Fredrik

Fredrik

lördag 14 december 2013

Dödsbudet

Jag är på väg ner i trappan från övervåningen när det plötsligt knackar hårt på vår dörr. I nästa sekund kliver två poliser in i vår hall. Allt går nu otroligt snabbt men jag hinner känna en pust av lättnad och jag minns att min första tanke när jag såg dem var - åh han är hittad!...jag vet att jag hinner fråga - har ni hittat honom?  innan den ena polisen säger; - vi kommer med tråkiga besked. ??? Tråkiga besked? Vadå med tråkiga besked? En tanke på en millisekund far genom mitt huvud; jag vill flyga fram och puckla på honom, jag vill be honom dra åt helvete. Han ska inte komma hit och säga att Fredrik är funnen död. Det går inte, han är inte död. Han ÄR fan inte död, varför säger han så? 
Det känns som om jag är med i en scen i en dålig film. Allt sker plötsligt som i slowmotion och det känns som jag betraktar det hela utifrån. Det här händer väl ändå inte på riktigt?


Vi sätter oss ner i köket och jag känner plötsligt en ilska bubbla upp i mig, en ilska mot Fredrik, hur fan kan han göra så här?

Jag kan inte ta in vad polisen säger. Jag vill inte ta in vad de säger. Är det här verkligen sant? Händer verkligen det här på riktigt?

När jag tänker tillbaka på det idag så ser jag två poliser sitta vid vårt köksbord, jag ser att deras läppar rör sig men jag hör bara vissa delar av det dom säger. Det är som om hela mitt huvud är insvept i bomull och det susar oavbrutet i mina öron.

Han är död, han är död ekar hela tiden i mitt huvud men jag kan inte ta in vad det innebär. Hur ska jag kunna ta in det? han satt ju här vid köksbordet igår och käkade pannkakor!


Solen skiner så fint utanför vårt köksfönster. Det är en otroligt vacker höstdag och då kan väl ändå inte Fredrik vara död?

Vad som händer efter det att polisen lämnat oss vet jag inte riktigt, allt är bara en enda gröt. 
Men jag är helt förtvivlad, jag är arg, jag är ledsen,  jag tror hela mitt register av känslor finns i mig på en och samma gång. Jag känner mig illamående, jag vill kräkas, det är fullständig kaos.

Vi måste ta oss hem till Nathalie. Hon måste få veta av oss att hennes bror inte längre finns. Vi måste skynda oss innan hon hinner få denna fruktansvärda information på något annat sätt. Nathalie är ju fortfarande lyckligt ovetande och nu måste vi åka dit och berätta att hennes enda syskon är funnen död.
Fy fan.... ja, fy fan, hon ska ju bara vara lycklig över att just ha blivit mamma.

Herre Gud, kommer jag att överleva det här?
Maria

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar