Fredrik

Fredrik

söndag 6 oktober 2019

6 år har passerat


Söndagen den 6 oktober 2013 blev den sista dagen i Fredriks liv. Klockan 18:50 blev det tyst, då uppstod kaoset. Harrys första vecka i livet blev Fredriks sista vecka i livet. 

Vi lyssnade idag på P3 dokumentären om bussolyckan med alla svenska skolbarn i Norge 1988. I programmet intervjuas en mamma som förlorade både sin son och sin man i den hemska olyckan. Hon säger i intervjun något som fastnar hos mig. Det är drygt 30 år sedan olyckan skedde men ändå säger hon; - Sorgen finns alltid, sorgen och saknaden kommer alltid att finnas. Det finns en del som tycker att vi pratar inte om ”det” för hon blir så ledsen då, men jag har ju förlorat mitt barn. Jag har förlorat barnet och ska jag sen inte få prata om honom då har jag ju förlorat honom på två sätt. Precis som att, vi pratar inte om honom för då finns han inte. Mamman fortsätter -Men man ska prata om det, det är jätte viktigt att få prata om det. 

Knappt två månader efter Fredriks död fick jag frågan om jag hade börjat träna igen? Jag svarade lite dröjande, nja... ? varpå personen säger, -ja för nu är det väl dags att du börjar fokusera på något annat! Jag minns att jag tänkte, vilken jävla idiot, jag har förlorat mitt barn och du tycker jag ska fokusera på något annat?

Det kändes som om jag hade blivit placerad under en glaskupa där jag satt och betraktade livet som pågick utanför medan mitt eget liv liksom var satt på paus. De förbannade orden om och varför gick hela tiden på repeat i mitt huvud. Skulden var enorm. Och så är det någon som tycker att jag ska fokusera annat! 
Det förbannade orden har tystnat nu, jag vet att jag gjorde allt jag kunde för min son utifrån den kunskap jag då hade. Idag skulle jag agerat helt annorlunda. 
Fredrik befann sig i en djup depression och självmord är den yttersta konsekvensen av den sjukdomen. Därför är kunskap om depression och självmordstankar det bästa vi kan rusta oss med i det suicidpreventiva arbetet. Vi måste prata om psykisk ohälsa och vi måste bli bättre på att prata om självmord. 
År 2018 dog 1574 i självmord. Det är helt för jävligt. 1574 är inte bara en siffra i statistiken. Det är människor. Vi måste tänka på att bakom varje siffra finns det en person. Någon som lämnar föräldrar, syskon, barn, vänner och kollegor i en känsla av total övergivenhet. 


Fredrik, jag älskar dig ❤️
Jag kommer aldrig att tystna. 

Fredriks officiella dödsdag är den 7 oktober då han hittades. 

Klicka på länkarna nedan om du vill läsa om depressions tecken eller lyssna på P3 dokumentären om bussolyckan i Norge.

Depression tecken

Dokumentären om bussolyckan

torsdag 20 juni 2019

Midsommar

Jag sätter mig i skuggan på verandan med en kopp kaffe och plötsligt känner jag hur en stor sorg fyller mig. Jag känner tåren tränga fram i ögat och jag blir helt överrumplad av min reaktion. 

Sill, nypotatis, grädde och jordgubbar är inhandlat, blommorna plockade jag igår, köttbullesmeten väntar i köket och nu skulle jag bara ta en kopp kaffe innan rullandet ska börja. Men plötsligt vill jag bara gråta. Något jag inte gjort på väldigt väldigt länge, så länge sen att jag nästan trodde tårarna tagit slut? 

Sommar, sol, midsommar, värme och ledigt. Det är din tid nu Fredrik. Det är den tid på året som du gillade allra bäst. Att grilla, dricka öl, härja med din mamma och tävla om vem som blev brunast. 

Jag går sakta upp på ditt rum och kikar in i din garderob. Några få plagg hänger kvar. En liten påse ligger kvar som jag öppnar. Det är presenter i den som jag gav dig din sista dag i ditt liv. De är oanvända, du hann aldrig nyttja dem. 



Fan Fredrik, det är din tid nu, varför är du inte här då?


lördag 30 mars 2019

Att man ska vara död så in i helvete länge.



Idag har Fredrik varit död i tvåtusen dagar. Tvåtusen. Det är verkligen skrämmande.

Det finns ingen tröst, det finns inga ord, det finns heller inget annat som kan lätta på sorgen och saknaden som jag bär på. Visst har sorgens storm stillnat men saknadens vågor de slår för evigt. De kan aldrig bli stilla.
Jag har kommit till insikt med att det bara finns ett sätt för mig att överleva. Acceptans. Att acceptera det jag inte kan förändra. Att acceptera och låta saknaden och sorgen få ta den plats som den kräver i mitt liv. Acceptera att sorgen och saknaden är och förblir en del av min vardag.

Idag kan jag le. Jag kan faktiskt le på riktigt och även känna glädje. Jag kan till och med skratta högt, fult och hjärtligt utan att få dåligt samvete.
Jag lyssnade häromdagen på P4 Extra när Sven Wollter gästade Titti Schultz.Jag tycker väldigt mycket om Sven och jag tycker att han säger många bra saker som vi var och en borde reflektera över och fundera lite extra på ibland. I just det här programmet talade Sven bland annat om sorg. Om sin egen sorg efter dottern Ylva som dog 1992 endast 30 år och sin hustru Viveka som gick bort i cancer 2001.
Sven berättade att han har inrett 2 av rummen i sitt hjärta till Ylva och Viveka, ett rum till dem var. Han sa – det går inte en enda dag utan att jag på något sätt snuddar vid dessa rum.


Precis så är det även för mig. Inte en enda dag av alla dessa tvåtusen dagar som passerat sedan Fredrik hittades död, har jag inte tänkt på honom.
För precis som Sven så har även jag ett rum i mitt hjärta som är inrett till Fredrik och som jag tittar in i precis varenda dag.
Men idag får de lyckliga minnena ta mer plats än de sorgsna.



Jag får i det här livet aldrig mer träffa Fredrik men han finns ändå med oss därför att vi lever. Hans minne lever vidare genom mig, genom hans syster, genom hans vänner och genom alla andra som kände och minns honom.

Men varför ska man vara död så in i helvete länge?



Lyssna på Sven Wollter i P4 Extra







söndag 10 mars 2019

Utmattningsdepression

I februari 2007 drabbades jag av utmattningsdepression. 
När jag ser tillbaka på det idag så vet jag att det var väldigt många saker som lades till varandra och som till sist orsakade min utmattningsdepression. Egentligen kunde jag under en ganska lång tid läsa flera av signalerna som kroppen sände till mig men som jag helt enkelt valde att inte lyssna på. ”Det där drabbar inte mig”. 2007 var det fortfarande vanligt att kalla utmattning för  ”att gå i väggen” och det skulle minsann inte jag göra. Jag minns att jag satt på föreläsning om stress och checkade av det ena symtomet efter den andra men ändå tänkte, nej, det drabbar inte mig. Jag kraschade till slut en dag när jag var på jobbet. Kroppen checkade fullständigt ut och när jag stängt dörren till mitt kontor sjönk jag ner med huvudet mot skrivbordet, det svartnade för ögonen, blixtrarna for genom hjärnan och det skar som knivar i huvudet. Då kunde jag inte förstå hur jag skulle kunna ta mig därifrån och hem? 

Jag befann mig i ett nattsvart mörker.

Jag var totalt slut. Jag hade kört mig själv rakt in i väggen, rakt in i en stor jävla betongvägg. 

Vägen tillbaka var otroligt lång men jag hade förmånen att träffa en läkare på vårdcentralen som hade väldigt stor kunskap men också stor förståelse för det som drabbat mig. Han klargjorde ganska omgående att jag fått en utmattningsdepression. Han berättade ingående hur det fungerar. Han kunde också på ett bra sätt förklara för mig om och varför jag hamnat där jag nu var. Han planerade för hur vi på bästa sätt skulle ta oss framåt. -Det kommer gå sakta, sa han, men det kommer ändå gå framåt. 
Jag är så tacksam för att just han fanns där när jag behövde det som bäst, för utan honom vet i tusan hur det hade gått? 
Jag hade även turen att få en handläggare på Försäkringskassan som visste vad utmattningsdepression handlade om och vi gjorde tillsammans upp en riktigt bra rehabiliteringsplan. Utan press. 
En bra psykolog och en bra arbetsgivare hade jag också så förutsättningarna för att komma ut på andra sidan väggen fanns. 

I april 2008 började jag arbetspröva på 25%, det gick bra och i augusti samma år var jag tillbaka på heltid. 

Något gott av det som hände är att jag lärt mig hur viktigt det är att kunna säga nej, att lyssna på mig själv och att begränsa sig. Just att begränsa mig är något jag ständigt måste jobba på och påminna mig om eftersom jag har förmågan att köra fullt ös ända in i kaklet. 

Artikeln som jag länkar till här nedan beskriver verkligen 
förloppet på ett mycket bra sätt. Jag personligen tror inte att man bränner ut sig enbart genom arbetet. Det är mycket mer komplext än så. Om allt annat funkar runt omkring oss så tror jag man kan arbeta hur mycket som helst. Men hur ofta fungerar allt runt omkring oss till 100%? Aldrig skulle jag våga påstå, det är väl bara på sociala media och i instagramvärlden i så fall?

https://www.facebook.com/117810938253214/posts/2415334588500826?sfns=mo

Artikeln del 1


Artikeln del 2




söndag 30 december 2018

Mitt 2018

För att kunna sammanfatta det gångna året om vad jag gjort inom det suicidpreventiva arbetet var jag tvungen att ta fram almanackan. Precis som förra året tänkte jag först att i år är det nog inte så mycket? men när jag väl började bläddra i almanackan insåg jag att det faktiskt är en hel del även 2018.

Med start i januari och sedan löpande under året har Malin Rydhage och jag kört tre utbildningsomgångar i MHFA, samt att vi ett par gånger träffat länets alla MHFA instruktörer för att utbyta erfarenheter.

Tillsammans med Katarina Bjerkland har jag haft SPES samtalsträffar för efterlevande med träff i Sensus lokaler i Kalmar en gång i månaden.

Jag har själv vid flera tillfällen i år utbildat och fortbildat mig för kommunens POSOM grupp (”Psykiskt och socialt omhändertagande vid stora olyckor och katastrofer”) Vi har under året gått ihop med Högsby kommuns posomgrupp så vi nu kan ta hjälp av varandra om det behövs. 

Under första halvan av året avslutade vi arbetet med ”Blåljusgruppen” som Landstinget drivit och som jag skrivit om i tidigare blogginlägg. 
Jag var i början av året inbjuden till Landstingets andra arbetsgrupp för Suicideprevention för att tala ur anhörigperspektivet inför läkare, sköterskor och annan personal inom landstinget. 

I februari antog KSAU i Mönsterås kommun mitt medborgarförslag om en kommunal suicidpreventiv handlingsplan som jag lämnade in i slutet av 2017. Under sommaren påbörjade vi arbetet med handlingsplanen i en arbetsgrupp bestående av b.la folkhälsosamordnaren, jag själv och personer från socialförvaltningen.

I mars träffade jag Ludmilla Rosengren som startade Suicide Zero 2013. Vi käkade lunch tillsammans och jag bestämde mig då för att skriva ner min historia för Ludmillas podcast, Fjärilarnas podcast. Ludmilla läser min historia i avsnitt 15.

I april var det full fart. Malin och jag gjorde tillsammans en föreläsning om depression på biblioteket i Högsby.
Jag var också på Vimmerby folkhögskola och föreläste på deras personalkonferens om depression och min historia om Fredrik. 
Jag startade en Facebook insamling till förmån för Suicide Zeros 5 års-jubiléet och fick in en hel del pengar. 
Jag var i Stockholm på Suicide Zeros årsmöte och hälsade även på uppe på SZ nya kontor. Alltid kul att träffa alla på riktigt.

I maj blev jag intervjuad av Lina Watanen på Kalmar Läns Tidning. Det blev en stor artikel på nästan 5 sidor. 

I juni startade vi arbetet med den Suicidpreventiva dagen. Tanken var att göra dagen till ett större evenemang tillsammans med idrotten, föreningar och Folkets hus. Vi sökte evenemangsbidrag hos kommunen och tog kontakt med så många föreningar vi bara kunde.

I juli påbörjade vi så arbetet med kommunala handlingsplan för suicidprevention.

I augusti var jag, Pher Tomasson och generalsekreterare för SZ Alfred Skogberg på Karlskrona Skärgårdsfest. Under 2 dagar fanns vi på plats för att samtala och svara på frågor, sälja armband och för att samla in pengar till den stora Aviici insamlingen. Alfred var flera gånger med på scen och gjorde intervjuer för radio och tidningar. Hela insamlingen gav nästan 75 000 kr som nu ska gå tillbaka till Blekinge i form av utbildning och föreläsning. 
Jag och folkhälsosamordnare Ambjörn Thunberg träffade i augusti KD politiker för att berätta om vad som görs i Mönsterås kommun för den psykiska hälsan.

I september, suicidpreventiva dagen. Den 10 september var jag med i Kalmar. En fin och stämningsfull kväll med föreläsning på Kalmar teater och ljuständning på Larmtorget.
Den 16 september uppmärksammade vi dagen igen men denna gången i Blomstermåla. Även här med föreläsning och ljuständning. Se tidigare blogginlägg. 

I oktober var det dags igen för cykelloppet Century CX. Nu för tredje året tillsammans med Ålems Cykelklubb och Mönsterås kommun. I år med betydligt fler cyklister än tidigare år och med vädergudarna helt på vår sida. Ca 15 000 kr inbringade loppet till SZ. 

I november träffade jag och Cecilia Gamme från Landstinget representanter från Destination Kalmar. När vi var i Karlskrona tändes en idé hos mig om att vi måste kunna göra något liknande som de hade med Aviici insamlingen även under Kalmar Stadsfest. När vi kom hem från Karlskrona tog jag kontakt med Destination Kalmar och de klickade på idén. I februari ska vi träffa dem igen och se om vi kan få till något bra samarbete?
Jag blev även nominerad till årets volontär. Det var Suicide Zeros volontärsamordnare Gunilla Strejffert-Lundberg som nominerat mig men tyvärr kom jag inte vidare.
I december pärlade jag 100 armband som jag sedan prydde en julgran med på jobbet. Alla som arbetar i kommunhuset fick lov att hämta sig ett armband i granen. En kul grej som jag tänkte skulle passa bra i jultid.

När sedan Suicide Zero släppte sim kampanj ”Årets julklapp är gratis” passade det ännu bättre. Att ge någon av sin tid och medmänsklighet är gratis. Nathalie Pedersen och jag stod på Ica Algots Supermarket lördagen innan jul och delade ut 200 gratis paket med uppmaningen om att ta hand om varandra. En väldigt kul grej och många blev glada och tacksamma även för ett tomt paket. (Fast vi hade lagt i en dumlekola i alla paket) 
Jag nominerade även i år en organisation i Ålems Sparbanks adventstävling. Jag nominerade IOGT;s Vit Jul och de vann. Vit Jul fick ta emot 2500 kr till sitt arbete att ge barn roliga och nyktra minnen från julen. 

Jag fick i december frågan från Caroline Meyer Lagersparre på SZ om jag ville skriva en krönika på MIND forum, vilket jag ville och gjorde. Det finns förutom arbetet med Suicidprevention ytterligare något som står mig varmt om hjärtat, det är barns rätt att få växa upp i en trygg familj, utan missbruk. 

Längst ner på sidan har jag samlat några länkar av det som skrivits om mig under året. Du hittar även länken till Fjärilarnas podcast och till krönikan på MIND Forum.
Phers jobbarkompisar brukar lite skämtsamt säga till honom - det är din fru och kommunalrådet som är med i tidningen 🤣 Haha, det är nästan så jag är beredd att hålla med dem.
Ja, det blev en del även under 2018. Sen har jag ju ett heltidsjobb, en familj, ett hem och en del andra saker att hinna med och sköta om, så det där med att vila och ta sovmorgon, ja det är inte riktigt min grej.

Nu avslutar vi snart 2018 och ser fram mot ett bra 2019.
På Nyårsafton skjuter Barometern och Oskarshamns Tidningen sitt stora fyrverkeri för sista gången så då tror jag att Fredrik sitter där på första parkett ibland molnen, dinglar med benen, dricker en Åbro Lejon, kollar runt på alla sprakande fyrverkerier och håller ett vakande öga på oss? 

Gott Nytt 2019 önskar jag er alla / Maria



Medborgarförslaget

Fjärilarnas podcast avsnitt 15

Insamlingen

Insamlingen Vimmerby Tidning

Kalmar Läns Tidning

KD politiker

Karlskrona Skärgårdsfest

10 september Kalmar

Inför Suicidepreventiva dagen Blomstermåla

Suicidepreventiva dagen Blomstermåla

Century CX

Nomineringen till Årets volontär

Årets julklapp är gratis

Min krönika på MINND Forum






































söndag 7 oktober 2018

Ytterligare en årsdag

Idag är det fem år sedan jag dog en liten bit. Fem år sedan mitt liv försattes på paus och sorgen på ett hårt och brutalt sätt slog sig in min kropp. 
En sorg så stor som ingen kan förstå, en saknad så övermäktig som ingen ens kan ana. 
Mitt barn fanns plötsligt inte längre. Han släckte sitt liv.

Smärtan och sorgen höll på att gnaga sönder mig. Jag trodde på fullt allvar att jag själv skulle dö. 
Men jag dog inte, otroligt nog... jag dog inte. 
Jag reste mig på nytt, mycket stapplande och mycket vacklande, men jag tog mig på fötter och tvingade mig tillbaka till livet.



De flesta har nog hört  Filosofen Friedrich Nietzsche ord - ”Det som inte dödar gör dig starkare”. Jag vill påstå - det är ren bullshit. Man blir rejält skadad och sen  läker man ihop så gott det går, ja... och sen får man leva med skadan resten av livet. 

Idag är det fem år sedan, så svårt att förstå. 

Vi tänder idag ett ljus för dig i kärlekens färg. 
Du finns med mig varje dag Fredrik, oavsett vart jag än befinner mig så är du med, nu och alltid. 
Min finaste pojke, jag älskar dig ❤️


Mamma

söndag 30 september 2018

Suicidpreventivadagen 2018

Precis som tidigare år så tog jag lite slut efter Suicidpreventivadagen. Orken räcker liksom inte riktigt hela vägen. Dessutom blev det i år 2 dagar eftersom vi i Mönsterås bytte datum till den 16/9.
På den rätta dagen, alltså den 10/9 var jag i år även med i Kalmar. Det är Tina Eriksson som är drivande för att man i Kalmar ska uppmärksamma dagen och hon har tillsammans med Ung i Kalmar fått till en riktigt fin dag och vecka då fritidsgårdarna i Kalmar kommun jobbar med temat psykisk hälsa hela veckan.
I Kalmar startade kvällen med föreläsning av Martin Bengtsson med ”Från proffsdröm till mardröm” på Kalmar teater och efter det ljuständning och musik av elever från Högalids folkhögskola på Larmtorget. Mycket fint. Ljusen var ordnade som ett stort hjärta. Jag sa några ord från scenen om temat för året som i år och ytterligare 2 år framåt är “Working Together to Prevent Suicide.”

Följande text är en del av det jag sa både i Kalmar och Blomstermåla;

Den här dagen uppmärksammas på lite olika sätt på väldigt många platser runt om i hela världen.
Vi gör det tillsammans, vi vill visa att alla kan bidra till det suicidförebyggande arbetet genom att vi är och gör saker tillsammans.
Årets tema för dagen är som sagt “Working Together to Prevent Suicide.”
Det är första året med det temat och tanken är att samma tema ska återkomma även 2019 och 2020.
”Arbeta tillsammans för att förebygga självmord”.
Temat att arbeta tillsammans är valt utifrån kunskapen om att den mest väsentliga ingrediens för att effektivt förebygga självmord är samarbete.
Vi har alla en viktig roll att spela men jag vågar påstå att vi alla kan bli lite bättre. Lite bättre på att se och uppmärksamma och vara lyhörda på dem som vi har runt omkring oss. Helt enkelt se våra nära, våra kära, familjen, se på våra vänner och på våra medmänniskor.
Som medlemmar i samhället är det vårt ansvar att checka av med varandra hur läget är. Att uppmuntra dem som av olika anledningar har det kämpigt i livet, och att tillåta oss att ta en stund och kanske lyssna på deras historia. Att bara finnas där, med ett vänligt ord, en kram eller med ett lyssnade öra på ett icke-dömande sätt.
Så lite som kan betyda så mycket, så lite som kan göra hela skillnaden.

Den 16/9 var det så dags igen. Vi fick en fin eftermiddag i Blomstermåla med gympapass i Norbaparken lett av Lina på Lilla Gymmet. Tipspromenad för både barn och vuxna på kommunens nya slinga utmed Alsterån, därefter var det föreläsning i Folkets hus av Bob Hansson med ”Kan vi vara snälla nu, för sen dör vi faktiskt” och så avslutningsvis ljuständning i Norbaparken.

Flera företagare i Mönsterås kommun hade skänkt fina priser och presentkort till både tipspromenaden och lotteriet.
Vi sålde armband och lite andra Suicide Zero grejer och vi sålde fika. Men fika hade vi räknat med att sälja mycket mer av så nu kommer vi få äta chokladbollar och dricka Festis en lång tid framöver.
Vi hade många besökare på alla aktiviteterna och en hel del pengar drog vi in till Suicide Zeros arbete att förhindra självmord. Pengarna som jag nu satt in på min insamling, klicka på ”Till minnet av Fredrik”

Jag vill även i år rikta några speciella tack, först och främst till min familj för att ni alltid finns med - Tack, jag älskar er

Katarina Bjerkland som också alltid finns med och hjälper till på olika sätt.

Fredrik Kling och Lina Lindström för att ni aldrig slutade tro på att vi skulle ro iland dagen.

Eva Aronsson på Folkets Hus.

Knut och Ylva Hävemark på Kommunkollen

Åsa Borefur på Barometern

Lilla Gymmet

Alvas Naturbetes kött

Mönsterås bio

Blomstermåla bio

Nabbens Rökeri

Råsnäs Konfektyrer

Gabriel Keramik

Vattenpalatset

Blommor bland Annat

Glada Kocken

Circle K Mönsterås

Mönsterås kommun

Stor och innerligt tack även till alla andra vänner och bekanta som kommer och alltid finns med på olika sätt. Tack alla, ingen nämnd, ingen glömd
Lite bilder finns längre ner i inlägget.
 
Kram / Maria
 
Bilder från Kalmar;




Bilder från Blomstermåla;





Barometerns artiklar;
Länk till en artikeln inför dagen, KLICKA HÄR