Fredrik

Fredrik

torsdag 12 juni 2014

Vättern rundan

På lördag den 14 juni är dagen då jag ska utföra mitt stora kraftprov.
Jag är väldigt orolig för hur det ska gå och om jag verkligen ska klara av det?
Jag ska då tillsammans med sex andra cykla Vättern rundan.
Runda,.....jo, jo, det är lite mer än bara en runda, det är hela 30 mil.

Redan innan Fredrik dog hade jag mer eller mindre bestämt mig för att göra en anmälan till detta klassiska cykellopp. Men när sen det värsta som kunde hända i mitt liv hände den 7 oktober, så tappade jag all lust till det mesta.

Vi begravde Fredrik den 30 oktober och dagen efter var sista dagen för att göra en intresseanmälan till Vättern.
Mitt liv stod just då stilla, tiden stod stilla och allt jag kunde fokusera på var att leva, att andas och att få mina dagar att gå. Fredrik fanns ständigt med mig 24 timmar per dygn, och jag kunde definitivt inte fokusera på någon träning.

Att jag överhuvud taget fick iväg en anmälan och att jag dessutom kom med är för mig idag en gåta På 12 minuter var platserna slut och då är det 20 000 cyklister som deltar.

I och med Fredriks död tappade jag som sagt all ork och all lust till det mesta i livet och då även till träningen. Jag försökte ändå tvinga mig att komma igång igen efter urnsättningen vid advent.
Jag hade ju gett mig själv något att träna till, jag hade gett mig själv ett helvetes lopp.

Det har varit tufft, det ska jag inte sticka under stol med. Jag har kämpat och jag har tränat. Jag har varit trött som en gnu både fysiskt och psykiskt. Kroppen har skrikit  åt mig att vila, något som jag inte velat lyssna på, vilket då slutade med att sorgen slog sig ner fysiskt i min kropp och gav mig en låsning i bäckenet till följd.
Sorg behöver vila och får den inte som den vill så hittar den andra vägar att driva sin vilja igenom på. Träningsförbud och vila i en vecka blev ordinationen och efter fyra besök hos kiropraktorn känns det nu ganska ok.

När jag trampat, svettats, ångrat mig och ibland till och med gråtit på cykeln har Fredrik funnits med mig, som en fågel på min axel.
När jag på en långrunda i Torsås trakten tappade all kraft och ork och det blev helt svart och slut i mitt huvud fanns Fredrik hela tiden med mig i tankarna. Ge dig inte, ge dig inte......
Jag tänkte då bland annat på när vi var på ett spinningpass tillsammans Fredrik och jag och han sa till mig efter bara 10 min - åh fy fan,.....vi skiter i det här mamma, jag kommer dö!
Jag svarade bara leende, - ge dig inte, ge dig inte nu, du klarar det.

Jag har verkligen ångrat det här stolleprovet flera gånger. I min fantasi har jag sett min startplats utlagd till salu på Blocket vid ett antal tillfällen. Nej....inte till salu förresten - bortskänkes!

Men nu är tiden snart inne för start, nu är inget till salu längre för nu ska vi trampa och sikta för en målgång i Motala.

Vi har alla i laget inhandlat nya fina likadana kläder som vi ska köra i och jag har dessutom köpt en ny skyddsängel av Ida som jag tänker sy fast på min cykeltröja, en Fredrikängel.
Så nu min son får du vaka över din gamla morsa när hon ska göra detta kraftprov som jag i skrivande stund inte ens vet om jag ska ro iland.

Men, men....Ge dig inte, ge dig inte nu.....
Jag önskar mig och vårt lag Rub à Dub - Lycka till // Maria



1 kommentar: