Fredrik

Fredrik

torsdag 7 april 2016

En bil går till graven

På platsen där Fredrik hittades stod också hans bil parkerad. Bilen var ganska gammal och lite skruttig så det var ingen av oss hade intresse av att behålla den. Så vi bad polisen ta hand om bilen och skrota den, om inte Räddningstjänsten först behövde använda den som ett träningsobjekt? Detta skedde och vi har sedan dess inte ägnat bilen någon mer tanke. Men så i förra veckan fick vi ett samtal om att bilen nu måste avregistreras för att kunna lämnas in till skrotning. Oj då, bilen fanns tydligen kvar och dök nu plötsligt efter 2,5 år upp igen.
Registreringsbevis beställdes, jag skrev under och skickade in pappret till Trafiksäkerhetsverket. Nu så, var det äntligen löst.
Men nej,... så smidigt gick det inte! För i tisdags (5/4) fick jag ett samtal från en kille på Assistanskåren som sa att jag personligen måste infinna mig på skrotfragen för att vara med när bilen skulle lämnas in. Jag undrade om det inte räckte med att jag ringde till dem på skroten men fick då ett bestämt nej till svar, jag måste infinna mig personligen. - Ok, jag kommer in halv åtta i morgonbitti, svarade jag enkelt, min enda tanke var att jag skulle skrota en bil samt legitimera mig, thats it, no more. 

När jag igår på morgonen var på väg in till stan och när jag passerade infarten till platsen där Fredrik hittades då slog det mig, - oj det här känns inte riktigt bra. Jag fick en olustig känsla i kroppen och det var här det började gå upp för mig vad det var jag var på väg till. 
När jag kom fram till Assistanskårens stora garage stod Fredriks bil parkerad på baksidan men det fanns ingen personal på plats. Himlen var alldeles mörkgrå och det duggregnade lätt när jag klev ur min bil och sakta närmade mig Fredriks lilla blå Golf. När jag öppnade bildörren trillade tårarna utför mina kinder. I bilen låg fortfarande hans tillhörigheter kvar. Hans jacka, hans skor, joggingbyxor, en kasse full av ren tvätt och en bok. Två oöppnade snusdosor låg på passagerarsätet och allt blev plötsligt bara för mycket. Jag blev alldeles yr och kräkfärdig. Jag tog med några saker och gick tillbaka till min bil, samtidigt kom killen som skulle dra upp Fredriks bil på sin bärgningsbil och jag kände mig så himla ledsen.



När den lilla blå Golfen var lastad och jag körde bakom bärningsbilen bort till skroten kände jag mig så otroligt tom och vemodig. Det kändes som om jag återigen hade öppnat en dörr in till min son, jag klev liksom återigen in i hans sfär. Det här fanns inte alls med i mina tankar när jag bestämde att jag skulle åka in och utföra det här uppdraget, då var det bara en bil som skulle skrotas.
Fy fan så himla jobbigt det blev nu igen.

Men nu kan du gasa runt lite igen Tedden och Du, jag lämnade en snusdosa kvar åt dig!
Kram Mamma