Fredrik

Fredrik

söndag 31 maj 2015

Mors Dag

Idag är det alla mammors dag, en helt egen dag bara för oss som fått förmånen att bli mammor. 

Efter första världskriget var Sverige i förändring. "Folkhemmet" stod för dörren, ett samhälle som byggdes kring kärnfamiljen. Mors dag instiftades i Sverige 1919 på initiativ av författaren Cecilia Bååth-Holmberg efter en amerikansk förebild. I ett litet häfte kallat ”Mors dag” som gavs ut 1920 fanns ett antal instruktioner för hur denna dagen kunde firas:
1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3. Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahållas för mors dag.
Ledighet från hushållsarbetet vid den här tiden var för en kvinna ovanligt. Vi kan ju på allvar fundera över hur det ser ut idag. Är vi så mycket mer jämlika nu mot för hundra år sedan?
Vi har inte firat Mors Dag särskilt mycket i min familj men vi har ändå alltid uppmärksammat den lite på något sätt. Själv plockade jag nästan alltid liljekonvaljer till min mamma på Mors dag så för mig är det fortfarande viktigt att få göra det just den här dagen.
När jag själv blev mamma tyckte jag det var toppen om jag fick en teckning eller lite blommor som barnen hade plockat. Köpta saker kändes och känns fortfarande oviktigt för det är ju själva grejen att bara bli ihågkommen som gör mig glad.
När Fredrik var i 3-4 års åldern gav han mig en teckning på Mors dag där han avbildat både mig och sig själv. Huvudfotingar är vi och väldigt fina. Han har på bilden gett mig stora ringar i öronen, något som jag aldrig haft varken då eller nu. Jag ramade in den lilla bilden och har alltid tyckt mycket om den men nu har den fått ännu större betydelse för mig.
Fredrik med sin mamma
Årets Mors dag har jag på eftermiddagen tillbringat på ett soligt men blåsigt Oknö tillsammans med Nathalie, Harry och Pher och så med kaffekorg förstås. Lilla Harry kunde ju självklart inte låta bli att leka precis  i strandkanten så efter bara en liten stund vadade han runt med skor, strumpor, byxor och overall i vattnet. Ja ja, kallt var det så när han väl blivit blöt var det bättre att sitta och fika med oss.
Mors dag på Oknö
Innan vi åkte hem var vi på kyrkogården en stund med en bukett liljekonvaljer till min mor.
Jag hoppas alla mammor och Änglamammor haft en bra dag idag.
Kram Maria

tisdag 26 maj 2015

Suicideprevention i Kalmar län

Det känns som om det är väldigt länge sedan jag skrev och delade med mig något här i bloggen, men det händer så mycket hela tiden nu så jag hinner knappt med att skriva.

Jag har blivit inbjuden i flera olika mötessammanhang som representant för både SPES Kalmar och Suicide Zero. I slutet av april var jag i Kalmar och höll föredrag för föräldrar till barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Jag var till en början så nervös att halsen kändes som Saharas öken, men det släppte efter en stund. Alla var väldigt intresserade och ställde många frågor så tiden gick rasande fort.

Jag har blivit inbjuden till arbetsgruppen som planerar och anordnar Psykiatridagarna som ska hållas senare i höst i Kalmarsalen.
Vi har haft uppstartsmöte med suicidpreventions gruppen som Folkhälsorådet bildat i Mönsterås kommun.
Den 19 maj deltog jag på en stor konferens i Oskarshamn som landstingsdirektör Alf Jönsson initierat till. Jag blev väldigt imponerad av hans inledningstal och jag berördes till tårar när dagens moderator Johanna började sin presentation med orden - jag trodde min familj skulle få det bättre utan mig. Hon har vid några tillfällen försökt ta sitt liv. Hujeda Mig, hur ska denna dagen gå? Det var min tanke då men ganska snabbt stod det klart att dagen skulle bli mycket bra. 
Det här var starten på ett samverkans arbete för hela Kalmar län i suicidpreventions arbetet mellan flera olika aktörer, b.la. Landstinget, länets kommuner, Räddningsverket, Trafikverket, polisen, kriminalvården, NASP, frivillig organisationer, Brobyggarna, Suicide Zero, SPES med flera.



Det var en riktigt bra dag som var fylld av föreläsningar  och presentationer av goda exempel. Mycket positiv energi. Men det är ett svårt ämne, för hur jobbar man vidare för att få till en bra verkstad med allt vad det innebär så det inte bara blir just bra idéer och snack. Det måste ju resultera i något. Sen förstår vi alla att det är ett långsiktigt arbete som kommer ta tid innan alla hjul snurrar åt samma håll men vi är i alla fall på gång i Kalmar län. 
Jag träffade generalsekreteraren för Suicide Zero, Alfred Skogberg på konferensen. Det var trevligt. Jag har bara sett honom som en profilbild på Facebook och i olika inslag på TV men nu fick jag äntligen ett riktigt ansikte. Mitt första av alla duktiga människor som arbetar i organisationen men förhoppningsvis inte det sista.

Ett par dagar efter konferensen anmälde jag mitt intresse till att gå utbildningen som på svenska benämns Första hjälpen till psykisk ohälsa, MHFA - Mental Health First Aid, som utvecklats i Australien. Det är ett utbildningsprogram avsett för allmänheten. Tanken bakom utbildningsprogrammet är snarlikt utbildningen för fysisk Första hjälpen.

Nästan alla vet hur vi ska gå till väga och ge en person första hjälpen om vi skulle vara först på plats vid en fysisk olycka? Larma 112, ge fria luftvägar, stoppa blödning, hjärt-lungräddning, mun mot mun....osv. 
Men hur gör vi när vi träffar på någon som mår dåligt i sitt inre? Vid en psykisk olycka? Kanske med panikångest? Kanske med självmordstankar? Då är vårt agerande inte alls lika självklart längre.

Länk till utbildningen MFHA

Jaa, det var lite av vad jag pysslar med just nu, men sen har jag ju också ett arbete att sköta, en fritid att ta vara på och en underbar liten prins som jag ska vara mormor åt, så ja.... det är lite synd att det inte finns några fler timmar på mitt dygn 😊



PS Det har hänt lite mer saker men det får bli ett eget inlägg snart. Jag väntar bara på lite filmbevis 😜
Kram // Maria

tisdag 5 maj 2015

Deklaration och Sinnesjukt

Så har jag deklarerat ytterligare en gång för Pedersens dödsbo, Fredrik.
Nu har han inte längre ett personnummer utan är bara en siffra i systemet. 
Det känns konstigt, bara ett nummer ... 
Förra året när jag deklarerade var det för inkomster och skatter som han själv arbetat in och tjänat ihop, då kändes det oerhört tufft. Det var ju liksom hans pengar och lön för hans slit. Jag grät och tyckte allt var så himla orättvist. Att det blev ytterligare en deklaration berodde på en del missförstånd men den här gången var det för en fastighet han ägde och som hans syster nu fått ärva så i år kändes det inte lika jobbigt.
Men att han inte längre är någon fysisk person är fortfarande svårt att acceptera.


Jag lyssnade häromdagen på en pod som heter Sinnesjukt. Det är Christian Dahlström som har den och i det avsnittet jag lyssnade på intervjuade han Ludmilla Rosengren som är ordförande i Suicide Zero. Hon berättar bland annat i programmet om när hon förlorade sin dotter Linnea 2008.
Hon säger en sak i programmet som fastnar i mig, - att hon var arg på Linneas cykel som stod utanför huset men att hon inte kunde flytta på den ifall Linnea ville ha den om hon kom tillbaka...
Ja, så konstigt är det... Så konstiga tankar hade jag också i början ...att Fredrik en dag skulle komma tillbaka, att han bara var borta för en stund. Men ändå är jag ju fullt medveten om att döden inte är något tillfälligt avbrott.
Programmet är för övrigt väldigt bra och jag vill verkligen rekommendera er att lyssna på det.
Jag blev starkt berörd och känner igen mig i väldigt mycket. 



Maria