Dimma

Det här inlägget skrev jag en vecka efter det att Fredrik hade hittats död. Som jag sagt tidigare så sov jag inte många timmar per natt den första tiden och när jag skrev det här var klockan ca tre på morgonen.

Tidig morgon och fönstret står på glänt, det är alldeles tyst, det är alldeles stilla. 

Dimman ligger tungt mot marken, likt sorgen som tynger mina axlar.

Det är tyst, det är mörkt, ... naturen håller liksom andan.

Tankarna kryper runt under skinnet, upp till min hjärna. 

Min stängda ögonlock förvandlas till en filmduk. Jag ser ditt glada ansikte, din långa och gängliga kropp, ditt lite sneda leende och den där ungen som jag verkligen älskar så mycket...
I nästa stund ser jag dig dingla i snaran...

Jag avskyr bilden, jag hatar den, jag vill inte se den, men den återkommer ständigt.

Jag gråter och jag gråter. Jag gråter ännu mer när jag tänker på att du hängde i ett jävla grustag, död och alldeles ensam i natten. Fan, fan...

Varför kunde vi inte få dela ditt tunga? Varför kunde jag inte hjälpa dig? Du berättade mycket men du sa inte allt.

Tårarna trillar och jag vill skrika rakt ut, kom tillbaka Tedden, det får inte vara slut!

Fredrik 7 månader och Fredrik20 år, min älskade son.

Fredrik lyssnade mycket på Stiftelsen den sista tiden i livet och den här låten spelade han flitigt, lyssna på texten.

Stiftelsen, Ur Balans


// Mamma