Fredrik

Fredrik

lördag 18 januari 2014

Dimma

Detta inlägget skrev jag en vecka efter att Fredrik hade hittats död. 
Som jag sagt tidigare sov jag inte många timmar per natt den första tiden och när jag skrev detta var klockan ca tre på morgonen.


Tidig morgon, fönstret  på glänt, det är alldeles tyst och alldeles stilla. 
Dimman ligger tungt mot marken,  likt sorgen som tynger mina  axlar.

Det är tyst, det är mörkt, ..........naturen håller liksom andan.

Tankarna  kryper  in under skinnet, upp till min hjärna. 
Min stängda ögonlock förvandlas till en filmduk.  Jag ser ditt glada ansikte, din långa och gängliga kropp, ditt lite sneda leende och den unge jag verkligen älskar så mycket.....
i nästa stund ser jag  dig dingla i snaran.....

Jag avskyr bilden, jag hatar den, jag vill inte se den, men den återkommer ständigt.

Jag gråter. Jag gråter ännu mer när jag tänker på att du hängde i ett jävla grustag, död och alldeles ensam i natten.  Fan, fan.....

Varför kunde vi inte dela ditt tunga ? Varför kunde jag inte hjälpa dig?
Du berättade mycket men du sa inte allt.

Tårarna trillar och jag vill skrika rakt ut, kom tillbaka Tedden, det får inte va slut!

Fredrik 7 månader och Fredrik20 år, min älskade son.

Fredrik lyssnade mycket på Stiftelsen sista tiden och denna låt var flitigt spelad.

Stiftelsen, Ur Balans


// Mamma



2 kommentarer:

  1. Hej å fortsätt skriva härute för det ger mycket till många! Har själv inte mist något barn men två mödrar å jag kan känna igen en hel del av det du skriver. Smärtan som bultar å genomsyrar hela ens jag fysiskt som psykiskt, som upptar all tid i världen men som så småningom bleknar men minnen består. Jag är glad att du har denna blogg å för att du delar med dig till så många :-)

    SvaraRadera