Fredrik

Fredrik

onsdag 4 juni 2014

Varför en blogg?

Jag tappade lite av lusten till att skriva och dela med mig för en tid sen när jag blev ifrågasatt om varför jag har en blogg? och vad jag ska med den till?
Ja, varför har jag det? Varför har jag en blogg?

Egentligen är förklaringen ganska enkel. Jag har den för min egen skull och för att jag ska komma framåt i min sorgebearbetning.

Att mista sitt barn och att dessutom mista det genom självmord är nog något av det vidrigaste man som förälder kan uppleva tror jag. Du ifrågasätter dig själv som förälder hela tiden.
Vad gjorde jag för fel? Varför kunde jag inte se och fatta vad som var på gång?
Om? ..... varför? ...... varför? ...... om? ........???
Även om du med ditt sunda förnuft vet att du gjorde allt du kunde utifrån vad du visste då, så lämnar inte dessa jävla små ord varför och om dig ifred i alla fall.

Precis efter Fredriks död svämmade min hjärna och mitt hjärta fullkomligt över av tankar och känslor, och jag visste verkligen inte hur jag skulle kunna hantera och sortera i sörjan?
I min värld just då trodde jag inte att jag någonsin mer skulle kunna få ordning på mitt liv!


Vem skulle jag dela det här helvetet med? Vem skulle ha ork att lyssna på mig? Vem skulle hjälpa mig att bära det tunga ok som lagts på mina axlar?
Jag visste inte, jag visste verkligen inte. Men jag förstod däremot att jag på något sätt va tvungen att få det ur mig, annars skulle jag nog bli tokig, så jag började skriva.
Jag skrev hur jag kände och hur jag mådde. Jag bara skrev ner det precis så som det poppade upp.

När jag efter en tid fick tipset av en vän på Facebook att starta en blogg och där dela med mig av mina tankar så kändes det först en aning främmande, men efter lite funderande fram och tillbaka kändes det som en ganska bra ide trots allt, för på så sätt skulle jag kanske kunna förmedla mina känslor och mina upplevelser av döden till andra? Och i det läget tänkte jag bara min familj och mina närmaste vänner och bekanta som läsare.
Sorgen, saknaden och känslorna efter mitt barns död är ju liksom inte en grej som jag bara snyter ur näsan, och sen går vidare med.
Det är en sorg och en saknad jag kommer bära med mig i resten av mitt liv, den är livslång, den är oändlig.

Bloggandet är alltså ett himla bra sätt för mig att bearbeta min sorg på.
För innan jag bestämt mig för att klicka på publicera knappen har jag själv läst, läst och läst inlägget sjuttioelva gånger och på så sätt liksom blivit "vän" med inlägget.
Det här låter säkert jätte flummigt men jag har svårt att förklara på ett bättre sätt.

Jag kan idag säga att när jag backar och läser av mina äldre inlägg så förstår jag att det går sakta framåt i min sorgebearbetning trots allt, visst ..... sakta ....men ändå ......det går framåt.

Att jag nu har väldigt många fler läsare än jag någonsin kunde ana när jag startade betyder väl också att det finns människor som tycker att bloggen är värd att läsa?
Jag har sen starten haft nästan 25 000 besökare.
Så jag vill verkligen tacka alla er som följer mig, som delar mina inlägg, som skriver kommentarer, som skickar mail och skriver pm på min Facebook.

Så svaret på frågan, - varför en blogg?
Det är min hjälp till självhjälp.

TACK TILL ER ALLA 💗 // kram Maria

Till er andra som fortfarande undrar varför jag håller på - skit i att gå in hit och läs!

2 kommentarer:

  1. Känslorna o orden måste få komma ut! De som ifrågasätter borde skämmas! Tyvärr har jag också blivit o blir ifrågasatt hur jag kan känna på ett visst sätt eller agera på ett visst sätt i sorgen. Jag sa senast idag till min bästa vän (som är psykolog o som stöttar mig mer än någon annan) att jag ibland kan fråga mig själv om jag älskade min dotter mer än någon annan älskar sitt barn eller om jag är extra känslig eftersom jag inte har "skakat av mig sorgen o gått vidare" " sett livet" "hittat andra glädjeämnen i livet". Rekommendationerna är många.. Inte undra på att vi sörjande många gånger inte bli lyssnade på, för man ska tröstas, man ses som hjälplös o det ska kommas med "goda råd". Allt vi vill är att bli hörda men många klarar inte av att lyssna för verkligheten är för hemsk. Istället talar folk över huvudet på en o man känner sig totalt missförstådd. Jag läser gång på gång andra sörjande som känner likadant. Tyvärr. Fortsätt skriva din blogg, du är duktig på att sätta ord på dina känslor. Orden går som knivar in i mitt hjärta, jag gråter med dig o känner ångesten.Varm kram /Linda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Linda
      Jag vet vad du menar. Vi är lite jobbiga som "ältar" för länge och inte kan "rycka" upp oss så snabbt som omgivningen tycker är en rimlig sorgetid. Men va är rimligt?
      Det är så individuellt och det är som jag skriver, sorgen efter ett barn är livslång, den är oändlig.
      Vi kommer sakta vidare och vi kommer också så småningom få nya glädjeämnen, för det kommer, vi lever ju trots allt, men våra barn och sorgen efter dem kommer aldrig försvinna.
      Det vi måste är att bli vän med tiden, för det är den som måste arbeta för oss.
      Kram till dig Linda.

      Radera