Fredrik

Fredrik

lördag 5 april 2014

Ett steg fram två steg tillbaka

Jag fortsätter det här inlägget lite där jag slutade mitt förra.

Efter hemkomsten från Rom och min 50-årsdag skulle jag tillsammans med min pappa och dotter bjuda in till en gemensam födelsedagslunch.
Inom loppet av 10 dagar fyller vi år alla tre och Nathalie fyllde dessutom 25 år i år.
Alla i familjen och några av våra närmaste vänner var på plats och.....eller? ....nej, fel..... vi var inte alla, det saknades en. Det blir vid såna här tillfällen så otroligt påtagligt. Vår familj är inte längre hel.

Jag hamnade efter de här dagarna återigen i det svarta hålet. Jag vill inte hamna där och jag kämpade emot en bra stund men kunde till slut inte hålla mig kvar över kanten. Varför?

Det är som om jag har två Marior som sitter på varsin sida i min hjärna och kompromissar med varandra. Den ena säger att jag ska skärpa till mig och den andra säger - gråt, skrik och göm dig.

Nu var det flera små faktorer som gjorde att jag trillade tillbaka ner i hålet. Först och främst min egen födelsedag, samma dag som det var 5 månader sen Fredrik dog. Sen kom Nathalies födelsedag och hennes sorg och ångest över att inte bli grattad av sin lillebror så som hon brukar. Och så var det gravstenen som utan vår vetskap kom på plats.

Jag kämpade verkligen med de två damerna i mitt huvud och med känslorna i min kropp men fick efter ett par veckor till sist ge upp.

Jag är trött, något alldeles vansinnigt trött. Jag känner mig emellanåt helt slut. När jag vaknar på morgonen är jag lika trött som när jag lägger mig på kvällen. Jag kör verkligen på för att vara aktiv och "som vanligt".

Nytt besök hos psykologen och han tyckte att jag återigen skulle backa och ge kroppen vila. Han tittade forskande på mig och undrade om jag hade ont någonstans i kroppen? Du vet att sorgen kan sätta sig fysiskt i din kropp?
Nej, svarade jag, jag tränar och håller mig i form.
Både psykologen och läkaren tyckte jag skulle vila helt i någon vecka, men det ville jag inte, så vi enades om 50% arbete i en vecka för att sen komma vidare upp på 75%.
Två steg fram och ett tillbaka, ibland ett fram och två tillbaka?
Det är tungt, det är otroligt jäkla tungt men ingen kan säga att jag inte försöker.

Jag fick idag göra ett besök hos kiropraktorn också eftersom min rygg plötsligt  inte vill vara med, och då visade det sig att jag fått en låsning i bäckenet samt en kraftig inflammation i ryggslutets
muskler.
Så nu är träningsförbud och VILA utfärdat även därifrån.

Min kropp skriker vila, både fysiskt och psykiskt så nu är det bara att försöka lyssna och även lyda.
Sorgen tär verkligen och försöker jag hålla den borta så tar den sig andra vägar.


Vi får va rädda om oss och om varandra 💗 kram // Maria





4 kommentarer:

  1. Usch, vilken kamp du måste ta dig igenom. Det är smärtsamt att läsa om hur det går upp och hur det går ner, och hur du försöker hålla dig kvar vid kanten. Att misslyckas är å andra sidan mänskligt. Du måste tillåta dig att misslyckas ibland, men det vet du förstås redan.

    Jag antar att det blir ljusare så småningom men det är ju ingen tröst nu. Att försöka hitta glädjeämnena är inte så lätt även att man vet att de finns. Där och då är det en mur ivägen.

    Dina blogginlägg är så väldigt berättande och beskrivande. Tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera
  2. Vet hur det är och hur det känns. Har kämpat samma kamp sen min man dog för snart 20 år sen. Har alltid varit den starka men det tar på kroppen och den säger stopp en dag vare sig man vill eller inte. Är själv 52 och alldrig lyssnat vad kroppen mim ville säga mig och nu är den sliten. Ta vara på dig själv och gör sånt som ger dig glädje de dagar det går. Grådagar kommer oavsett men ta tillvara på familjen och de vänner du har. Massor av styrkekramar ♥

    SvaraRadera
  3. Även jag är en mamma som miste min son, men det var 2009. Vet hur den oändliga saknad tär på ens inre. Idag kan jag prata om honom och minnas våra trevlig stunder med skratt och även allvarliga långa diskussioner. Minns med glädje. Saknaden är fortfarande stor och den lever jag med.. Tack för att du delar med dig... Stor styrkekram från mig......<3

    SvaraRadera
  4. Tack för att ni följer och kommenterar mig.
    Kram till er alla 💗

    SvaraRadera