Min dotter Nathalie födde en liten gosse och jag blev mormor till mitt första underbara lilla barnbarn.
Vilken lycka, en fin liten kille kom till världen och vi var alla så glada.
Fredrik blev en mycket stolt morbror som sms:ade mig med frågan - är du stolt nu mormor Maria?
Fredrik var förutom Harrys föräldrar den förste i familjen som såg den lilla prinsen redan på BB.
Den 7 oktober 2013 var för oss en sorgens dag.
Veckan mellan dessa två datum var en vecka i stor oro för Fredrik och hans psykiska hälsa.
Vi pratade, vi ringde och vi sms:ade varandra flera gånger varje dag hela veckan.
Hur mådde han? Hur gick det? Vart var han? Oron för honom malde i mig precis hela tiden.
- Snälla Fredrik, du kan väl flytta hem, du har ju ditt rum här, sa jag flera gånger, men nej, då grät han bara och sa att jag inget fattade?
Han kunde ibland utryckta sig med meningar som - det vore bättre jag inte fanns, - jag skiter i det här nu, bättre att va död....
Jag var under den här sista veckan livrädd för att fråga, jag var livrädd för att ens närma mig dessa påståenden på alla sätt. Tanken på det han ibland uttryckte gnagde givetvis i mitt huvud men nu var jag som sagt skiträdd. Jag frågade absolut ingenting i den riktningen. Idag vet jag att det är precis det vi ska fråga.
Vi måste våga ställa frågan just för att den frågan kan rädda liv.
----------------------------------
Jag har börjat ta tag i högen på mitt skrivbord om det som gäller Fredrik. Jag vill rensa upp och få svar på mina frågor och alla funderingar. Jag känner att jag nu vill göra ett bokslut liksom.
Jag fick precis innan sommaren en ny psykolog, vilket inte känns riktigt bra.
Min gamla psykolog tyckte jag om och han gav mig svar och förklaringar på mina funderingar som jag kunde köpa och acceptera. Men med en ny samtalspartner blev det så himla jobbigt, jag är ju för henne ett oskrivet blad och jag orkar inte börja om igen. Det blir nog sista gången jag går dit nästa gång?
Jag har varit hos en läkare och fått Fredriks obduktionsrapport förklarad för mig.
Läkarn tyckte nog det var en jobbig uppgift för han sa flera gånger att han inte var så van att läsa obduktionsrapporter och att han kände sig illa berörd och påverkad av uppgiften... Ja, ja? Vem är inte illa berörd och påverkad?
- Jag antar att du tänkt över det här ordentligt? var hans fråga till mig.
- Vi undanhåller inget för dig, du får tillgång till allt.
Ok, jag ska snart göra det.
Jag har en önskan kvar. Jag vill väldigt gärna träffa och tala med personen som hittade Fredrik. Jag vill dela även den upplevelsen.
Jag antar att det finns en fasansfull bild på dennes näthinna som aldrig kan suddas bort? Jag vet inte om personen orkar eller ens vill träffa mig? Kanske river det upp något som ev. har lagt sig?
Jag kan nu våga mig på att säga att livet så sakteliga börjar ljusna och återvända. Jag har tagit mig en liten bit ifrån det svarta hålet och jag balanserar inte lika ofta vid kanten. Att jag kommer trilla ner igen är kanske inte omöjligt men jag kommer nog att hitta stegen tillbaka upp lite snabbare än tidigare?
Det här året har gått så otroligt fort men det är precis så som Pher sa härom kvällen - det första halvåret är borta. Det känns som om tiden då stod stilla och att vi inte var med på något sätt? Det har suddats bort.
Året som gått har alltså inneburit både glädje och sorg där tyvärr sorgen tagit mycket av min tid, men tiden är det enda som måste arbeta. Att påskynda sorgen eller att göra på något annat sätt tror jag inte fungerar. Sorgen måste få ta den tid den behöver.
Jag känner mig otroligt tacksam över att vi har och har haft lilla Harry som en ljuspunkt i allt mörker. Han är finast i världen. Snart fyller alltså den lille prinsen 1 år och ska då få en alldeles egen liten tårta av mormor. ❤️
Maria/mormor och mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar