Fredrik

Fredrik

söndag 29 mars 2015

Nu dör han också?

Det kändes verkligen som om en jätte stor och jätte stark hand grabbade tag om hela min mage. Oron kramade hela mig och fick mig nästan att kräkas.
Harry var sjuk, Harry var riktigt sjuk och jag kände åter skräcken. Den vansinniga skräcken för död, den fyllde hela mig. 
- Nu dör han, nu dör han också. Då går jag under.

Efter Fredriks död har jag blivit så otroligt rädd för att det ska hända något allvarligt med någon annan i familjen. Och nu var alltså lillprinsen väldigt sjuk. 
Harry har under väldigt lång tid haft problem med bland annat dålig viktuppgång, diarrér och kräkningar. Han har blivit rekommenderad extra fett i magen, man har kollat honom och b.la tagit gluten och laktosprov men tyvärr inte lyckats komma fram till något. 
De senaste 2 veckorna har han haft mycket svårt för att behålla maten men ändå varit hyfsat pigg och kunnat gå till förskolan.
Men nu var han helt slut, han låg bara på soffan. Han låg med stora stirrande ögon alldeles tyst, han grät inte, han pep inte, han åt inte och han drack inte. 
När Nathalie ringde till 1177 var det kö med en väntetid på 57 minuter och när alla dessa långa minutrar äntligen hade passerat ringde dom inte tillbaka, så Nathalie ringde istället 112 och när hon förklarat läget sa dom, - vi skulle skickat en ambulans men just nu har vi inga bilar inne, ni måste komma hit direkt!


Jag var så spak, mina händer skakade och trots att jag frös kände jag svetten i armhålan. Jag kunde inte få bort mina hemska tankar ur huvudet. Tankarna på ett annat litet barn som dog på sjukhuset för bara ett par år sedan. Paniken infann sig och jag kände skräcken. Jag såg åter allt i svart. 

Nu gick det tack och lov bra med lille Harry. Han lades in på Kalmar sjukhus, först med saltdropp och lite senare med glykosdropp. Han var helt uttorkad. Dom tog massor av blodprover på den tunna lilla kroppen. De gjorde också andningstest och syretillförsel test. 
Efter ett dygn fick han åter komma hem och nu ska han i tre veckor testas med helt mjölkfri kost. 
Pust, med stor sannolikhet kommer han att bli bra bara han får rätt mat i magen. Tack gode Gud för det. En liten krabat på 17 månader som bara väger 10 kg går ner sig väldigt snabbt om inte inkomster och utgifter är i balans. Men trots att han bara är en liten krabat så skrämde han nästan livet ur oss alla och inte minst sin mormor ❤️


Jag har sagt det förut men säger det igen, ta vara på livet, det är så otroligt skört. Avståndet mellan liv och död är näst intill obefintligt och det påminns vi om ibland.
Kram från mig / Maria

Dom tre veckorna har nu passerat och Harry har varit på återbesök hos farbror doktorn på sjukhuset. Proverna visar allergi mot komjölksprotein och ägg. Han har sedan han lämnade sjukhuset gått upp 7 hg, så nu hoppas vi att vikt och längd kurvan ska komma i fas och att han ska må bra med rätt kost i magen.



torsdag 26 mars 2015

Idag gör jag slut

Idag har jag tid hos min psykolog igen. Det är nu nästan 2 månader sen jag var där senast och jag har till och från den senaste tiden funderat på om det idag ändå är dags att "göra slut" med henne? Ska jag klara mig själv nu?

Ungefär 2 månader efter Fredriks död var jag på mitt första samtal. Jag hade då redan gått tillbaka till jobbet och trodde i min enfald att vardagen skulle fortsätta som tidigare. Idag kan jag inte förstå hur jag ens i min vildaste fantasi kunde tro något sånt, men så var det. Det var korkat av mig men jag hade bråttom. Jag hade så förtvivlat bråttom med att försöka få livet att bli som vanligt igen.


Efter mitt första samtal fortsatte jag gå regelbundet i ungefär ett halvår hos en jätte bra psykolog som jag verkligen fick stort förtroende för. Han gav mig helt rätt frågor, han fick mig att vända och vrida på mina funderingar och på mina konstiga tankar. Han gav mig svar som i mina öron lät väldigt bra, svar som jag kunde köpa, svar som jag kunde ta till mig och svar som kunde få mig att försöka förstå.
Men så plötsligt en dag ringde dom från vårdcentralen och sa att jag var tvungen att byta samtalspartner. Åh, nej, jag vill inte det, det blev plötsligt så himla jobbigt.
När jag kom till mitt första samtal med den nya psykologen hoppades jag innerligt att hon hade läst min journal (om det nu finns någon) så att hon visste varför jag var där och hur långt vi hade kommit i våra tidigare samtal. Men nej, så lätt var det inte.
Nu satt hon där mitt emot mig, log med hela ansiktet och undrade hurtigt varför jag var där?
Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte, tänkte jag. Jag gör slut.
(Och va ler kärring om? for genom mitt huvud)


Jag gjorde inte slut, trots det stora motståndet som jag till en början kände för henne så hängde jag mig trots allt kvar, jag kände mig ju inte färdig. Tillsammans gick vi in i en ny fas, vi fick en helt annan typ av samtal. Det är snart 10 månader sedan vi träffades första gången, men nu känns det som om jag faktiskt är redo, redo för att göra slut. Jag tror inte vi kommer längre? Nu är det bara tiden som måste fortsätta arbeta åt mig.

Snart dags att åka, jag får väl se vad som händer?
Kram / Maria








söndag 1 mars 2015

Det finns hopp

Snart är det min andra födelsedag utan Fredrik och då har det gått 17 månader sedan han lämnade oss. 17 månader!
Klockan går, tickar och slår, dagarna blir till veckor som blir till nya månader och som jag måste lägga bakom mig. Tiden arbetar på och jag kan nu faktiskt ana att livet i mig börjar återvända. Saker och ting börjar kännas lite roliga igen.
Jag är väldigt glad för att vi kom iväg till Thailand i julas. Trots att jag kände sånt motstånd till resan innan vi åkte kan jag nu säga att det var bra, det var till och med mycket bra. Det känns lite som om jag vände blad.
Med det har jag inte sagt att saknaden efter Fredrik har minskat eller att sorgen har bleknat, bara att livet börjar återvända.


Det nya året har redan bjudit upp till flera nya projekt.
Landstinget startade i januari ett stort arbete med suicidprevention för hela länet som initierats av landstingsdirektören. Många aktörer var inbjudna till ett första möte, b.la polis, räddningstjänst, Trafikverket, Fryshuset, psykiatrin, representanter från länets alla kommuner, kommunsköterskor, skolsköterskor, kuratorer, psykologer och frivillig organisationer. Jag var också inbjuden till det här mötet och ska nu fortsätta i arbetsgruppen som företrädare för Suicide Zero.
Tanken är att det i sommar ska genomföras en bred konferens som ska få genomslagskraft i organisationerna för att hitta konkreta sätt att samverka kring frågan. Målet med konferensen är att berörda aktörer sen tillsammans ska ta fram en handlingsplan med suicidpreventiva åtgärder.
Det ska bli spännande att få vara med och följa det här arbetet på nära håll.

Mönsterås kommun har också satt ihop en arbetsgrupp för att arbeta med suicidprevention på det kommunala planet. Det är kommunens folkhälsoråd som initierat arbetet. Folkhälsosamordnaren, skolsköterskor och skolkuratorer ingår i arbetsgruppen samt jag själv. Fokus för arbetet kommer ligga på de unga.

Mer positiva saker som hänt är att SPES startat upp en krets för Kalmar län. Vi var flera anhöriga som i början av året blev inbjudna till ett första möte och den 16 januari var vi ca 25 stycken som träffades på Kalmar Stadshotell.
Jag blev på mötet vald till ordförande fram till årsmötet som kommer att hållas den 11 mars på Sensus i Kalmar.

SPES är en rikstäckande ideell organisation som är partipolitiskt och religiöst obunden. Föreningen är till för alla som mist en närstående genom självmord.
De stöder efterlevande bland annat genom självhjälpsgrupper, telefonjour, kontaktpersoner, utbildningar och träffar. De arbetar också intressepolitiskt för att bidra med ökad kunskap om suicid som ett samhälls- och folkhälsoproblem.
SPES vision är ett självmordsfritt Sverige.


SPES betyder hopp.
Och hopp, ja vi måste behålla vårt hopp om framtiden.

SPES hemsida, KLICKA HÄR

Maria