Fredrik

Fredrik

tisdag 23 augusti 2016

Ironman Kalmar 2016

Festen är över för den här gången och febern har börjat lägga sig.


Kalmar med dess omnejd drabbas under en vecka i augusti av riktig Ironman feber, och jag lovar, det är väldigt svårt att inte bli smittad. Folk går verkligen man ur huse för att heja på alla otroliga kämpar som under den maximala tiden 16 timmar ska simma 3,8 km på öppet vatten, cykla 18 mil och därefter springa ett maraton på 4,2 mil. När samtliga moment är avklarade får de som riktiga järnmän korsa mållinjen på Stortorget i Kalmar och där höra de magiska orden från Paul Kaye och Björn Mortensen.
Cyklingen går från Kalmar över till södra Öland och så tillbaka till Kalmar igen för att där trampa ytterligare några mil innan det är dags att byta cykeln mot löparskor. 


2700 atleter från 51 nationer var anmälda till årets stora fest och 2163 av dessa fulltränade män och kvinnor stod beredda i startområdet vid Elevatorkajen klockan 07:00 på lördagsmorgonen. Hela hamnområdet var redan fullt av folk när vi kom dit strax före halv 7. Stora och små, unga och gamla, alla var på plats.   



När den svenska nationalsången ljöd ur högtalarna blev det alldeles tyst. Det var alldeles stilla, inte ens en vindpust, flaggorna hängde precis rakt ner och en lätt dimma låg som en tunn slöja över oss alla. Det kändes helt magiskt. Ni ska veta att det är riktig ståpälsvarning på det.


När starten gick sjöng Kenta - Just idag är jag stark, och plötsligt såg det ut som om Östersjön kokade, det var vevande armar och guldgula och blå huvuden överallt. 


Pher och jag har många favoriter som vi via telefonerna kan följa med tider och mellantider. Vi vet precis vart vi ska stå utmed banan för att på bästa sätt kunna följa och heja på "våra" atleter. Givetvis är min bror vår största favorit, men det finns också en hel rad andra som vi av olika anledningar har med i våra favoritlistor.

Jag imponeras lika mycket varje år av den otroliga kämpaglöd och den järnvilja som finns i dem alla. Var kommer all energi ifrån? Jag vet att många har en alldeles egen historia om varför just dom pressar sig till att genomföra en Ironman.  Men den där otroliga glöden, den imponeras jag av. 
I dagens tidning läste jag om en kille som cyklat 17 mil stående! Hans sadelstolpe gick av redan efter 10 km men han fortsatte ändå cykla utan sadel. Magen pajar ihop på många vid löpningen men trots att de kräks längs med banan så fortsätter de sin väg ända fram till mål. 
En av mina favoriter i år var självklart Aron Andersson. Han drabbades som barn av cancer och kan på grund av det inte använda sina ben, men han körde hela loppet med enbart sina armar. Vilken prestation. Vilka armar killen måste ha! Efter 10 timmar, 29 minuter och 38 sekunder rullade han över mållinjen som en riktig Ironman. Wow!


En annan favorit jag har i min lista är Viktoria Jonsson från min egen hemkommun. Hon har gjort 23 Ironman tävlingar, varav 3 på Hawaii. Det är riktigt imponerande. Hon är grym!


På herrsidan var Marcus Larsson från Sverige snabbast i mål med tiden 8:43:10 och på damsidan kom Kristin Möller från Tyskland in som etta med tiden 9:14:39.


Men sen är det då de där sista atleterna som tragglar och kämpar sig ända fram tills målsnöret nästan ska dras. Heros Hour, som är den sista timmen av tävlingen blir liksom hela dagens stora final. När sista man som denna gången var en kvinna kom in på tiden 15:58:44 var hon den sista av de tävlande som tilldelades medalj. Hon var en av alla de 2077 som sprang över mållinjen och fick höra de magiska orden - You are an Ironman. Sen fylldes himlen av ett hejdundrande fyrverkeri.

Enligt många av de tävlande är Ironman i Kalmar den bästa i världen.
Det härliga är att publiken finns med hela dagen, de finns med från start och ända fram tills det att sista atleten går i mål. 
Vår komiker Måns Möller sa när han kom in i mål - "publiken är helt otrolig! Folk är så coola här, de ropar som om man vunnit VM."

Men i en stad så vacker som Kalmar, med 50-60 tusen i publiken, med 2100 frivilliga funktionärer och med 2700 vältränade idrottsmän kan det ju bara bli en stor härlig folkfest. 

Min energitank är nu påfylld för ett bra tag framöver. Synd bara att jag själv slutade min dag med att cykla omkull när vi var på väg hem. Hjulet på min cykel passade perfekt i järnvägsspåret vilket gjorde att det tog tvärstopp. Jag gjorde en fin flygning över styret för att landa på bröstet framför cykeln. 

Ta en titt på filmerna som ni hittar längst ner i detta inlägg.

Maria