Äntligen en liten Sigrid

Det jag idag valt att dela på min blogg är det väldigt få människor som känner till. Som jag tidigare skrivit i bloggen så är jag inte den som pratar särskilt mycket om mig själv eller vad jag upplevt utan väljer oftast att behålla saker och ting inom mig. Det var i den andan jag växte upp så det har ju självklart präglat mig som person. Att inte älta, att inte fundera på saker som jag inte längre kan påverka, att bara lämna det som hänt bakom mig för att gå vidare och fortsätta livsresan. Det är egentligen en väldigt korkad strategi för allt som man inte bearbetar slår ofta tillbaka till en i någon form.
Det som jag idag tänker dela kom tillbaka i mina tankebanor efter att jag läst ett Facebook inlägg från Phers systerdotter Sofia häromdagen. Hon och hennes man blev den 12 juli lyckliga föräldrar till en liten flicka och några dagar senare skrev Sofia att de tänker ge den lilla tösen namnet Sigrid.
 Pher och jag läste inlägget nästan samtidigt och vi blev båda oerhört påverkade. Sigrid, en liten Sigrid. Det var ett namn som vi båda varit helt överens om att vi skulle ge vårt barn om vi någon gång skulle fått en dotter. Både min farmor och Phers farmor bar namnet Sigrid.
 Men vi fick aldrig någon liten flicka Pher och jag, 2004 fick vi däremot en liten pojke som i vecka 23 dog i min mage.
Allt började egentligen redan 2002 när jag fick missfall och blev inlagd på Kalmar lasarett för skrapning. Dagen efter skrapningen togs ett hCG test för att kolla så hormonet som visar på graviditet i kroppen hade sjunkit vilket det konstigt nog inte hade gjort. Jag fick därför stanna kvar ytterligare ett dygn på sjukhuset varpå ett nytt prov togs som då visade att hormonet fortfarande inte sjunkit, det hade däremot stigit men av någon anledning blev jag ändå utskriven. (Allt det här med testet fick jag inte veta förrän några veckor senare.) Några dagar efter hemkomsten fick jag plötsligt en natt fruktansvärd värk i magen, den kom och gick som i kramper. Jag minns att jag tog mig till toaletten men att jag där tuppade av på badrumsmattan. Pher som vaknat kom in och undrade oroligt vad jag höll på med? Och jag i min förvirrade hjärna svarade - vilar lite! 

Pher hjälpte mig tillbaka till sängen och ringde därefter till sjukhuset men där svarade sköterskan att det var nog inte var någon fara, - kanske hon fått maginfluensa? sa sköterskan, - Och hon har ju dessutom nyligen gjort en skrapning! Magen värkte, den krampade och värken kändes nästan olidlig. Pher var jätteorolig och ville att vi skulle åka in till sjukhuset trots att sköterskan sagt att vi skulle avvakta, men jag sa hela tiden att det var lugnt och att han kunde somna om.
- Jag väcker dig om det blir värre, sa jag.
Och värre blev det. Värre och värre och till sist var värken helt sjuk. Jag kände att jag måste upp till toan igen. Den här gången kom jag bara till kortänden av sängen innan jag på nytt segnade ner och svimmade av. Situationen var helt absurd. Jag gjorde på mig och tvingade då Pher att ta in mig i duschen. - Men för helvete Maria, det här går inte, sa Pher. Det enda han ville var att ringa efter ambulans men jag var bara så fokuserad på att först få bli duschad. Det var ju en stor förnedring för mig om ambulanspersonalen skulle se mig i det skicket. Efter avspolningen (ingen riktig dusch), väckte Pher Nathalie och bad henne passa mig medan han ringde efter ambulans. Jag minns det mesta i små fragment, jag var av och på i medvetslöshet. Jag minns att jag gick ner till ambulansen och jag minns att de körde med blåljus i full fart, samtidigt som jag hörde dem säga – vi har en prio 1 på väg. Ambulanssköterskan som satt hos mig sa flera gånger att blodtrycksapparaten krånglade, - jag får inget mätbart tryck, hörde jag henne säga gång på gång.

Jag vaknade upp på IVA flera timmar senare. Utomkvedshavandeskap med en brusten äggstock var min diagnos. När jag sakta återkom till medvetande kände jag hur en blodtrycksmätare pumpades upp på min arm med korta intervaller, jag kände mig helt kruttorr i munnen och långt ner i halsen, läpparna var torra och smala som streck. Det pep och blinkade i apparater bredvid min säng och hela min kropp värkte. När jag försiktigt kisade med ögonen såg jag en blodpåse och en droppåse dingla i en ställning ovanför mitt huvud, när jag sänkte blicken något såg jag att mitt blodtryck visades med röda digitala siffror på en skärm, 30/15, herre gud, levde jag ens? 

Jag hade tydligen förlorat ca 4 liter blod som runnit ut i min mage, så det var inte så konstigt att ambulanssköterskan inte hade något mätbart tryck! Min ena äggstock hade alltså brustit. Läkaren som behandlat mig vid missfallet någon vecka tidigare tog inte reda på varför mitt hCG test steg istället för sjönk utan skickade istället hem mig med ett missat utomkvedshavandeskap. Nu kom samma läkare in till mig flera gånger för att kolla hur jag mådde. Jag tror så här efteråt att han var mycket rädd för att jag skulle göra en anmälan mot honom.

Konsekvensen av det här blev att min friskaste äggstock brast och togs bort. Den äggstocken som fanns kvar var sedan tidigare skadad pga. flera inflammationer i min ungdom så chansen att kunna bli gravid på nytt var nu ganska liten. Läkaren skrev ut hormoner till mig för att öka äggproduktionen och därmed också chanserna för en ny graviditet. För nu började det bli lite bråttom, jag blev ju inte yngre med åren så att säga.

2004 blev jag gravid på nytt. Vi berättade inte för någon utan gick med spänd förväntan för att passera 12-13 veckan då missfallsrisken börjar avta.
Vi hade bokat en resa till Thailand över jul och nyår för hela familjen det året men började inse att dit kommer vi inte kunna åka för vid den tidpunkten är jag inte riktigt i ”flightmood”, vi bokade av. 

Det var en riktig liten vilde i magen. Det var fullt ös på sparkandet nästan hela tiden och jag hade inte tidigare vid någon av mina två graviditeter mått dåligt men den här gången mådde jag konstant illa. Vi hoppades på att det var en liten Sigrid men trodde mer och mer på att det var en busig liten Berra.

I vecka 23 dog lilla Berra i min mage. Jag fick genomgå en vanlig förlossning men vi visste redan innan de satte igång mig att barnet inte längre levde. Jag bad om att få bli snittad men det var helt uteslutet. Barnet skulle ut på vanligt sätt för det ansågs bäst för bearbetningen av traumat. Det kändes helt förjävligt, så mycket smärta men ingen belöning. Alla ni som genomgått en förlossning vet hur man känner sig i både kropp och själ efteråt, men man kan stå ut för man har belönats med en gåva bättre än något annat.
Jag kände mig som en trasa. Mjölkproduktionen drog igång, brösten var fyllda till bristningsgräns men ingen fick äta. Hormonerna åkte bergodalbana, och vi hade knappt berättat för någon att jag varit gravid.
Vi fick tid till en kurator men jag ville inte gå dit. Vad skulle jag göra där? Återigen det där att inte älta och inte bearbeta. Klara allt själv, acceptera det du inte kan förändra och gå vidare.

När tsunamin drog in över Thailands kust 2004 förstod vi att vår lilla Berra troligen räddade livet på oss alla fyra. Om han inte funnits i min mage den hösten hade vi firat jul på Phi Phi Island.

Vi fick aldrig några gemensamma barn Pher och jag, vi fick aldrig någon liten Sigrid. När min dotter Nathalie och hennes Thomas fick lilla Alice försökte vi verkligen övertyga dem om hur fint namnet Sigrid var men lyckades tyvärr inte. Men så nu, äntligen kom det en liten tös som så småningom ska få namnet Sigrid, så härligt! Tack Sofia och David och välkommen till världen lilla Sigrid ❤