Fredrik

Fredrik

torsdag 21 augusti 2014

Asfalt

Igår körde vi förbi ett gäng asfaltarbetare som la asfalt på vägen utanför Mac Donalds i Kalmar.
Åh.... det var NCC. Fredriks NCC? .... Om det var hans gamla gäng vet jag inte men bara det att det var NCCs killar fick mig att bli helt tårögd.

Asfalt. Jag är uppvuxen med asfalt och den speciella doften av asfalt. När jag var barn va det pappa som nästan alltid doftade så, senare i livet va det mina bröder och så nu senast även min son.
Det luktar ju egentligen inte speciellt gott men för mig påminner nu doften mig så mycket om Fredrik. Det luktar pengar sa han ibland på skoj.


En morgon på väg till jobbet hoppade jag in på Statoil en snabbis och samtidigt kom 2 killar i Fredriks ålder in. De var klädda i varselkläder och med .....ja,.... asfaltsdoft.
Det blev helt konstigt i mitt huvud, först kändes det som om jag ville luta huvudet mot den enes rygg, bara få blunda och dra in doften i min näsa.

Sorgen slog till mig direkt. Så starkt och helt oväntat. På en millisekund slog den till mig enbart på grund av en doft.
Men shit, så konstigt det blev, jag fick helt enkelt byta kö.

Fredrik Fredrik, jag saknar dig så otroligt mycket // mamma

Artikel från tidningen om arbetslaget Fredrik ingick i. Från 2011

söndag 17 augusti 2014

Ironman Kalmar 2014

Det här inlägget handlar inte så mycket om Fredrik utan om något som jag tycker är riktigt roligt, som jag fylls med glädje av och som jag också får en hel massa positiv energi av.
Förra året, 2013 var Fredrik med oss nästan hela dagen för att heja fram sin morbror till mållinjen.

Ironman veckan i Kalmar startade upp med Kalmar Mini Triathlon på onsdagen den 13 augusti.
Jag var en av de 1100 deltagarna och wow, så himla roligt.
530 meter simning, 18 km cykel och slutligen 4,2 km löpning.
Sol, massor av folk och alla är så glada och peppande. Jag hörde mitt namn ropas från många olika håll och det är en riktigt häftig känsla. Det är så roligt, jag känner mig verkligen glad.

Inför tredje upplagan av Ironman tävlingen i Kalmar rustade vi i år upp ordentligt.
Vi hyrde husbil och parkerade oss centralt och bra vid Kalmar gästhamn.

Det var 2700 anmälda deltagare från 48 länder, 2086 kom till start och 2004 triatleter gick i mål.
De ska simma 3,8 km, cykla 18 mil och så avsluta det hela med att löpa ett maraton på 4,2 mil. Det är galet, det är riktigt galet men det är så otroligt häftigt. Man räknade med att ca 50 tusen åskådare skulle stå längs med banan men jag hörde igår att de gissade på att det kanske till och med var uppåt 70 tusen i år? Imponerande.

Vid halv sju på morgonen stod vi redo vid starten i Tullhamnen.
Helt vindstilla, klarblå himmel och solen på väg upp ur havet med Ölandsbron som siluett i bakgrunden, det är mycket vackert.
Trots den tidiga timmen är det redan massor av publik i alla åldrar och när Sveriges nationalsång ljuder ur högtalarna då får jag både ståpäls och tårar i ögonen.

Där går startskottet och tävlingen är igång.
Oj, oj oj  vilken dag de har framför sig, men nu ska de äntligen försöka få sitt kvitto för allt slit de lagt ner. Ironman medaljen!
Kör hårt nu alla!

Min bror är inte med på tävlingen den här gången. Han har varit med i Kalmar både 2012 och 2013 men har för 2014 valt att göra Ironman i Frankfurt och i Florida i stället. Frankfurt genomfördes i juli och till Florida bär det av i november.

När de första atleterna började växla om från cykling till löpning, cyklade vi ut till Norrliden i Kalmar där vi sedan tillbringade hela eftermiddagen för att heja och klappa fram alla duktiga triatleter. Min bror och hans Ironman kompis hade fixat ett stort tält där vi grillade, spelade musik och bjöd på dusch till dom atleter som ville ha. En del rör inte en min när de springer förbi men många bjuder verkligen på sig. Det är kul.

En kvinna som skulle varit med och tävlat, Lena Karlson, avled väldigt tragiskt i juli i år då hon var ute på en träningsrunda med sin cykel och kolliderade med en hjullastare. Hennes namn fanns fortfarande med i startlistan och när jag såg en man springa med dubbla nummerlappar tänkte jag först - konstigt, varför har han två? Men när jag såg honom igen på andra varvet då såg jag att det var Lenas nummerlapp han sprang med. Hua...., då snöpte det ordentligt i min hals och tårarna kom.

Vi avslutade kvällen med Hero's Hour på Stortorget i Kalmar där alla atleterna till slut når the finish line. Vilket jubel och vilken känsla, det är nästan magiskt. Det måste kännas underbart att få passera över mållinjen som en Ironman/woman
En kille som passerade mållinjen togs emot av sin fästmö. Hon slängde sig om halsen på honom, kramade honom och grattade, då sköt han henne ifrån sig, tog han ett steg bakåt, la sig ner på knä, tog fram en ring och friade till henne ❤️

Precis innan klockan 23:00 då målet stängde kom de sista atleterna in över mållinjen.
Jag funderar på vem som egentligen gör den största prestationen ?
Är det vinnaren Horst Reichel med 8.13.01 eller är det den sista deltagaren Daniella Meitzner med 15.59.55?
Hon har ju ändå tragglat nästa dubbelt så lång tid som honom.
Ja, men oavsett vilken tid de har, i mina ögon är de alla hjältar.

Hela Ironman festen avslutades med ett hejdundrande fyrverkeri.
Vilken morgon, vilken dag och vilken kväll. Jag va helt slut, händerna va alldeles röda av allt klappande, halsen något hes och ryggen värkte lite efter att ha stått upp nästan hela dagen, ....
ja....det är faktiskt ganska jobbigt att va publik också!

SVT Smålandsnytt från Ironman  Klicka HÄR

Ibland måste sorgen ta paus och min själ måste få påfyllning av ny och frisk energi och det har denna helgen verkligen gett mig 😊

Maria








söndag 10 augusti 2014

10 månader i helvetet

7 augusti 2014, 10 månader har nu passerat utan vår älskade Fredrik.
Tio månader!
Det är svårt att förstå att det är så "länge" sen för jag tycker fortfarande det känns som vårt helvete bröt ut bara häromdagen.
När jag tittar på vår lille Harry och ser hur han växer och gör framsteg inser jag hur lång tid 10 månader är men ändå känns det här med Fredriks död som alldeles nyss.
Konstig ekvation? Eller ....ja ....nej.... kanske inte?

Fredrik "bor" alltså fortfarande kvar i min hjärna. Jag trodde att han efter ett tag skulle släppa taget lite och flytta tillbaka till mitt hjärta men...... nej, så har inte skett ännu i alla fall. Och det är fortfarande inte särskilt långa stunder han lämnar sin "bostad". Egentligen är det bara när jag jobbar eller tränar och har full fokus på det, men så fort jag slappnar av, blir trött eller slut så återkommer han i mina tankebanor.
Fredrik är faktiskt med mig i tankarna mycket mer idag än va han var när han levde.

Inför årsdagen den 7 oktober har jag startat upp en insamling i Fredriks minne till förmån för Suicide Zero.
Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att radikalt minska självmorden. De bildades eftersom de anser att det behövs en organisation som använder den ideella organisationens kraft för att påverka politiker och allmänheten så att självmorden kan minska. För självmorden kan minska, och det radikalt. Men det krävs att politiker och allmänheten förstår vad vi alla kan bidra med för att det ska bli verklighet. Sveriges främsta suicidforskare stödjer Suicide Zeros arbete.

Alla bidrag som kommer in till organisationen går oavkortat till det ändamål som det donerats till. Alla inom Suicide Zero arbetar helt ideellt.

Inslaget nedan sändes i SVT den 29 juli i år och det är Suicide Zeros ordförande Ludmilla Rosengren som medverkar.

SVT med Ludmilla Rosengren

Alla gåvor som ni sätter in går alltså till ett ändamål som för mig känns väldigt viktigt.
Det ger mig ju aldrig Fredrik tillbaka men det känns ändå som att jag vill vara med och ev. kunna bidra med något för att kanske rädda någon annan ung människa som tappat tron på livet och inte längre ser meningen i att fortsätta leva?

Jag önskar verkligen INTE att några föräldrar, syskon eller anhöriga ska behöva gå in i det helvete som det innebär att mista ett barn på ett så onödigt sätt som genom självmord.
För man går verkligen in i det, inte igenom.

Ingen kan göra allt men alla kan göra lite.
Tillsammans kan vi försöka göra världen lite bättre och många bäckar små.....

Lämna ditt bidrag till min insamling genom att klicka här

Tack till dig som hjälper mig i min insamling // Maria







lördag 2 augusti 2014

Födelsedag och statistik

Den 27 juli 1991, sex dagar efter planerad tid, föddes Fredrik på Kalmar BB. Det var en otroligt varm och fin sommardag. Det var en otroligt fin dag för en lika fin liten kille att komma till jorden på. Vilken underbar känsla som infinner sig när ett nytt litet liv kommer till världen. 
Så om Fredrik fortfarande hade funnits med oss i livet så skulle han firat sin 23-årdag i söndags.

Veckan före hans födelsedag tänkte jag med fasa på dagen och jag hade förberett mig på att den skulle bli skitjobbig. Men dagen kom och dagen gick och mot all förmodan blev den väldigt bra.
På morgonen var vi vid graven och gjorde fint och vid middagstid åkte vi över till Öland för att äta lunch och gå en sväng på After Beach. Det blev en riktigt bra söndag helt enkelt.



På måndagen kom däremot sorgen och saknaden över mig. Som en stor våg sköljde den in.
Det började med att jag lyssnade på Sommar i P1 med Christian Falk. Oj vilket gripande och sorgligt program. Jag grät mig igenom den avslutande delen och ännu sorgligare kändes programmet eftersom jag visste att Christians liv var slut och att han redan hade återförenats med sin son William i himlen när programmet sändes ❤️

Lyssna på programmet här

Senare på dagen släppte Socialstyrelsen statistiken över antalet självmord för 2013, ja, då brast det ordentligt för mig.
Det var 1606 personer som själva avslutade sina liv under 2013 och Fredrik var alltså en av dem. Det är fler än fyra varje dag!
Aktuellt och Rapport uppmärksammade det här med längre inslag på kvällen och dagen efter var det med även i Nyhetsmorgon.
Jag såg bland annat en intervju med en kille som överlevt sitt självmordsförsök och det som fastnade mest i mig var när killen sa att han i samma stund som han kastat sig ut över broräcket hade ångrat sig. Han sa - i samma stund handen släppte räcket ångrade jag mig!

Jag grät och jag grät, filmen i mitt huvud började rulla igen. Tänk om Fredrik också hade ångrat sig? Tänk om han i samma stund som han hoppade ut med snaran om halsen hade ångrat sig men inte kunde komma loss?
Jag har så mycket tokiga tankar som rusar runt runt i mitt huvud. Alla dessa galna bilder som dyker upp för mitt inre. Det är så sjukt, jag vill ju inte "se" det här. När jag senare pratade om detta med min man sa han - men så kan du inte tänka. Nej ... jag vet... men jag kan inte styra över vad som poppar upp i hjärnan, jag behöver och jag måste få fundera högt över allt det här med någon.

Jag har nu i alla fall bestämt mig och anmält mig som volontär i Suicide Zero.
Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att radikalt minska självmorden.

Länk till dem här Suicid Zero

Jag blev medlem i april och vill nu aktivt göra något för dem. Det måste finnas något jag kan göra för att bidra till arbetet med att minska självmord framförallt ibland unga människor.
Innan Fredrik dog hade jag inte speciellt mycket koll och kunskap om det här samhällsproblemet, och så är det nog överlag hos allmänheten. Visst noterade jag att psykiatrin i Kalmar fick mycket kritik i pressen och att det debatterades ofta, men det var inget jag följde särskilt mycket.

Vi måste alla ta vårt ansvar för att sprida kunskap om självmord och psykisk ohälsa, och jag har som sagt bestämt mig för att göra vad jag kan.
Ingen kan göra allt med alla kan göra något - Självmord upphör inte för att vi blundar och tiger!


Maria