Fredrik

Fredrik

fredag 17 oktober 2014

Är ensam stark?

Ibland drabbas jag av en stor sorgsenhet. Kan man säga så? Den kom över mig nu ikväll.
Jag känner att mitt hjärta krampar, att gråten bara vill fram och min högsta önskan är att allt bara ska vara som innan. Som innan den där hemska dagen då poliserna klev in i vår hall och sa att de kom med tråkiga besked.

Det är säkert många som tycker att det nu gått så lång tid sedan Fredrik dog att jag snart måste sluta upp med att älta och att blogga om det. Att det känns jobbigt med mitt skrivande "tjat" helt enkelt. Men det är just mitt skrivande "tjat" som är min ventil. Hade jag inte det skulle mitt inre sprängas i bitar. Det onda måste på något sätt få pysa ut, och eftersom jag inte delar med mig så mycket i tal till andra så är det här mitt sätt att överleva.

Jag tror att de flesta som träffar mig uppfattar mig som "vanligt", så som jag var tidigare, så som jag var innan, det där INNAN.
Det är nog inte så många som förstår vilket inre kaos jag bär på och som jag ibland känner mig helt bottenlös i. Men det är klart, hur ska någon kunna fatta det?

Min psykolog sa när jag var där häromdagen att jag är duktig på att driva mig själv framåt.
- Du har tidigt i livet tvingats lära dig att klara av jobbiga situationer på egen hand, och det har du blivit väldigt bra på.
Och visst är det så. Jag kan själv.

Du är så stark säger väldigt många i min omgivning, men så är det inte. Ensam är inte alltid stark. Det är dessutom är väldigt påfrestande att vara stark länge.
Kanske därför som jag ikväll har drabbats av sorgsenhet. Jag behöver få vara lite svag för att kunna bli stark på nytt. Ta nya tag som en del säger.

Innan jag åkte till vårdcentralen den här veckan hade jag bestämt mig för att nu skulle jag avsluta min psykologkontakt, det här besöket skulle bli mitt sista.
För precis det som psykologen sa, så tänkte jag,
- jag behöver inte henne mer, jag klarar mig själv nu.
Men hur det än är så finns det en liten rädsla i mig för att bli lämnad ensam. Ensam med alla mina dystra konstiga tankar och funderingar som dyker upp i min hjärna.
För även om jag inte alltid tycker som min psykolog så är det i alla fall någon som lyssnar på mig, som vrider och vänder mina tankar i olika banor.

Så på något konstigt sätt hade jag en ny tid i handen när jag gick därifrån.

Maria

1 kommentar:

  1. Jessica F Olsson19 oktober 2014 11:25

    Hej Maria, du känner inte mig men jag känner att ändå vill kommentera. Jag var i kyrkan härom veckan när alla fina ljus tändes och efter det började jag läsa din blogg. Det du och din familj gått igenom ska ingen behöva göra. Tyvärr är det ju så många unga som mår dåligt idag och det borde verkligen inte vara så, man tycker att de har hela härliga livet framför sig. Känner till att det finns unga människor som verkligen gör allt för att få hjälp av sjukvården men som tyvärr inte får det. Det är skrämmande att det är på det viset. Tror precis som du att för att orka vara stark, måste man ibland "bryta ihop" och sedan komma igen. Om det hjälper dig att skriva om det igen och igen, då ska du absolut göra det och inte bry dig om ifall det finns några som tycker det blir "tjatigt". De behöver ju inte läsa det då! Styrkekram till dig och din familj �� Från Jessica F Olsson, Mönsterås

    SvaraRadera