Registreringsbevis
beställdes, jag skrev under och skickade in pappret till
Trafiksäkerhetsverket. Nu så, var det äntligen löst.
Men
nej,... så smidigt gick det inte! För i tisdags (5/4) fick jag ett samtal från en
kille på Assistanskåren som sa att jag personligen måste infinna mig på skrotfragen för att vara med när bilen skulle lämnas in. Jag undrade om det inte
räckte med att jag ringde till dem på skroten men fick då ett bestämt nej till
svar, jag måste infinna mig personligen. - Ok, jag kommer in halv åtta i
morgonbitti, svarade jag enkelt, min enda tanke var att jag skulle skrota en bil samt
legitimera mig, thats it, no more.
När
jag igår på morgonen var på väg in till stan och när jag passerade infarten till
platsen där Fredrik hittades då slog det mig, - oj det här känns inte riktigt
bra. Jag fick en olustig känsla i kroppen och det var här det började gå upp
för mig vad det var jag var på väg till.
När
jag kom fram till Assistanskårens stora garage stod Fredriks bil parkerad på baksidan
men det fanns ingen personal på plats. Himlen var alldeles mörkgrå och det duggregnade lätt när jag klev ur min bil
och sakta närmade mig Fredriks lilla blå Golf. När jag öppnade bildörren
trillade tårarna utför mina kinder. I bilen låg fortfarande hans tillhörigheter
kvar. Hans jacka, hans skor, joggingbyxor, en kasse full av ren tvätt och en bok.
Två oöppnade snusdosor låg på passagerarsätet och allt blev plötsligt bara för mycket.
Jag blev alldeles yr och kräkfärdig. Jag tog med några saker och gick tillbaka till min bil, samtidigt kom killen som
skulle dra upp Fredriks bil på sin bärgningsbil och jag kände mig så himla
ledsen.
När den lilla blå Golfen var lastad och jag körde bakom bärningsbilen bort till skroten kände jag
mig så otroligt tom och vemodig. Det kändes som om jag återigen hade öppnat
en dörr in till min son, jag klev liksom återigen in i hans sfär. Det här fanns
inte alls med i mina tankar när jag bestämde att jag skulle åka in och utföra det här
uppdraget, då var det bara en bil som skulle skrotas.
Fy
fan så himla jobbigt det blev nu igen.
Men nu kan du gasa runt lite igen Tedden och Du, jag lämnade en snusdosa kvar åt dig!
Kram
Mamma