Nytt år igen

Snart kan vi lägga ytterligare ett år på vår livslinje och vi är nu på väg in på det tredje året utan Fredrik. Det är verkligen konstigt hur fort tiden går. Jag undrar om det har med min stigande ålder att göra att det känns som om allt bara går snabbare och snabbare?

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på att livet är NU. Även under året 2015 har jag vid några tillfällen blivit brutalt påmind om hur skört livet är och hur snabbt det kan ta oväntade vändningar och då blir jag faktiskt lite rädd. 

Inför 2015 bestämde jag mig för att göra något positivt varje dag som jag på kvällen vid sängdags skulle kunna tänka på och le åt. Jag lyckades nästan 365 gånger. Självklart missade jag nog att tänka på det varje kväll men jag har i alla fall gjort något positivt varje dag. Det gör nog de allra flesta egentligen utan att tänka på det, men ibland är det bra att fundera på och reflektera över vad vi gör och varför vi gör vissa saker.

Vad 2016 har på sin agenda återstår att se, jag hoppas vi ska få ett bra år och att alla i min familj ska få vara friska och må bra.

Jag ska starta det nya året med att utbilda mig till instruktör i Första hjälpen för psykisk hälsa. Redan i januari ska jag under två veckor gå MHFA och det känns väldigt spännande. 

Länk till utbildningen klicka HÄR

I april ska jag åka till Stockholm för att delta på Suicide Zeros årsstämma. 

Jag ser verkligen fram emot att få träffa hela styrelsen och förhoppningsvis många av volontärerna in real life och inte bara se dem som Facebook profiler.

Ni som följt med här på bloggen vet att jag i början av mitt bloggande gjorde en liknelse om att Fredrik hade flyttat upp en våning från mitt hjärta till min hjärna och att jag då inte kunde tänka på något annat än honom. Senare gjorde jag också en liknelse om att han satt på min axel som en hackspett och hela tiden knackade mig i pannbenet. Jag kan nu våga mig på att säga att han har flyttat tillbaka till mitt hjärta och att hackspetten på min axel nu har förvandlats till en liten kolibri som visserligen sitter kvar på min axel men nu lite mer lugnt och stilla. Den flaxar snabbt med sina små vingar varje dag men det känns nu mer som en smekning mot kinden.

Min lilla hummingbird ❤️ 

Jag vill önska alla ett Gott Nytt 2016.

Maria 

Redan den fjärde advent

Fjärde advent, hur är det möjligt? Hur är det möjligt att vi snart går mot vår tredje jul utan Fredrik? 
Jag har ju i tidigare inlägg skrivit om att jag inte har så goda relationer med julen, så har det nästan alltid varit och nu är de definitivt inte bättre. Jag räknade ut att av de senaste 16 jularna så blir det här den fjärde julen som vi ska stanna på svensk mark. Anledningen till att vi i år inte reser någonstans vet jag faktiskt inte, det bara blev så. Men visst, när min bror och hans familj i fredags flög till varmare breddgrader så gnagde avundsjukan ganska rejält i mig.
Det är så enkelt att fly, att fly och på så sätt komma undan det där som känns för svårt. Det har alltid varit en av mina svagheter. Att inte stanna upp och bearbeta mina "jobbigheter". Jag har alltid bara slängt min skit bakom mig och gått vidare, inte tagit tag i det, inte pratat om det utan bara traskat på som om det aldrig hänt. Så har jag levt i nästan 50 år.
Men när Fredrik tog sitt liv tog det mesta fullständigt stopp för mig. Mina fötter slutade gå, dom förvandlades till två blytyngder som inte gick att flytta framåt. Fredriks självmord är för mig ett så stort helvete att jag verkligen inte kan lämna det och bara gå vidare. Jag försöker och försöker, jag går och jag går, men jag kommer inte särskilt långt, blytyngderna släpper inte från mina fötter.
Sorgen kletar sig fast på mig som en oljig jävla sörja och jag är så otroligt trött på det. 

Sorg är verkligen komplicerat. Jag har på senare tid vid ett par tillfällen fått frågan, 
- hur är det nu, har "det" börjat gå över? 
Och även, - nu är det ju så länge sen så det börjar väl ge sig?
Då känner jag ilskan rinna till och jag blir förbannad. Den som själv är förälder borde kunna ha förmågan att sätta sig in i hur det skulle kännas att mista sitt barn och man borde kunna förstå att sorgen men framförallt saknaden, aldrig ger med sig. 

Jag avslutar med Kristian Gidlunds ord som stämmer väldigt bra.

Du kan inte göra slut med sorgen.
Du kan inte en dag bestämma att det plötsligt räcker.
Sorgens ände är inte ett beslut.
Sorgen ger sig av, först när den är färdig.
När sorgens smärta är klar med dig.
Inte tvärtom.

God Jul önskar jag er alla / Maria

Första advent

Första advent, det var min mammas helg. Hon älskade verkligen just den första advent, då skulle hemmet vara städat och fint, ljusstakarna och stjärnorna skulle vara på plats och vi skulle fika tillsammans med lussekatter och pepparkakor. Den blå adventsduken skulle ligga på bordet och det första ljuset i adventsljusstaken skulle brinna.

Precis innan mamma gick bort 2002 lämnade hon ett brev till oss om hur hon ville ha det efter sin död. En av de saker som stod i brevet var att hon önskade att vi alltid skulle minnas och tänka på henne just till första advent och även tända ett ljus för henne. Det är något vi alltid har gjort och som vi tänker fortsätta att göra.

Till den första advent 2013 valde vi att urnsätta Fredrik. Det kändes som en fin helg att göra det på och det kändes på något sätt som om vi lämnade "över honom" till min mamma, till Fredriks mormor. Vi lämnade över det mest värdefulla en förälder kan ha, sitt barn.

Den dagen vi urnsatte Fredrik är den mest fruktansvärda dag jag hittills upplevt i mitt liv, men det känns ändå fint att vi valde den helgen som min mamma tyckte allra mest om. 

Så idag, den första advent 2015 ska det bli barndop för mitt andra underbara lilla barnbarn, för lilla Alice Wilda Pedersen. 

Ja, jag har blivit mormor ytterligare en gång och den här gången till en liten flickbebis.

Storebror Harry visar stolt upp sin lilla syster till alla som vill se. Hans egna lilla Bä, som han själv kallar henne.

Jag vet att Fredrik skulle älskat sin storasysters båda barn. Han hade verkligen älskat att få busa runt med Harry och lära honom en hel massa hyss. Det gör så ont i mig när jag tänker på att Harry och Alice aldrig kommer få lära känna sin tokiga morbror. 

Men jag tror han finns där och håller sin beskyddande hand över dem ❤️

"Aldrig är du ensam på vägen där du går,

intill dig finns en ängel som följer dina spår"

Jag önskar er alla en fin första advent ❤️

2-årsdagen närmar sig

Jag kan knappt förstå det men nu närmar vi oss 2-årsdagen.
Den 7 oktober 2015, 2 år utan Fredrik.

När jag cyklade hem från träningen härom kvällen kom tårarna när jag passerade huset där Fredrik hade sin lägenhet. Fortfarande dras min blick till fönstren där han bodde för att se om det lyser. Så knasigt. 

När nu det hemska datumet närmar sig och hösten börjar göra sig påmind känner jag en malande oro i mig. Jag får flashbacks från den värsta dagen i mitt liv titt som tätt.

Foto: Claus Kempe

När jag för ett år sedan sammanfattade mitt första år utan Fredrik skrev jag att en av de saker jag ville ta tag i var att besöka polisen i Kalmar för att se fotografierna som de tagit från "olycksplatsen" när Fredriks hittades.
Blogginlägget till 1-årsdagen HÄR

Jag besökte polisen veckan innan 1-årsdagen men jag har aldrig tidigare skrivit något om det här på bloggen.

När polisen kom till oss med dödsbudet blev vi rekommenderade att inte se Fredrik. Dom sa; - det är väldigt otäckt, ni måste veta att det är inte den pojken ni är vana att se. Det gjorde mig skiträdd, jag kände bara panik och inuti mig var allt bara ett enda kaos. Jag vet egentligen inte vad jag trodde att jag skulle få se eller mötas av om jag gick dit? men min känsla var lite som, får allt det här bara ett snabbt slut så blir det snart som vanligt igen, då har det aldrig hänt. Det går inte förklara den enorma panik jag kände. Jag hade ingen som jag kunde prata med om det här och jag ville ju minnas min son som min "vanliga" Fredrik. Det bara skrek i mig, - jag kan inte, jag vill inte.

Alltså var det ingen av oss som gick till bårhuset för att se honom en sista gång.

Tänk om jag redan då hade haft kontakt med dom föräldrarna som jag har idag, alla de föräldrar som precis som vi mist sina barn genom självmord. Då hade dom kunnat dela med sig av sina erfarenheter och kunnat ge oss råd om hur vi skulle ha gjort. Idag vet jag att vi gjorde helt fel. Jag skulle inte lyssnat på polisen. Jag skulle givetvis gått och tagit ett sista farväl.

När den första paniken började släppa taget om mig ångrade jag mitt beslut så otroligt mycket men då var det tyvärr försent.

Jag funderade på det här väldigt ofta under hela första året. Det dök upp tankar i mitt huvud som, - tänk om det inte var Fredrik de hittat, tänk om det var någon annan? 

Så efter ett år av funderande bestämde jag mig för att åka in till polisen och ta del av alla de bilder och allt annat material som finns arkiverat där, allt från efterlysningen till sökandet och slutligen till när han hittades. 

Poliskommissarie Ulf tog emot mig och han frågade mig nog minst fyra gånger om jag var redo, om jag visste vad jag gav mig in på och om jag verkligen skulle utsätta mig för det här? 

- Ja, svarade jag bestämt. - Ja, jag ska göra det, jag ska se allt.

Jag behöver väl inte säga att det som mötte mig var fruktansvärt, men det var min son. 

15 bilder i A4 och A5 format, från alla vinklar, på avstånd och i närbild. 

Jag behöver aldrig mer tvivla på att det inte var min älskade Fredrik som avslutade sitt liv den 6 oktober 2013.

Det fanns en sak till som jag inför 1-årsdagen ville göra och det var att träffa personen som hittade Fredrik. Jag tog kontakt med mannen och frågade om vi kunde ses på en fika och han svarade ja. Vi träffades några dagar efter det att jag varit hos polisen så det gjorde min upplevelse av vårt möte lite mindre dramatiskt. Jag visste ju då att jag hade sett mer än vad han hade gjort. Men det kändes bra att få höra hans version av hur det hade gått till och hur det har påverkat honom. 

Nu är det alltså snart 2 år sedan det otänkbara hände. Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att jag överlevt? 

Jag får ofta höra att jag är så stark, ibland säger någon, - jag skulle inte klarat det, jag skulle nog gått under, osv. Säg inte så. Säg inte så, för ni ska veta att jag är bara så stark som jag måste. 

Jag försöker verkligen hitta alla små glädjeämnen jag kan för att fylla på mig själv med positiv energi och jag måste hela tiden ha projekt och mål att kämpa till för annars skulle jag nog sönder.

Jag påminner er åter igen, livet är så skört, livet kan förändras så snabbt. 

Ta vara på tiden ni har tillsammans och gör något bra av den, lägg inte krut på oväsentligheter. 

Kram Maria

Suicide Prevention Day 2015

Vilken vecka, en helt galet fullspäckad vecka.

I onsdags den 9/9 var jag på SPES möte i Kalmar och vi hade då besök av en journalist samt en fotograf som ska göra ett reportage om vår samtalsgrupp. Vi behöver nå ut till allmänheten om att SPES finns i länet så att de som drabbats eller de som ev. drabbas av det ofattbara ska kunna hitta till oss. Statistiken över antalet självmord säger att det i Kalmar län under 2014 var 39 personer som avslutade sina liv och vi vet att det under 2015 redan skett en hel del självmord i vårt närområde, så tyvärr får jag väl ändå säga, finns det ett behov av en anhöriggrupp. 

Att gå på SPES möten är för mig fortfarande väldigt kluvet, å ena sidan känns det bra, här får jag stöd av andra som har samma sorg som jag själv, men å andra sidan känns det skitjobbigt, för när det kommer nya sörjande till gruppen kastas jag tillbaka i tiden och allt rivs då åter upp.  Men jag ska ge det ett halvår till sen får jag se om jag fortsätter som ordförande eller om det är någon som kan ta över min post?

Torsdagen den 10/9, Suicide Prevention Day.

Dagen började tidigt med att jag redan 07:15 i direktsändning var med på Radio Kalmar och pratade om självmord, om Fredrik, och om min sorg. P4 Kalmar sände under hela förmiddagen på temat Självmord eftersom det var internationella Suicid Preventiva dagen.

Jag kände mig riktigt nervös och precis innan sändning var jag lika torr i munnen som sanden är i Saharas öken, men efter bara någon minut så kändes det helt ok faktiskt. När vi var klara blev det nervöst igen, ända fram tills dess att jag själv kunde höra inslaget på webben. 
Min medverkan i Radio Kalmar. Lyssna HÄR

Tillbaka till jobbet för att tillbringa förmiddagen på utbildning i Arbetsmiljö.

Jag kan ju ärligt säga att mina tankar flaxade åt många olika håll istället för att vara där de skulle. 

Vid 17 tiden var vi på plats i Kyrkparken för att börja placera ut och tända ljus. Det tar sin lilla stund att arrangera och tända 1531 gravljus. Väldigt många kom tidigt till Parken för att hjälpa oss tända och fixa. Jag känner stor tacksamhet till alla som engagerar sig och hjälper till. 

Det är helt uppenbart att självmord berör många och att det finns flera som under många år varit tysta om att de har någon i familjen eller i sin närhet som begått självmord som nu vågar börja tala om det. Kanske för att jag så öppet gått ut med att Fredrik begick självmord? Hur som helst så känns det bra tycker jag för det är ganska starkt rotat i oss människor att det är fult och skamligt att begå självmord. 

Det är inte mer än knappt hundra år sedan vi inom kristendomen inte tillät självmordsoffer att begravas på våra kyrkogårdar, de fick helt enkelt inte begravas i vigd jord utan hamnade utanför murarna. Bibeln ser egentligen självmord på samma sätt som på mord – För det är vad det är – själv mord. Gud är den ende som bestämmer när var och hur en person ska dö. Att ta makten i egna händer är enligt bibeln skamfullt mot Gud. 

Det är tur att det här har förändrats, även inom kyrkan.

Något som gladde mig extra mycket den här gången var att Suicide Zeros ambassadör Mattias Sunneborn och hans syster Ulrika kom till Mönsterås för att närvara på gudstjänsten i kyrkan och vid ljuständningen i Kyrkparken.

Stunden inne i kyrkan var väldigt fin och stämningsfull. Den här gången hörde jag vad Annette (prästen) talade om och jag var närvarande på ett helt annat sätt än jag var förra året. Robinholtas låt - Jag saknar dig, som han skrivit till Fredrik, och även Mauro Scoccos låt - När det otänkbara händer spelades i kyrkan. Kantorn sjöng och spelade, och vi sjöng tillsammans några fina psalmer. Det var många som gick fram och tände ljus i ljusgloben.

När stunden i kyrkan var slut samlades alla ute i Kyrkparken för att tända de sista av alla de 1531 ljusen. 

Ett tusen femhundra trettio en ljus, ett tusen femhundra trettio en liv - så onödigt.

Jag höll sedan tal på kyrktrappan och berättade också om vad som händer inom suicidepreventionen i Kalmar län och i Mönsterås kommun.

Mitt tal på kyrktrappan. Klicka HÄR

Jag är oerhört tacksam för allt stöd som jag känner från många håll. Framförallt från min familj som alltid blir delaktiga i mina påhitt - jag älskar er - men också stödet från mina arbetskamrater, från Phers arbetskamrater, våra vänner, Fredriks vänner men även från helt okända medmänniskor. 

Tack till er alla ❤️

Några speciellt riktade tack vill jag ge till;

Mönsterås församling, för att ni öppnar upp på ett väldigt generöst sätt.

Monica Kling, folkhälsosamordnare i Mönsterås kommun, för att du stöttat mig och trott på det här från första stund.

Folkhälsorådet, Mönsterås kommun, som stått för kostnaden av alla ljus.

Maria Persson, Coop Nära Berga, som sponsrat och hjälpt till att beställa alla ljus.

Knut Hävemark, Kommunkollen, för en jätte fin annons.

Marina Karlsson, Nelsons Café, för att du höll öppet för oss.

Åsa Borefur, Barometern, för fina artiklar.

Claus Kempe, Lana Österholm, vänner, för fina foton.

Styrelsen, Suicide Zero, för råd och peppning.

Mattias och Ulrika Sunneborn, ambassadörer Suicide Zero, för ert deltagande.

Alex, Matilda och Lina som ordnade med ljusplaceringen.

Jennifer, Angelica, Gabriella och Sofie som sålde armband och samlade in gåvor i bössorna.

Vi måste fortsätta arbeta mot ett Suicide Zero / Maria

Ironman Kalmar 2015

När jag i måndags efter den stora Ironman festen läste det som Barometerns krönikör skrivit om att vi befinner oss i Ironman bubblan förstod jag exakt vad han menade.

Han skriver b.la. att -vi som bor i närheten av Kalmar/Öland känner oss helt uppslukade av denna enorma fest och vi imponeras rejält av alla duktiga atleter. Han skriver vidare att, - vi som bor här vet också att det i lördags sattes ett nytt svenskt rekord med tiden 8:08:05 och att killen som tog hem segern heter Patrik Nilsson och bara är 23 år. Men hur är det med resten av landet? Hur är det med dom som bor utanför vårt postnummerområde? Alla dom som knappt vet vad en Ironman är.

Se filmen från Ironman Kalmar klicka HÄR

Distanserna som ska utföras på den maximala tiden 16 timmar är 3,86 km simning, 18 mil cykling och avslutningsvis 42,2 km löpning. Det är galet, det är till och med riktigt galet men det är FEST med stort F. Ironman i Kalmar är en otroligt publikvänlig tävling och det märks verkligen, det kan jag lova. Uppskattningsvis var det ca 70 000 åskådare som följde racet och norska Mette Moe som kom på tredje plats i damklassen sa att publiken i Kalmar är bättre än den norska publiken på skid-VM i Norge och det säger en hel del.

Vad har det här med Fredrik att göra undrar säkert någon av er? Egentligen inget alls, men det här är en helg som fyller mig med så mycket positiv energi, så mycket kraft och en sån himla massa bra känslor så jag måste bara få dela med mig av det. Jag blir verkligen helt upprymd.

Den stora festen börjar egentligen redan på onsdagen då Kalmar Minitriathlon går av stapeln. 1200 deltagare kom iår till start och det fanns både elit och motionärsklass. Jag tävlade för tredje året i rad och det är en riktigt häftig känsla att få vara en del av det här. Jag gjorde inte någon speciellt bra tid men bara att få uppleva känslan av så mycket glädje, det är riktigt häftigt, och självklart sprang jag i mitt supporterlinne för Suicide Zero.

Jag i mitt fina linne. Kalmar Minitriathlon 

På lördagen den 15 augusti gick så det stora racet, IRONMAN. 

2700 triatleter från 49 länder var anmälda, dock var det 500 som aldrig kom till start. 

Vi installerade oss i hamnen klockan 06:00 på morgonen som då redan var full av människor som skulle vara med ifrån början. Vi åt frukost på Hamncaféet och intog sen fina platser precis mitt emot starten. 

Det är mycket känslor. Det är så vackert, solen är på väg upp och ja.. kan det bli bättre? När Kenta ljuder ur högtalarna med -Just idag är jag stark, då kommer mina tårar. Därefter står vi upp för den svenska nationalsången och sen går startskottet.

Starten efter elitklassen.

2200 atleter glider i en jämn ström ner i vattnet och ut i den för dagen blåsiga och gropiga Östersjön. Det blev en tuff simning för många, flera berättade efteråt om hur sjösjuka de blev och att de kräktes i vattnet. Ca 40 personer fick bryta simningen och plockas upp av sjöräddningsbåtarna. 

Tävlingen fortsatte med cykling och det var blåsigt värre när de trampade över Ölandsbron för ett antal mil på Öland innan de vände tillbaka till Kalmar för ytterligare några mil.

Förste herre ut på cykeln, Patrik Nilsson.

Vi fanns troget på plats under hela dagen. Vi hejade och vi ropade på alla duktiga kämpar, vi klappade så händerna brände. Vi hade några för oss speciella personer som vi följde på olika ställen under alla racen och som vi tjoade på extra mycket när de passerade oss men vi höll också koll på dem i telefonappen med tider och mellantider. Det var så spännande, det är så galet.

Efter 18 mil på cykel ska då hela tävlingen avslutas med ett marathon. Oj oj så tufft, då var det riktigt varmt och soligt.

Heros Hour 

Hela tävlingen avslutas med Heros Hour då de sista deltagarna måste passera över mållinjen inom sina16 timmar för att få sin medalj och för att få höra de magiska orden,

-You are an IRONMAN 🏆

Sen fylls himlen av ett hejdundrande fyrverkeri. 

Vilken morgon, vilken dag och vilken kväll. I ❤️ IRONMAN 

Fyrverkeriet över domkyrkan.

                                   

                                                           Målgång för Patrik Nilsson  

                                                    

                                       

                                                               Min lillebror Lars Pedersen 

                                                             

                                                             Cyklarna inplastade för natten.

                                     

                                                                       Kalmar Hamn