Fredrik

Fredrik

tisdag 27 januari 2015

Mina barn

Idag när vi åt lunch på jobbet satt en ganska nyanställd kille vid vårt bord och plötsligt fick jag frågan. Frågan som jag ibland har funderat på hur jag ska besvara när eller om jag får den.
- Hur många barn har du?
Min kropp reagerade på en millisekund, hjärtat började slå så hårt att jag kunde känna det i halsgropen, jag blev kokhet i ansiktet för att snabbt känna färgen försvinna, mina händerna började skaka. Riset skakade av gaffeln på sin väg upp till munnen.
Vilken reaktion, helt sjukt vilken reaktion.

Med människor jag känner har jag oftast inget problem med att prata om Fredrik. Men med en helt ny person som inte vet att jag har en son som inte längre finns i livet så kändes det plötsligt skitjobbigt att behöva förklara eller säga något om det.
Jag var inte alls beredd på min starka reaktion, jag blev helt ställd.

Egentligen har jag sedan länge funderat ut ett svar som jag tänkt att jag ska svara när jag får den här frågan, men nu gick det inte att få fram. Då hade jag nog börjat gråta?

Nu kom jag undan ganska lätt genom att svara;
- två.... min dotter Nathalie är snart 26 år och så har hon en liten kille på 1...
Han nöjde sig med svaret. Samtalet runt bordet fortsatte helt obekymrat och jag tror inte någon märkte av min reaktion, men mina händer fortsatte skaka.

Mina fina små barn, Nathalie, Harry & Fredrik 

Maria

4 kommentarer:

  1. Förlorade min son för 8½ månader sedan. Livet blir aldrig det samma igen. Allting förändras, vänner, omgivningen, ja hela livet. Jag kommer alltid ha 3 barn, orkar jag, förklarar jag. Jag bloggar också och för mig har det mest varit om sorgen och livet mitt i den. Fin blogg du har. Kram från en Änglamamma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva, visst är det så, att livet aldrig mer blir detsamma.
      Jag tar gärna adressen till din blogg.
      Kram till dig / Maria 💕

      Radera
  2. Känner igen din reaktion men nu efter 10 år så kan jag förvånas över att de som vet vad som drabbat mig inte verkar förstå hur djup saknaden är , att den är evig , de tror nog att allt är som vanligt då jag är. " pigg och glad " för det mesta . Bär alltid en ängel i halssmycke sen en tid tillbaka och det konstiga är att ingen kollega noterat det , däremot flera barn på förskolan . De tycker bara änglarna är fina , inga frågor . Tack för din fina blogg : Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika.
      Jag känner igen mig i din beskrivning. Allt är som vanligt och jag visar en glad och vanlig yta, ändå är det bara 1,5 år sen det hände. Men jag tror inte det har någon betydelse hur många år det går, för oss finns samma saknad och samma sorg tills vi själva ska lämna livet.
      Kram till dig Annika 💗

      Radera