre. Vilket gäng, vilket team 💙

På tävlingsdagen vaknade vi runt 3 på morgonen och ute blåste det full storm! Det ven i rutorna och tro det eller ej men det blåste så jäkligt att sängen på hotellrummet gungade 😱
Vid klockan 05;00 gick startskottet och ut i det 16 gradiga vattnet sprang 183 triathleter i svarta våtdräkter och gröna badmössor. Simningen startade i sjön Östra Noren och avslutades alldeles under Sveriges största vattenfall Tännforsen. Det blåste vita gäss på vattnet och vågor slog över alla grönklädda huvuden  innan de kom in på lugnare vatten. Jag anar att de drog i sig en och annan kallsup innan de hittade rytmen i simning och andning. 
Lena var snabbast upp ur vattnet av våra tre triathleter och ca 2 minuter efter kom Pesso, Lasse kom efter ytterligare 3 minuter. Jag mötte honom vid brynet med flipflops och så hade vi 400 meter uppförsbacke upp till T1 för klädbyte innan det var dags att ge sig iväg ut på cykeln i 20,5 mil. En cykeltur i ett mycket backigt landskap och tyvärr med en hel del trafik då ca 8-9 mil gick på E14. En blåsig cykling som stundtals bjöd på 28 sekundmeter i byarna och alltså en helt galen motvind och dessutom med inslag av regn på sina ställen. 
Pesso berättade efteråt att de i en lång uppförsbacke låg i ca 20 km/tim och när de vänt tillbaka och trodde de skulle får skjuts av nedförslutet fick de istället trycka på för fullt för att kunna komma upp i ca 17 km/tim, galet! 

Löpningen är ett eget kapitel. Terrängen var sjukt kuperad, riktig traillöpning som först gick över lilla Åreskutan. På stigar, i snår, på spångar, över myrar, klättring upp och klättring ner.
Från T2 till Fröå Gruva var det 19 km, det tog 2 timmar och 40 minuter för Lena att göra den sträckan. Pesso kom dit ungefär 5 minuter efter Lena och Lasse 4 minuter efter Pesso. Lite påfyllning av vätska och ny energi och så en mage på Lasse som börjat spåra ur. 
Till T2a var det nu 12 km kvar och det var alltså dit som man måste hinna innan cut off tiden gick ut. 
Vi insåg att det skulle bli tufft men vi gjorde vårt bästa för att ge dem hopp om att hinna nå Huså inom tidsgränsen. Nu var det bara två ställen kvar som vi kunde se dem på innan de var framme i Huså. Vi plockade snabbt ihop alla prylar och körde vidare. Vid sista stället fick vi klart för oss att tävlingsledningen förlängt cut off tiden med 30 minuter så nu tändes hoppet på nytt, nu gällde 18:30. Kör kör kör!! 
Vid Huså stod vi supportrar samlade, vi var så himla nervösa för hur våra triathleter skulle hinna fram i tid. Vi hoppade upp och ner och tittade oavbrutet på klockan.Till slut kunde vi inte stå kvar utan sprang ner för att möta dem. Det var bråttom nu och vi ville verkligen peppa fram dem till cut off linjen. Till slut kom Lena, hon såg riktigt trött och sliten ut. Vi ropade och sprang med henne, - skynda skynda, spring Lena du hinner. När hon i uppförsbacken började gå skrek vi bara -spring, spring Lena du hinner.  Hon passerade linjen på sekunden. Hon blev sist in sen stängde de för toppgång. Så tyvärr, tyvärr hann varken Lasse eller Pesso fram i tid. Riktigt surt men sant.

Lasse, Sebastian, Pesso och Sammy gjorde tillsammans den sista milen nedanför fjället medan Lena och Steinar gav sig iväg upp på en riktigt tuff tur till toppen på 1420 meter.
Pher och jag tog bilen och körde tillbaka in till Åre för att där ta kabinbanan upp till Åreskutan och ta emot Lena och Steinar med den norska flaggan. 
När vi åkte upp var det klart och fint väder men det blåste fortfarande hård vind. Kabinbanan hade varit stängd hela dagen pga blåsten men vid tvåtiden togs beslutet att öppna den för att få ner de tävlande. När vi kom upp var det ca 3 grader och så som sagt, den jävla blåsten. 
Bara någon halvtimma efter att vi kommit upp drog dimman in. Det var ett moln som lade sig som ett lock över toppen. Vi såg inte många meter framför oss och jag blev orolig att de tävlande skulle gå vilse på toppen. Vi gick några hundra meter för att möta Lena och Steinar men stannade eftersom vi inget såg. Vi stod rakt upp och ner som två statyer, fullt påklädda och bara stirrade rakt in i dimman. Plötsligt hörde vi några prata och visst lät det som norska? vi skrek - Lena? Och hon skrek tillbaka - Jaaa.... och plötsligt anade vi dem i dimman. 
Yes, hon hade fixat det, hon hade klarat hela detta galna race ända fram till toppen och kan nu kalla sig SWEDEMAN eller kanske Swedewoman?
Hon är galet stark och hon har ett pannben av betong tror jag. Varje gång vi träffade henne utmed banan hade hon ett stort leende på läpparna, det var bara i den sista backen upp till T2a som hon inte hade något facebreak alls. 
Så det där med ”race with a smile”, det kan verkligen du Lena!

Stort grattis till er alla tre för en otrolig prestation och för att ni klarade av detta galna race. Den styrkan och den envisheten ni besitter är det inte många som har varken fysiskt eller psykiskt. Ett extra stort grattis till  Lena som kom på prispallen som tredje bästa dam 🥉
Självklart kammade hon hem en gul t-shirt också 💛och en startplats till Norseman 2019 😱🇳🇴

Snart tycker jag vi kan få kalla oss professionella IRONMAN supporters för i oktober åker vi till Barcelona och supportar igen och då blir det vår tionde IRONMAN tävling 🏊🏼‍♂️🚴‍♂️🏃‍♂️

Se bilder och länkar nedan:

Lena, Pär och Lars

Nedanför vid Tännforsens vattenfall, mål för simningen
Tännforsen
20,5 mil cykling

Målgång för Lars och Pär med Sebastian och Sammy (supporters)
Målområdet när vi kom upp på fjället
Lena och support Steinar i mål på fjället




SWEDEMAN KLICKA HÄR

Lena och Lars i sina finishertröjor
Från SWEDEMAN KLICKA HÄR


Hej från oss / Maria & Pher 

Officiella Rub á Dub support crew 

 

 


onsdag 18 juli 2018

Äntligen en liten Sigrid


Det jag idag valt att dela på min blogg är det väldigt få människor som känner till. Som jag tidigare skrivit i bloggen så är jag inte den som pratar särskilt mycket om mig själv eller vad jag upplevt utan väljer oftast att behålla saker och ting inom mig. Det var i den andan jag växte upp så det har ju självklart präglat mig som person. Att inte älta, att inte fundera på saker som jag inte längre kan påverka, att bara lämna det som hänt bakom mig för att gå vidare och fortsätta livsresan. Det är egentligen en väldigt korkad strategi för allt som man inte bearbetar slår ofta tillbaka till en i någon form.Det som jag idag tänker dela kom tillbaka i mina tankebanor efter att jag läst ett Facebook inlägg från Phers systerdotter Sofia häromdagen. Hon och hennes man blev den 12 juli lyckliga föräldrar till en liten flicka och några dagar senare skrev Sofia att de tänker ge den lilla tösen namnet Sigrid.
 Pher och jag läste inlägget nästan samtidigt och vi blev båda oerhört påverkade. Sigrid, en liten Sigrid. Det var ett namn som vi båda varit helt överens om att vi skulle ge vårt barn om vi någon gång skulle fått en dotter. Både min farmor och Phers farmor bar namnet Sigrid.
 Men vi fick aldrig någon liten flicka Pher och jag, 2004 fick vi däremot en liten pojke som i vecka 23 dog i min mage.
Allt började egentligen redan 2002 när jag fick missfall och blev inlagd på Kalmar lasarett för skrapning. Dagen efter skrapningen togs ett hCG test för att kolla så hormonet som visar på graviditet i kroppen hade sjunkit vilket det konstigt nog inte hade gjort. Jag fick därför stanna kvar ytterligare ett dygn på sjukhuset varpå ett nytt prov togs som då visade att hormonet fortfarande inte sjunkit, det hade däremot stigit men av någon anledning blev jag ändå utskriven. (Allt det här med testet fick jag inte veta förrän några veckor senare.) Några dagar efter hemkomsten fick jag plötsligt en natt fruktansvärd värk i magen, den kom och gick som i kramper. Jag minns att jag tog mig till toaletten men att jag där tuppade av på badrumsmattan. Pher som vaknat kom in och undrade oroligt vad jag höll på med? Och jag i min förvirrade hjärna svarade - vilar lite!

Pher hjälpte mig tillbaka till sängen och ringde därefter till sjukhuset men där svarade sköterskan att det var nog inte var någon fara, - kanske hon fått maginfluensa? sa sköterskan, - Och hon har ju dessutom nyligen gjort en skrapning! Magen värkte, den krampade och värken kändes nästan olidlig. Pher var jätteorolig och ville att vi skulle åka in till sjukhuset trots att sköterskan sagt att vi skulle avvakta, men jag sa hela tiden att det var lugnt och att han kunde somna om.
- Jag väcker dig om det blir värre, sa jag.
Och värre blev det. Värre och värre och till sist var värken helt sjuk. Jag kände att jag måste upp till toan igen. Den här gången kom jag bara till kortänden av sängen innan jag på nytt segnade ner och svimmade av. Situationen var helt absurd. Jag gjorde på mig och tvingade då Pher att ta in mig i duschen. - Men för helvete Maria, det här går inte, sa Pher. Det enda han ville var att ringa efter ambulans men jag var bara så fokuserad på att först få bli duschad. Det var ju en stor förnedring för mig om ambulanspersonalen skulle se mig i det skicket. Efter avspolningen (ingen riktig dusch), väckte Pher Nathalie och bad henne passa mig medan han ringde efter ambulans. Jag minns det mesta i små fragment, jag var av och på i medvetslöshet. Jag minns att jag gick ner till ambulansen och jag minns att de körde med blåljus i full fart, samtidigt som jag hörde dem säga – vi har en prio 1 på väg. Ambulanssköterskan som satt hos mig sa flera gånger att blodtrycksapparaten krånglade, - jag får inget mätbart tryck, hörde jag henne säga gång på gång.

Jag vaknade upp på IVA flera timmar senare. Utomkvedshavandeskap med en brusten äggstock var min diagnos. När jag sakta återkom till medvetande kände jag hur en blodtrycksmätare pumpades upp på min arm med korta intervaller, jag kände mig helt kruttorr i munnen och långt ner i halsen, läpparna var torra och smala som streck. Det pep och blinkade i apparater bredvid min säng och hela min kropp värkte. När jag försiktigt kisade med ögonen såg jag en blodpåse och en droppåse dingla i en ställning ovanför mitt huvud, när jag sänkte blicken något såg jag att mitt blodtryck visades med röda digitala siffror på en skärm, 30/15, herre gud, levde jag ens?
Jag hade tydligen förlorat ca 4 liter blod som runnit ut i min mage, så det var inte så konstigt att ambulanssköterskan inte hade något mätbart tryck! Min ena äggstock hade alltså brustit. Läkaren som behandlat mig vid missfallet någon vecka tidigare tog inte reda på varför mitt hCG test steg istället för sjönk utan skickade istället hem mig med ett missat utomkvedshavandeskap. Nu kom samma läkare in till mig flera gånger för att kolla hur jag mådde. Jag tror så här efteråt att han var mycket rädd för att jag skulle göra en anmälan mot honom.

Konsekvensen av det här blev att min friskaste äggstock brast och togs bort. Den äggstocken som fanns kvar var sedan tidigare skadad pga. flera inflammationer i min ungdom så chansen att kunna bli gravid på nytt var nu ganska liten. Läkaren skrev ut hormoner till mig för att öka äggproduktionen och därmed också chanserna för en ny graviditet. För nu började det bli lite bråttom, jag blev ju inte yngre med åren så att säga.

2004 blev jag gravid på nytt. Vi berättade inte för någon utan gick med spänd förväntan för att passera 12-13 veckan då missfallsrisken börjar avta.Vi hade bokat en resa till Thailand över jul och nyår för hela familjen det året men började inse att dit kommer vi inte kunna åka för vid den tidpunkten är jag inte riktigt i ”flightmood”, vi bokade av.
Det var en riktig liten vilde i magen. Det var fullt ös på sparkandet nästan hela tiden och jag hade inte tidigare vid någon av mina två graviditeter mått dåligt men den här gången mådde jag konstant illa. Vi hoppades på att det var en liten Sigrid men trodde mer och mer på att det var en busig liten Berra.

I vecka 23 dog lilla Berra i min mage. Jag fick genomgå en vanlig förlossning men vi visste redan innan de satte igång mig att barnet inte längre levde. Jag bad om att få bli snittad men det var helt uteslutet. Barnet skulle ut på vanligt sätt för det ansågs bäst för bearbetningen av traumat. Det kändes helt förjävligt, så mycket smärta men ingen belöning. Alla ni som genomgått en förlossning vet hur man känner sig i både kropp och själ efteråt, men man kan stå ut för man har belönats med en gåva bättre än något annat.
Jag kände mig som en trasa. Mjölkproduktionen drog igång, brösten var fyllda till bristningsgräns men ingen fick äta. Hormonerna åkte bergodalbana, och vi hade knappt berättat för någon att jag varit gravid.
Vi fick tid till en kurator men jag ville inte gå dit. Vad skulle jag göra där? Återigen det där att inte älta och inte bearbeta. Klara allt själv, acceptera det du inte kan förändra och gå vidare.

När tsunamin drog in över Thailands kust 2004 förstod vi att vår lilla Berra troligen räddade livet på oss alla fyra. Om han inte funnits i min mage den hösten hade vi firat jul på Phi Phi Island.

Vi fick aldrig några gemensamma barn Pher och jag, vi fick aldrig någon liten Sigrid. När min dotter Nathalie och hennes Thomas fick lilla Alice försökte vi verkligen övertyga dem om hur fint namnet Sigrid var men lyckades tyvärr inte. Men så nu, äntligen kom det en liten tös som så småningom ska få namnet Sigrid, så härligt! Tack Sofia och David och välkommen till världen lilla Sigrid

måndag 23 april 2018

Fjärilarnas Podcast


I början av det här året träffade jag Ludmilla Rosengren. Hon var på genomresa  i vår kommun eftersom hon varit i Oskarshamn och föreläst om psykisk ohälsa.
Så jag passade då på att bjuda in henne på en lunch.

Ludmilla är legitimerad läkare och KBT-terapeut med erfarenhet av allmänmedicin, barn- ungdom- och vuxenpsykiatri. Ludmilla har även särskild kunskap om kriser, sorg och självmordsproblematik.
Det är nu snart 10 år sedan Ludmillas dotter Linnéa tog sitt liv då hon endast var 14 år. 


Ludmilla ägnar stor del av sin tid åt suicidpreventivt arbete på flera olika sätt och 2013 var hon med och grundade organisationen Suicide Zero, där hon också var ordförande fram till 2016. 

Under förra året startade Ludmilla en podcast som heter Fjärilarnas Podcast. I podden berättar Ludmilla historier från anhöriga som mist någon i suicid. Hon berättar om hur den avlidna personen var, för personerna som Ludmilla berättar om i sin podcast är just personer, de är inte bara en siffra i statistiken.

I avsnitt 15 läser Ludmilla min berättelse om Fredrik. 



Tack Ludmilla för ditt stora engagemang, du gör verkligen skillnad



Kram / Maria

fredag 29 december 2017

Mitt 2017

När jag började funderade på vad som hänt runt omkring mig i det suicidpreventiva arbetet under året tänkte jag först att det inte varit så mycket, men när jag väl började skriva ner vad som hänt så insåg jag att det ändå var en hel del.



Vi (Malin och jag) startade upp året med att färdigställa en utbildningsomgång i MHFA för elevhälsan i Mönsterås, så nu har alla skolsköteskor och skolkuratorer i kommunen gått MHFA för ungdomar.

Mönsterås folkhälsoråd tog i början av året fram en broschyr för MHFA som vi kunnat sprida till alla förvaltningar för att få ut information om att man som kommunanställd har tillgång till utbildningen Första hjälpen till psykisk hälsa.

I början av april var jag med på en träff via Anhörigstödet i Mönsterås och berättade min historia om Fredrik. Det var inte någon stor grupp jag pratade inför men varje gång jag sätter ord på min berättelse startar en bearbetningsprocess igång i mitt inre.

I slutet av april tog jag flyget till Stockholm för att utbilda mig till instruktör i Suicide Zeros nya utbildningssatsning Våga Fråga.

På kvällen efter utbildningen var det årsstämma för Suicide Zero och då presenterades 

Magnus Skogsberg Tear (från ICA reklamen) som ny ambassadör.
Det är verkligen roligt att få träffa styrelsen, andra volontärer och ambassadörer i SZ. 

Jag känner en fin gemenskap med dem.
Årsstämman 2017

I maj var det en artikelserie om självmord i Oskarshamns Nyheterna och jag blev då intervjuad av Peter Rosén till den tredje delen av serien. Han var hos mig en fredagseftermiddag när träden på Sjögatan blommade som vackrast och vi hade ett långt och bra samtal.

I slutet av maj var jag tillsammans med Alfred Skogberg inbjuden till Oslo för att föreläsa inför Krisgruppen på PEAB. Alfred började och den första timmen pratade han fakta, myter, varningstecken och om hur vi bör agera när någon vi möter hamnar i en situation som förändrar livet. Därefter var det min tur att tala om hur man bör bemöta anhöriga till någon som tagit sitt liv. Vi hade lagt upp den delen som en intervju där Alfred ställde frågor till mig. Det är ett bra upplägg för om jag kommer av mig så kommer jag snabbt tillbaka på rätt spår tack vare Alfreds frågor.
Vi fick väldigt fin feedback på detta senare och det kändes mycket bra.

Mitt i sommaren cyklade jag en liten bit tillsammans med Monika och Kicki. På endast 10 dagar genomförde de en cykling genom hela Sverige från norr till söder på 220mil för att uppmärksamma psykisk ohälsa och för att samla in pengar till Suicide Zero. Med på resan fanns även Kickis man Frank som servade dem med mat, fika, rena kläder och annat som behövdes längs den långa färden. Kicki och Franks son Mikael tog 2013 sitt liv så resan genomfördes till minnet av honom.
Jag cyklade med tjejerna från Ödeshög till Jönköping, och i Gränna gjorde vi ett litet stopp hos räddningstjänsten där vi delade ut armband och broschyrer om Suicide Zero till dem. Hela resan uppmärksammades av både tv och press runt om i Sverige.


Vad är det mer som hänt? Ett samarbete har inletts 
med Linus på ”Karamellan” i Timmernabben. Råsnäs Konfektyrer tillverkar en grönvit polkagris med äpplesmak till förmån för SZ, 10 kr per såld strut går oavkortat till arbetet att förhindra självmord. 

Jag var tillsammans med hela familjen i Alingsås och sprang ett välgörenhetslopp till minnet av Karin Boye den2 september. Loppet arrangerades av Håkan Wester som är volontär i SZ och på plats fanns även Mattias Sunneborn som är vår ambassadör. Mattias stod för uppvärmning och pepp.
Det var ett jättetrevligt lopp som jag hoppas blir återkommande.

Karin Boyes Minneslopp

WHO:s Suicidepreventiva dag (10/9) uppmärksammades för fjärde året i Mönsterås kyrka och Kyrkpark. Vi tände den här gången något färre ljus än tidigare år men 1478 ljus brann till slut i parken, ett för varje självmord som skett i Sverige 2016. Det blåste rejält på kyrkbacken så vi hade ett elände att få ljusen att hålla sig brinnande så det slutade med att vi formaterade ljusen till siffran 1478 istället för då skyddade de varandra mot blåsten bättre.

Jag var i samma vecka som den 10 september infaller inbjuden till Fritidsgården i Smedby för att pärla armband med ungdomarna. Det är verklige roligt att få vara med ute och träffa ungdomarna. Kalmar kommuns fritidsgårdar hade just denna veckan psykisk hälsa som tema och startade upp arbetet med en ljuständning i Slottsparken.


I oktober arrangerade Ålems CK, Cykelcafé Le Mond och Mönsterås kommun cykelloppet Century CX för andra året. Det är ett cykellopp som går på grusvägar 160 km i Mönsterås kommun. Min man Pher och jag var med som volontärer för Suicide Zero och ordnade med mat och dryck till alla cyklister halvvägs in i loppet. 41 cyklister deltog och alla skänkte 1 kr per cyklad km till Suicide Zero, alla deltagare fick också varsitt armband som jag pärlat.

Jag var på höstkanten inbjuden till Folkhögskolan i Oskarshamn för att föreläsa om psykisk ohälsa. Det var en öppen föreläsning och jag gissar att det var ett 60 tal personer på plats.

Under året har jag ingått i en arbetsgrupp som initierats av Landstinget som kallas Blåljusgruppen. I gruppen ingår personer från b.la polis, ambulans, räddningstjänst, landstinget (psykiatrin, akuten m.fl.) Trafikverket, Banverket och så jag ur anhörigperspektivet. En väldigt bra grupp som arbetat med att få fram tydliga rutiner i vad som ska ske i det akuta läget vid suicidlarm.
Parallellt med detta arbetar en annan grupp inom Landstinget (där personer ifrån hela vårdkedjan finns representerade) med andra rutiner just vid suicidrisk och misstanke om suicid. Om alla dessa goda idéer blir verklighet kommer vi en bra bit på väg med minskat 
antal fullbordade självmord i länet.

Vi har under året haft SPES anhörigträffar en gång i månaden i Sensus lokaler i centrala Kalmar. Det är ett varierande antal personer som kommer, men det är bra att vi finns.
Katarina och jag har även träffat präst och diakon ifrån Svenska kyrkan på sjukhuset. Vi var där som SPES representanter för att tala om behovet av anhörigstöd. Detta resulterade i att Sjukhuskyrkan i Kalmar nu i januari påbörjar en sorgegrupp för anhöriga med ett antal träffar under våren vilket känns väldigt bra.

I november gjorde Alfred och jag ytterligare en föreläsning tillsammans men den här gången i Skövde. Vi var inbjudna av Socialförvaltningen i Skövde och det var ett hundratal personer på plats. Vi körde samma upplägg som i Oslo och även denna gång fick vi fina recensioner.

Den 7 december var det en stor Suicidkonferens i Oskarshamn. Flera hundra fanns på plats och många höll föredrag om vad som pågår och om hur man arbetar i det suicidpreventiva arbetet, framförallt i länet men även ute i landet.

Ytterligare en föreläsning hann jag med för eleverna på vårdprogrammet på Komvux i Mönsterås innan året var slut.
Som slutkläm måste jag också berätta att båda lokaltidningarna, Barometern och Oskarhamns Tidningen, valde att skänka pengar till Suicide Zero istället för att skicka julkort. Jag blev verkligen superglad när Elis ringde mig ifrån Barometern och berättade det. Pengarna ska öronmärkas för Kalmar län så inför nästa år finns det en liten budget för arbetet just här.



Jag hade även i år en julinsamling till Suicide Zero och med hjälp av två lotterier, armbandsförsäljning, donationer från vänner och bekanta samt en donation från Fritidsgårdarna i Kalmar som tack för att jag var där, så lyckades jag på julafton sätta in 11 900 kr till Suicde Zero. Ett stort och innerligt tack till alla som gjorde det möjligt.

Jo, en grej till som jag hann med precis innan julledigheten, jag lämnade in ett medborgarförslag till Mönsterås kommun om att vi måste få till en handlingsplan i kommunen om hur vi ska arbeta för att förebygga självmord.

Ingen förälder, sambo, maka, make, son, dotter, nära anhörig, vän eller kollega ska behöva få beskedet om att någon inte längre orkade leva. Då stannar livet.

Vi har alla ett gemensamt ansvar att se våra medmänniskor, vi kan inte vara så stressade och självupptagna att vi inte på djupet kan fråga hur någon mår och har det.
Ta hand om er och varandra och så önskar jag er Alla

Ett Gott Nytt 2018 / Maria