Fredrik

Fredrik

måndag 16 juni 2014

Hur gick Vätternrundan?

Klockan 17:17, det vill säga 13 timmar och 19 minuter efter det att vi startade i Motala passerade vi mållinjen i samma stad efter den jobbigaste cykelrunda jag någonsin utfört.
Runt hela Vättern, 300 km.....det är långt, det är galet långt!

Det var helt otroligt tufft och jag hade aldrig kunnat slutföra loppet utan all peppning och all hjälp från våra otroligt duktiga lagledare, min lillebror Lasse och hans kompis Pesso. Dom är värda den största kram som går att ge.

De första 10 milen från Motala ner till Jönköping gick jätte bra, soluppgång, tyst och väldigt vackert, då var min tanke - wow 10 mil redan och jag känner mig så stark.
Sen kom vi över till andra sidan Vättern och skulle norr ut igen, upp mot Askersund och då slog motvinden till ordentligt, som en käftsmäll. Jag blev helt mör och kände mig totalt slut på bara några mil. Efter ytterligare 5 mil var jag inne på att bryta, 15 mil till i en motvind på mellan 10-15 m/s och med uppförsbacke efter uppförsbacke, nej det kommer jag aldrig att fixa.
När jag sa det till min bror så sa han bara - Nej, nej här bryter ingen, du kommer klara det! Inga negativa tankar nu syrran, kämpa på, trampa trampa, ät, drick och stoppa i dig hela tiden så du får ny energi.

Ge dig inte, ge dig nu inte !

Så med svett, lite tårar men tack och lov inget blod så cyklade jag och hela laget, Rub 'à Dub, över mållinjen i Motala tillsammans.
Vi var inte det snabbaste laget på Vättern rundan, men vi var absolut det snyggaste!


Vår chaufför Peter tog emot oss med "champagne", chips, nötter och godis i målområdet.
Han hade också köpt 0,5 liters flaskor med Coca Cola till oss alla och när jag böjde mig ner och fiskade upp en Cola ur påsen stod det - Dela en Coke med Fredrik, på flaskan.
Då började jag gråta.
Fredrik och den lilla blå ängeln hade varit med mig på hela rundan och nu skulle vi dela en Cola, Fredriks bästa dryck!

Min älskade unge ❤️
// Maria

torsdag 12 juni 2014

Vättern rundan

På lördag den 14 juni är dagen då jag ska utföra mitt stora kraftprov.
Jag är väldigt orolig för hur det ska gå och om jag verkligen ska klara av det?
Jag ska då tillsammans med sex andra cykla Vättern rundan.
Runda,.....jo, jo, det är lite mer än bara en runda, det är hela 30 mil.

Redan innan Fredrik dog hade jag mer eller mindre bestämt mig för att göra en anmälan till detta klassiska cykellopp. Men när sedan det värsta trauma som kunde hända i mitt liv hände den 7 oktober, så tappade jag all lust till det mesta.

Vi begravde Fredrik den 30 oktober och dagen efter var sista dagen för att göra en intresseanmälan till Vättern.
Mitt liv stod just då stilla, tiden stod stilla och allt jag kunde fokusera på var att leva, att andas och att få mina dagar att gå. Fredrik fanns ständigt med mig 24 timmar per dygn, och jag kunde definitivt inte fokusera på någon träning.

Att jag överhuvud taget fick iväg en anmälan och att jag dessutom kom med är för mig idag en gåta På 12 minuter var platserna slut och då är det 20 000 cyklister som deltar.

I och med Fredriks död tappade jag som sagt all ork och all lust till det mesta i livet och då även till träningen. Jag försökte ändå tvinga mig att komma igång igen efter urnsättningen vid advent.
Jag hade ju gett mig själv något att träna till, jag hade gett mig själv ett helvetes lopp.

Det har varit tufft, det ska jag inte sticka under stol med. Jag har kämpat och jag har tränat. Jag har varit trött som en gnu både fysiskt och psykiskt. Kroppen har skrikit  åt mig att vila, något som jag inte velat lyssna på, vilket då slutade med att sorgen slog sig ner fysiskt i min kropp och gav mig en låsning i bäckenet till följd.
Sorg behöver vila och får den inte som den vill så hittar den andra vägar att driva sin vilja igenom på. Träningsförbud och vila i en vecka blev ordinationen och efter fyra besök hos kiropraktorn känns det nu ganska ok.

När jag trampat, svettats, ångrat mig och ibland till och med gråtit på cykeln har Fredrik funnits med mig, som en fågel på min axel.
När jag på en långrunda i Torsås trakten tappade all kraft och ork och det blev helt svart och slut i mitt huvud fanns Fredrik hela tiden med mig i tankarna. Ge dig inte, ge dig inte......
Jag tänkte då bland annat på när vi var på ett spinningpass tillsammans Fredrik och jag och han sa till mig efter bara 10 min - åh fy fan,.....vi skiter i det här mamma, jag kommer dö!
Jag svarade bara leende, - ge dig inte, ge dig inte nu, du klarar det.

Jag har verkligen ångrat det här stolleprovet flera gånger. I min fantasi har jag sett min startplats utlagd till salu på Blocket vid ett antal tillfällen. Nej....inte till salu förresten - bortskänkes!

Men nu är tiden snart inne för start, nu är inget till salu längre för nu ska vi trampa och sikta för en målgång i Motala.

Vi har alla i laget inhandlat nya fina likadana kläder som vi ska köra i och jag har dessutom köpt en ny skyddsängel av Ida som jag tänker sy fast på min cykeltröja, en Fredrikängel.
Så nu min son får du vaka över din gamla morsa när hon ska göra detta kraftprov som jag i skrivande stund inte ens vet om jag ska ro iland.

Men, men....Ge dig inte, ge dig inte nu.....
Jag önskar mig och vårt lag Rub à Dub - Lycka till // Maria



onsdag 4 juni 2014

Varför en blogg?

Jag tappade lite av lusten till att skriva och dela med mig för en tid sen när jag blev ifrågasatt om varför jag har en blogg? och vad jag ska med den till?
Ja, varför har jag det? Varför har jag en blogg?

Egentligen är förklaringen ganska enkel. Jag har den för min egen skull och för att jag ska komma framåt i min sorgebearbetning.

Att mista sitt barn och att dessutom mista det genom självmord är nog något av det vidrigaste man som förälder kan uppleva tror jag. Du ifrågasätter dig själv som förälder hela tiden.
Vad gjorde jag för fel? Varför kunde jag inte se och fatta vad som var på gång?
Om? ..... varför? ...... varför? ...... om? ........???
Även om du med ditt sunda förnuft vet att du gjorde allt du kunde utifrån vad du visste då, så lämnar inte dessa jävla små ord varför och om dig ifred i alla fall.

Precis efter Fredriks död svämmade min hjärna och mitt hjärta fullkomligt över av tankar och känslor, och jag visste verkligen inte hur jag skulle kunna hantera och sortera i sörjan?
I min värld just då trodde jag inte att jag någonsin mer skulle kunna få ordning på mitt liv!


Vem skulle jag dela det här helvetet med? Vem skulle ha ork att lyssna på mig? Vem skulle hjälpa mig att bära det tunga ok som lagts på mina axlar?
Jag visste inte, jag visste verkligen inte. Men jag förstod däremot att jag på något sätt va tvungen att få det ur mig, annars skulle jag nog bli tokig, så jag började skriva.
Jag skrev hur jag kände och hur jag mådde. Jag bara skrev ner det precis så som det poppade upp.

När jag efter en tid fick tipset av en vän på Facebook att starta en blogg och där dela med mig av mina tankar så kändes det först en aning främmande, men efter lite funderande fram och tillbaka kändes det som en ganska bra ide trots allt, för på så sätt skulle jag kanske kunna förmedla mina känslor och mina upplevelser av döden till andra? Och i det läget tänkte jag bara min familj och mina närmaste vänner och bekanta som läsare.
Sorgen, saknaden och känslorna efter mitt barns död är ju liksom inte en grej som jag bara snyter ur näsan, och sen går vidare med.
Det är en sorg och en saknad jag kommer bära med mig i resten av mitt liv, den är livslång, den är oändlig.

Bloggandet är alltså ett himla bra sätt för mig att bearbeta min sorg på.
För innan jag bestämt mig för att klicka på publicera knappen har jag själv läst, läst och läst inlägget sjuttioelva gånger och på så sätt liksom blivit "vän" med inlägget.
Det här låter säkert jätte flummigt men jag har svårt att förklara på ett bättre sätt.

Jag kan idag säga att när jag backar och läser av mina äldre inlägg så förstår jag att det går sakta framåt i min sorgebearbetning trots allt, visst ..... sakta ....men ändå ......det går framåt.

Att jag nu har väldigt många fler läsare än jag någonsin kunde ana när jag startade betyder väl också att det finns människor som tycker att bloggen är värd att läsa?
Jag har sen starten haft nästan 25 000 besökare.
Så jag vill verkligen tacka alla er som följer mig, som delar mina inlägg, som skriver kommentarer, som skickar mail och skriver pm på min Facebook.

Så svaret på frågan, - varför en blogg?
Det är min hjälp till självhjälp.

TACK TILL ER ALLA 💗 // kram Maria

Till er andra som fortfarande undrar varför jag håller på - skit i att gå in hit och läs!