Fredrik

Fredrik

lördag 1 mars 2014

Ett blödande sår

Det finns ett bibelcitat som lyder - Gud ger dig inte mer bördor än du kan bära.
Är det så?

Men varför fördelar han då dessa bördor så himla ojämnt? Varför ska en del av oss få så många och tunga bördor medan andra knappt får några bördor alls? Beror det på att vi är så olika starka eller vad?
Det är ännu en fråga som jag aldrig kommer att få något vettigt svar på. Men om svaret beror på att vi har olika inre styrkor, då hade jag önskat att jag varit lite svagare.

Det konstiga är att vi ändå på något oförklarligt sätt klarar att bära dessa bördor som är större än vad vi någonsin kunnat föreställa oss att vi skulle få. Men att bära och följa sitt eget barn till den sista vilan, det är på gränsen till ett totalt inre kaos. Det är ju barnen som ska följa oss till graven. Oavsett hur gamla våra barn blir så ska de inte gå före sina föräldrar till döden, men tyvärr händer det, och tyvärr händer det alldeles för ofta.

Det gör ont, det gör förbannat ont. Det gör mer eller mindre ont hela tiden.
Sorgen kan liknas vid ett skavsår på hälen. Det syns inte så mycket utåt men det känns hela tiden. Ibland läker det ihop lite men snabbt som ögat kan det gnagas upp igen.
Jag beter mig som en helt vanlig mamma och medmänniska men jag lurar er allihop.
Min mun ler men mitt hjärta, det blöder.

Vi brukar ganska ofta och med utan någon särskild eftertanke använda oss av frasen- "tiden läker alla sår" (ett uttryck jag förövrigt inte längre gillar.)
Mitt förnuft säger mig att jag på mitt blödande sår så småningom kommer att få en sårskorpa. Samma förnuft säger mig också att mitt sår troligen till slut kommer att läka ihop.
Men jag vet att såret kommer lämna efter sig ett mycket fult ärr. Ett stort och fult ärr som jag kommer tvingas leva med. Det fula ärret kommer alltid finnas där som en påminnelse om min finaste Fredrik som lämnade oss alldeles för tidigt.

Härom kvällen fick jag ett mail från en mamma som heter Lisbeth Hellman.
Hon undrade om jag ville dela en länk åt henne till en bok som hon skrivit om sorgen och saknaden efter hennes son David, och självklart vill jag det. Följ länken nedan så kommer ni till hennes bok.
Jag har ännu inte läst den men väntar på att den ska dimpa ner i min brevlåda snart.

Lisbeths bok om sonen David, Klarar du dig själv nu?


Vi får alla fortsätta kämpa på med våra liv, med eller utan våra söner och döttrar,
stor kram till oss alla ❤️
Maria


2 kommentarer:

  1. Har just mist min son och jag undrar precis som du varför en del får så stor börda att bära.....Jag hoppas jag orkar men inser också att jag inte är ensam utan vi är många som bär tungt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det kommer vi aldrig få veta.
      Jag beklagar verkligen sorgen efter din son 💗 Som jag sagt så många gånger den senaste tiden så är det alldeles för många söner och döttrar som går till dödens dörr och kliver in, vi som lämnas kvar kommer aldrig förlika oss med detta, men vi måste kämpa oss vidare och återta livet om än på ett nytt sätt.
      Kram till dig och oss alla 💕💕/Maria

      Radera