Deklarera

Dags att deklarera. Dödsbo Fredrik Pedersen.

Boom! Där slog den till mig igen! Sorgen.
Att jag skulle deklarera för Fredrik var ingen nyhet, det har jag vetat om hela tiden, men just när jag hade satt mig för att göra det och skulle fylla i hans personnummer slog den till, Boom.
Den lurar på mig hela tiden och den är falsk, för när jag tror den stillnat något dyker den upp som från intet, snabbt och oväntat.

Förbannade jävla skit, tårarna fyllde snabbt upp mina ögon, sen rann de över och jag kunde inte sluta gråta.
Vi brukar ju göra detta tillsammans, varför är du inte här nu?
Jäkla unge, varför lämnade du oss? varför kunde du inte delge mig vad som tyngde dig? dina tankar och funderingar? vi hade löst det, det är jag säker på.

Fredriks sista dag i livet skrev han sms till mig - du fattar inte. När jag frågade vad jag skulle fatta svarade han  - orkar inte.
Jag skrev, - om jag hade varit tankeläsaren hade jag varit rik, men när du inte själv vill delge kan jag inte förstå. 
Jag har själv periodvis mått dåligt i livet så jag kan känna känslan att få krypa in i ett skal och bara låta alla dra åt helvete.
Men livet fortsätter, så man måste krypa fram till slut och ta nya tag. Så känslan att må dåligt, den förstår jag.
Fredriks svar på det var - Okej!.....
Det var allt,  ......Okej.
Hur skulle jag gjort?.....vad skulle jag gjort?
Om?  hur? och varför?........alla dessa frågeställningar som emellanåt dyker upp i mitt huvudet kan göra mig galen.

Nu kvittar allt, nu är det redan för sent och ändå finns alla dessa frågor i mitt huvud.

Kram Maria

Långfredag

Så var vi då redan framme vid påsk. Det känns inte som det är speciellt länge sedan det var jul. I den kristna kyrkan är långfredagen en sorgedag. För mig har mer eller mindre alla dagar sedan den 7 oktober 2013 varit sorgedagar.

Jag har alltid tyckt mycket mer om påsken än om julen. Påsken för mig innebär förväntan och glädje. Då väntar vi på sol, vår och värme. Vi klär oss i gladare färger och det är inte alls samma jobbiga förväntningar som det är inför julen.

När barnen var små klädde de ut sig som de flesta andra barn till påskkärringar och påskgubbar, de målade påskkort och teckningar och gav sig ut på påskrundor.

När de blev lite äldre fixade vi påskäggsjakt och gömde ägg. Jag minns speciellt ett par tillfällen. En gång var när de tidigt på påskaftons morgon sprang runt i trädgården i sina pyjamaser och letade ägg. Nathalie hittade sitt ägg nästan direkt medan Fredrik inte kunde hitta sitt.
Han blev så himla sur och tjurig. Han stod med armarna i kors över bröstet och hade världens suraste min i ansiktet för han trodde vi lurade honom. Vi sa - det är fågel Fredrik, leta lite högre, men nej, han va skitsur och skulle absolut inte leta mer. Stora syster Nathalie kunde givetvis inte låta bli att retas med sin sura lillebror. Hon dansade runt i trädgården iklädd bara nattlinnet med det rufsiga blonda håret guppande och höll sitt ägg högt över huvudet och ropade lite retfullt - det var jätte lätt att hitta Tedden! Men så plötsligt fick han se fjädrarna på sitt ägg vifta uppe på lekstugetaket och vips ändrades minen i hans ansikte från surt till glatt på en halv sekund. Åh, vilken unge!

Den andra gången jag tänker på är när deras morbror hade gömt äggen, då letade de säkert i ett par timmar innan de till slut hittade äggen instängda i Moraklockan. Morbror Lasse tyckte det var jättekul men barnen hade inte riktigt samma humor som han just då.

Ja, dagarna går och just idag känns det något bättre än på länge. Visst drabbas jag varje dag, flera gånger om dagen av hugg i bröstet, tomhet och tårar, men det är nu "vardagsmat".
Just i skrivande stund är jag är i alla fall över kanten på det svarta hålet, och då måste jag kunna glädjas över det.
Men när vi idag på förmiddagen var på kyrkogården kände jag sorgen och saknaden välla över mig som en stor våg, men samtidigt kunde jag känna en viss irritation över att det är till kyrkogården vi ska behöva gå istället för att få påskbesök av vår älskade Fredrik här hemma.

Igår hade vi i alla fall besök av vår underbara lilla påskgubbe Harry och hans föräldrar.
Harry är en riktig solstråle och det är en stor välsignelse att han finns.

Jag vill nu önska er alla en Glad Påsk och hoppas solen ska värma oss alla lite under helgen ☀️


Kram // Maria

Ett steg fram två steg tillbaka

Jag fortsätter det här inlägget lite där jag slutade mitt förra.

Efter hemkomsten från Rom och min 50-årsdag skulle jag tillsammans med min pappa och dotter bjuda in till en gemensam födelsedagslunch.
Inom loppet av 10 dagar fyller vi alla tre år och Nathalie fyllde dessutom 25 år i år.
Alla i familjen och några av våra närmaste vänner var på plats och.....eller? ....nej, fel..... vi var inte alla, det saknades en. Det blir vid såna här tillfällen så otroligt påtagligt. Vår familj är inte längre hel.

Jag hamnade efter de här dagarna återigen i det svarta hålet. Jag vill inte hamna där och jag kämpade emot en bra stund men kunde till slut inte hålla mig kvar över kanten. Varför?

Det är som om jag har två Marior som sitter på varsin sida i min hjärna och kompromissar med varandra. Den ena säger att jag ska skärpa till mig och den andra säger - gråt, skrik och göm dig.

Nu var det flera små faktorer som gjorde att jag trillade tillbaka ner i hålet. Först och främst min egen födelsedag, samma dag som det var 5 månader sedan Fredrik dog. Sen kom Nathalies födelsedag och hennes sorg och ångest över att inte bli grattad av sin lillebror så som hon brukar. Och så var det gravstenen som utan vår vetskap plötsligt låg på plats.

Jag kämpade verkligen med de två damerna i mitt huvud och med känslorna i min kropp men fick efter ett par veckor till sist ge upp.

Jag är trött, jag är något alldeles vansinnigt trött. Jag känner mig emellanåt helt slut. När jag vaknar på morgonen är jag lika trött som när jag lägger mig på kvällen. Jag kör verkligen på för att vara aktiv och "som vanligt".

Nytt besök hos psykologen och han tyckte att jag återigen skulle backa och ge kroppen vila. Han tittade forskande på mig och undrade om jag hade ont någonstans i kroppen? -Du vet att sorgen kan sätta sig fysiskt i din kropp? sa han.
Nej, svarade jag, jag tränar och håller mig i form.
Både psykologen och läkaren tyckte jag skulle vila helt i någon vecka, men det ville jag inte, så vi enades till slut om 50% arbete i en vecka för att sen komma vidare upp på 75%.
Två steg fram och ett tillbaka, ibland ett fram och två tillbaka?
Det är tungt, det är så otroligt jäkla tungt men ingen kan säga att jag inte försöker.

Jag fick idag göra ett besök hos kiropraktorn också eftersom min rygg plötsligt  inte vill vara med, och då visade det sig att jag fått en låsning i bäckenet samt en kraftig inflammation i ryggslutets muskler. Så nu är träningsförbud och VILA utfärdat även därifrån.

Min kropp skriker vila, både fysiskt och psykiskt så nu är det väl bara att försöka lyssna och även lyda.
Sorgen tär verkligen och hur jag än försöker hålla den borta så tar den sig andra vägar.


Vi får vara rädda om oss och om varandra 💗 kram // Maria