Fredrik

Fredrik

tisdag 18 februari 2014

Begravning

Efter mycket funderande hit och dit har jag nu bestämt mig för att dela med mig av Fredriks begravning.



Jag var den i familjen som var väldigt bestämd med att begravningen skulle hållas inom familjekretsen och det var på grund av det beslutet som vi valde att ha en minnessamling för alla Fredriks kompisar och vänner veckan före begravningen.
Jag förstår nu att jag befann mig i chock just då och att jag såg begravningen som ett högt, stort och alldeles oöverkomligt berg. Att jag skulle klara av att ta mig upp och över det berget var i min värld just då heeeeelt obegripligt. Att jag dessutom skulle göra det tillsammans med många av Fredriks vänner, nej ... det kunde jag bara inte. Det skulle jag aldrig orka. Jag orkade ju knappt leva och andas själv.

Att planera för sitt barns begravning ska ingen förälder behöva uppleva. Det är ofattbart, det är fullständigt overkligt och det är alldeles fruktansvärt.
Jag kunde inte tänka. Min hjärna måste ha kopplat in autopiloten, för min kropp var ju där men jag vet i sjutton om mitt huvud var med?
När vi satt hos begravningsentreprenören kände jag bara att det här vill jag inte vara med om, - snälla snälla ta mig härifrån, - väck mig nu och säg att allt bara är en sjuk jävla mardröm. 
Jag vill verkligen INTE sitta här. Jag vill INTE sitta här och formulera en dödsannons. Jag vill inte bläddra i alla fina kataloger för att välja kista, urna och blommor till min egen son.

Efter besluten hos begravningsentreprenören var vi ändå inte klara för några dagar senare var det dags att träffa Alf (prästen) för att planera själva begravningsakten mer i detalj. Vilka psalmer ville vi ha? Vilken musik skulle spelas? Vilka sånger? Vilken ordning på allt? Jag kände mig totalt slut, jag kände mig helt tom.

Fredrik, Fredrik, ååå.. min älskade Fredrik varför blev det så här?




Så kom då begravningsdagen, den 31 oktober 2013.
Hela min kropp var i fullständig anspänning. Förmiddagen minns jag knappt. Jag gick från rum till kök, från kök till rum. Jag frös och jag svettades. Jag ville kräkas. Det var total kaos i mitt inre.

Jag minns nästan inte ett enda ord av det prästen sa under begravningsakten. Det är som om hela begravningen ligger insvept i ett grått dimmtäcke. Men jag minns den vita kistan och jag minns det vackra hjärtat av röda rosor som stod på kistan, det har liksom etsat sig fast i mitt huvud. 
Han ligger där i, han ligger där i, min älskade Fredrik ligger där i, det dunkade i mig hela tiden. Vi satt så nära kistan så blommorna låg precis vid mina fötter, om jag sträckt ut handen hade jag nog nästan kunnat ta på kistan.
Åh... så fruktansvärt sorgligt ... jag ville bara skrikit rakt ut...
Men som vanligt ska jag vara stark och "duktig", när jag helst av allt skulle velat krypa ihop i fosterställning och försvinna från jordens yta.

Jag hade kunnat ta farväl alldeles ensam och på mitt eget sätt, men så fungerar det ju inte. Nu gjorde vi det tillsammans.

Det är väldigt svårt att beskriva och förmedla känslor i text men bilder säger mer än ord. Mitt bildspel här nedan får tala.
(Jag har tillåtelse av både Nathalie och Anders att dela bilderna.)


Adjö min älskade son, I'll see you again
Klicka på länken nedan:


Fredriks begravning KLICKA HÄR





Mamma

lördag 8 februari 2014

Min ängel

Det landade skyddsänglar i min brevlåda häromdagen. De heter Fredrik och kommer från Idas skyddsänglar.
Ida har gjort en speciell ängel i en fin turkosblå färg som hon döpt till Fredrik.
Jag har beställt änglar och tänker ge Nathalie och Annie varsin Fredrik ängel när de båda fyller år i mars. Självklart har jag en egen ängel också.

Fredriks ängel är blå som himlen.
"Because someone we love is in heaven.. there´s a little bit of heaven in our home."

Med min beställning hade Ida även skickat med en liten skyddsängel till lilla Harry. Det är ju klart att lillfisen också ska ha en ängel, hur kunde mormor glömma det?

Ni som vill ha en sån här fin Fredrikängel kan gå in på www.idasanglar.se och beställa en där.
Ni hittar även Idas skyddsänglar på Facebook.

Idas änglar

Vill du komma direkt till länken med Fredriks ängel, klicka nedan

Direkt till Fredriks ängel


Shirley Clamp har gjort en väldigt fin låt som heter, Jag fick låna en ängel. Den berör mig verkligen. Jag saknar Fredrik så enormt mycket varje dag.  ❤️
Älskade unge, ibland tror jag du bara ska stå här i hallen och att allt är som vanligt.

Shirley Clamp

Jag älskar dig Fredrik ❤️
Mamma

Att synas och höras

Det är väldigt många som hört och fortfarande hör av sig till mig för att de sett och läst min blogg.
Det är både människor som jag känner och människor som för mig är helt okända.
Samtidigt som jag tycker det känns bra att få stöd av andra som befinner sig i samma situation så är det ju egentligen inte alls bra. Att vi befinner oss i situationen alltså. Det är bara så oerhört tragiskt. Vi är alldeles för många som mist våra älskade barn i Suicid, och dessutom bara fortsätter det,
det pågår nu ....hela tiden, varje dag, varje vecka, varje månad.
Det är så fruktansvärt, det finns inte ord för det.

Innan Fredrik dog hade jag inte en aning om att siffrorna för självmord är så höga som de är.
Att det idag är den vanligaste dödsorsaken bland våra 15–24-åringar.
Var tionde person som tog sitt liv under 2012 var ett barn eller en ungdom under 25 år.
Totalt 154 personer.

I Aftonbladet pågår just nu en artikelserie under 6 dagar som handlar om just detta med självmord ur olika synvinklar.
Det är mycket bra tycker jag, för vi talar nästan aldrig om det. Det är som - talar vi inte om det, så finns det inte.
Det är fortfarande år 2014 förknippat med skuld och skam på något konstigt sätt.
Jag kan känna det själv, det är nästan ingen som pratar om Fredriks död med mig. Jag kan tänka att om Fredrik hade dött i en sjukdom så hade det säkert varit på ett helt annat sätt, då hade det varit mer legalt att prata om det, eller hur jag ska säga?

Tänk om jag hade jag haft all den information som jag har idag om det samhällsproblem som det faktiskt är. Kanske hade jag/vi då sett signaler på Fredrik? För nu med facit i hand så kan vi faktiskt ana att vissa saker vi läst om nu stämmer in på hans beteende.
Men om, ja.... om, .....alla dessa OM.

Jag har återigen fått mail från en reporter som vill komma hem till mig och göra en intervju. Första gången han hörde av sig var jag tveksam och sa nej tack, men nu har han hört av sig igen och efter en del övervägande har jag bestämt mig och sagt ok.
Det är ju trots allt bra att vi syns och hörs !

Reporten hade sett artikeln om mig i Blekinge läns tidningen där det stod om mig när jag vann platsen på Tjejplanet till Tjejmilen i Stockholm i september. Jag var ju även i en stor artikel i Barometern om just denna vinst. Att vinsten kom i samband med Fredriks död kändes väldigt kluvet. Skulle jag orka? Ja, det är bara att pröva. Jag har något att fokusera på och tjejmilen är ju inte det enda lopp jag tänkt genomföra i år.
Så den här nya artikeln tror jag kommer att handla om både Fredrik och mig?

Vill ni läsa det som stod i tidningen när jag vann platsen till Tjejplanet, kan ni följa länken nedan.

Artikeln om min vinst på Tjejplanet/

Vi får fortsätta kämpa, med våra liv, med vår vardag och med den här nya världen som vi ofrivilligt har hamnat i ❤️
Kram, Maria








onsdag 5 februari 2014

Sorg

Dagens inlägg är kopierat från Expressen den 5 februari 2014
MARCUS BIRRO
Vi lever i en plågsamt individualiserad tid

I Sverige ses sorg som ett slags svek.
Vi fördriver och fördömer sorgen, både hos andra och hos oss själva. Vi har högpresterat oss så långt bort från livets grundläggande villkor. Dit hör sorg. Ingen av oss slipper undan, men vi lever som om det faktiskt går att dribbla sig fram i livet utan att drabbas.
Sorg och liv är flätade tätt samman. Redan de gamla romarna visste att man kunde bli sjuk av sorg.
Svensk sjukvård är en spegelbild av samhället i stort. Därför har de andliga och empatiska värdena, allt det som inte handlar om konkreta sjukdomar, mediciner, operationer eller ingrepp, ingen plats längre. Det vi inte kan se eller ta på finns inte. Men empatin, sorgen och melankolin syns inte på några röntgenplåtar.
Men de är i högsta grad verkliga ändå.

Det är inte heller märkligt att många anhöriga till cancersjuka upplever att de blir lämnade vind för våg. Den sörjande människan blir inte sedd och bekräftad. Hon är mest till besvär.
Många människor lever sina liv i en sorts angränsande skymningszon. Men bara det faktum att människor i sorg går upp varje morgon, bevisar samtidigt att kärleken alltid är starkare än döden.

Vi lever i en plågsamt individualiserad tid. Det räcker att ta en promenad i Stockholm en eftermiddag för att upptäcka hur lite vi egentligen ser varandra. Varenda en av oss har sina egna lagar. Sorgen går på tvärs med allt det. Sorgen guidar oss rättvist ner till det trampade jordgolvet, ner till det verkligt grundläggande i att vara människa, och eftersom vi byggt en värld som i hög utsträckning bygger på att förneka allt mänskligt, så är vi rädda för att känna livet på livets egna villkor.

Mot slutet av de fruktansvärda dygnen som vi slogs för vår son Dantes liv 2006 talade jag med en läkare i min förtvivlan. Jag kunde känna hur hon ryggade för mina tårar. Jag kände så tydligt att hon inte hade en aning om vad hon skulle säga eller göra.
Det hon lyckades formulera var detta: "Det är ett delikat problem som ni står inför."
Vår sons död som ett delikat problem.
Jag klandrar henne inte. Hon visste inte bättre. I samma stund som vi lade Dante i en liten låda med en fasttejpad ros på tog vården sin hand ifrån oss.

Just i det ögonblick som katastrofen på allvar blev verklig för oss drog vården snabbt undan handen.
De enda som såg oss i vår bottenlösa förtvivlan var faktiskt begravningsbyrån. Deras tålamod, deras lugn och sätt att nämna Dante vid namn, hjälpe oss att mänskliggöra vår son, och också oss själva.

Jag förändrades för alltid och i grunden av den där sorgen. Jag bestämde mig också tidigt för att vägra skämmas över min sorg. Vår tid föraktar svaghet. Men min svaghet är min största och vackraste styrka. Sorg är ett sorts kvitto på att du verkligt levt.

Om vi blir sedda och mänskliggjorda i vår sorg kan vi också tillsammans läka såren. Vi kan långsamt ta oss tillbaka till livet igen, men vi blir aldrig mer de vi en gång var.
Men vi kan lära oss mycket av insikten om att vi endast tillsammans och med stor ödmjukhet behöver närma oss livet och medmänniskorna.
Jag är stolt över vad livet lärt mig.
 
Av Marcus Birro
marcus.birro@expressen.se

måndag 3 februari 2014

Urnsättningen

Den 27 oktober hade vi minnessamling i Ålems församlingshem för alla Fredriks vänner och kompisar.
Vi tyckte det kändes bra att alla som ville och kunde komma skulle få möjligheten att samlas runt Fredriks minne tillsammans med oss.

Jag vet att det var flera som tyckte att vi skulle ha begravningen öppen för alla men i den sorg och chock som vi befann oss i då kändes det helt fel. 
Det sista avskedet ville vi ha för oss själva inom familjekretsen.
Kanske var det själviskt eftersom ni är många som också saknar och sörjer Fredrik, men i den stunden kändes det beslutet som det mest rätta.

Det var i alla fall väldigt många som kom till församlingshemmet. Jag kan nog uppskatta det till minst ett hundratal, och det kändes mycket bra för oss anhöriga, att ni ville komma och dela stunden med oss.

Eftersom Fredrik har bott både i Torsås och i Timmernabben/Ålem hade han ett väldigt stort kompisnät.

Trots det så var det nog inte särskilt många, om ens någon, som kunde ana att det fanns så dystra och svarta tankar kretsande i hans huvud?  

Han var ofta clownen som ville va med där fanns ös och där det hände saker.

Han hängde med på det mesta men han var nog inte särskilt djup eller förtrogen med någon egentligen? 

Jag vill i alla fall tacka alla er Goa ungdomar och vänner som kom till minnesstunden och till er som hört och fortfarande hör av sig till oss. Det känns bra när det kommer ett litet meddelande på fb eller ett sms.
Jag får en skön känsla när ni delar en bild eller något minne och kommenterar på Fredriks minnessida. Det känns också gott när vi kommer till graven och där finns ett nytt ljus från någon eller en liten blomma.

När Robin häromkvällen  lagt ut länken till den fina låt som han skrivit till Fredrik, grät jag i floder ❤
Tack Robin, den är underbar, den ligger i min spellista och jag lyssnar på den ofta, hoppas bara på att den ska hamna på Sportify.

Klicka på den blå texten nedan och lyssna på Robins låt.


Fredrik urnsattes hos sin mormor på Skogskyrkogården i Mönsterås till den första advent. Min mamma älskade första advent så det kändes som en fin helg att lämna honom hos henne på.


Urnsättningen var den absolut hemskaste upplevelse jag någonsin varit med om. 
Mycket, mycket värre än själva begravningen.
Allt blev plötsligt så definitivt.

Fredriks pappa bar honom från kapellet upp till gravplatsen.  En vit liten urna med resterna av det som fanns kvar av vårt älskade barn ........

Anders sänkte ner urnan  i jorden med hjälp av ett sidenband.


- Allt är så overkligt, sorgen är helt bedövande, det snurrar och jag minns knappt vad som händer.  Jag minns bara hålet i marken och den vita urnan. Jag är yr, vill kräkas, jag fryser så jag skakar och kylan skär in i märgen på mig. Jag vill skrika rakt ut.
Ska jag verkligen överleva detta?

                                   ------------------------------------------------

Vi har nu lämnat in gravstenen för gravering och den kommer nog att vara på plats fram på vårkanten. Graven ligger på en plats som heter Glänta UI, längst upp mot blåbärsriset. 
Fredriks mormor var en hejare på att plocka blåbär så när vi valde den platsen till henne 2002 tyckte vi att det var en väldigt passande plats. 
Nu har hon fått sällskap av sitt barnbarn och jag hoppas de tar väl hand om varandra tills vi möts  igen. Vila i frid mina älskade ❤❤

Kram //  Maria