Måste du vara död så länge?

Min dotter Nathalie var 2 år och 4 månader när hennes lillebror kom till världen. Hon var en riktigt fin storasyster som verkligen älskade att pyssla om och att vara just stora syster åt sin älskade ”lillebo”.

Hon var snabb som en liten vessla och ville hela tiden hjälpa till med allt. Hon matade, vyssade och sjöng, hon lyfte och kånkade runt på Fredrik i hela huset. Ibland på ett ganska hårdhänt sätt. När han skulle sova middag fick vi låsa dörren och hänga nyckeln en bit upp på väggen för att han skulle få sova ifred.

En morgon när jag vaknade hade hon proppat hela spjälsängen full av leksaker över sin 6 månader gamla bror för att han skulle få låna allt. Därefter hade hon själv klättrat upp i sängen och dragit badrumsmattan över så de fick en koja. Uppfinnings rikedomen var stor och hon styrde och ställde. Fredrik fann sig i det mesta som liten men när åren gick kunde de ibland ryka ihop så stickor och strån rök, men när det verkligen gällde höll de alltid ihop.

De sista 2 nätterna i Fredriks liv sov han hos sin syster, så därför var det Nathalie och Thomas som sist såg honom i livet.

Jag har fått ta del av anteckningar som Nathalie skrivit till Fredrik efter hans självmord och som jag fått hennes tillåtelse att dela i ett blogginlägg.

Maria 

Till min lillebror.

4 november 2013

Fredrik, Fredrik det gör så ont. Jag saknar dig så mycket.

Igår var det en månad sen du tog på dig jackan, vinkade och sa – jag kommer tillbaka sen… men det gjorde du ju aldrig…

1 december 2013

Älskade ”lillebo”, idag är det en tung dag. Det är nu exakt 8 veckor sedan du vinkade och sa – jag kommer sen… men jag väntar på dig än.

Det är när jag inser att du aldrig mer kommer gående på uppfarten, eller att det inte är din bil jag hör, som jag får en klump i halsen. Jag saknar dig min fina ”lillebo”! Tanken på att aldrig mer få höra din röst eller att aldrig mer få krama om dig gör så himla ont.

Du sa ju alltid att – vi ska hålla ihop, jag lämnar dig aldrig.

Tedden, älskade lilla Tedden, vart är du nu? Jag saknar dig och älskar dig mer än du förstod.

9 januari 2014

Ååå…Tedden. Idag skrev Annie med sin lillebror på Facebook. Bara att säga eller att skriva ordet lillebror kan få mig att bryta ihop. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag tänker på dig hela tiden. Tänk om jag bara kunde få krama om dig igen. Du har ju alltid funnits vid min sida, i vått och torrt. Allt är så snurrigt och konstigt, jag drömmer om dig om nätterna och tror när jag vaknar att du fortfarande finns hos oss… hos mig och hos mamma, pappa, Annie, Ellion och Harry. Älskade Fredrik! Idag skrev alltså Annie med sin lillebror och frågade om han ville sova över hos henne. Jag vill fråga dig detsamma! Tedden, lilla älskade ”lillebo”, jag saknar dig. 

Måste du vara död så länge? Kan du inte bara komma tillbaka?...

31 januari 2014

Det är så sjukt att du är borta! Jag tänker på dig varje dag och det sjukaste är att jag tänker att du inte lämnat oss. Det känns som att du är hos mig varje dag eller åtminstone känns det som att du var här alldeles nyss?

Älskar dig lillebror.

7 april 2014

Idag känns det som om det är samma dag som den 7 oktober. Samma väder. Klockan tickar och när visarna står på 15:25 får jag en brännande klump i halsen. Det är 6 månader sen mamma och Pher kom in till mig i sovrummet där jag låg och ammade och berättade att polisen nyss varit hos dem och att de hittat dig. Blev glad i en sekund innan jag fattade….

Fredrik, jag älskar dig och saknar dig.... varje dag.

18 juni 2014

Jag kan bli så arg på dig.

Jag glömmer ibland bort att du inte finns hos mig längre. Ibland vill jag ringa dig men kommer då plötsligt på att du inte kommer att svara.

Nu missar du att Harry älskar jordgubbar, du missar att han kan åla sig fram, du missar att han till och med vinkar. Du kanske ser det? Men i så fall ser du det ifrån fel sida.

Det finns ett tomrum i mig som ständigt gör ont. Det finns en brännande känsla i halsen, men jag sväljer och ler. Jag vill inte att Harry ska se och uppfatta mig som en ledsen mamma.

Jag älskar dig min fina lillebror, vi ses sen…

Sången med Peter Jöback är till dig Fredrik. Varför kunde du inte låtit mig hjälpa dig att bära? vi kunde ha delat ❤️  Klicka HÄR

Nathalie

Och just nu pågår livet

Dagarna blir just nu lite längre och lite ljusare för varje dag. Allt rullar på och det händer hela tiden nya saker. Tiden står verkligen inte stilla. 

Är det det som är livet? eller vad är livet? Varje dag, varje timma, varje minut och varje sekund, det pågår just här och det pågår nu. Det vet vi egentligen allihop men ändå glömmer vi ofta bort det. Vi tror att det är om 14 dagar när vi ska åka på semester, eller nästa sommar eller nästa helg eller nästa.....

Mycket i livet består av roliga saker men väldigt mycket är också riktigt tråkiga och ibland väldigt ledsamma saker, men det tillhör liksom livet det också.

Jag kom till skolan häromdagen för att hålla ett informations möte och möttes då av att alla 4 flaggorna hängde på halv stång. Solen sken, det var nästan vindstilla och så flaggorna på halv stång. Tårarna kom direkt och det knöt sig i magen. 

En av gymnasiets elever hade avlidit i cancer och skulle samma dag begravas. 

Då är livet för grymt.

Jag har några i min närhet som just nu kämpar med cancer behandlingar och mina tankar är ofta hos dem. Vilket kamp de för. Just nu, just idag, ja... precis hela tiden. Hopp som ständigt åker upp och ner. 

Då är livet också grymt. 

En av dem sa när vi pratades vid i veckan, - man vänjer sig, och det är nog så? Man vänjer sig.

Vi vänjer oss i nästan alla situationer, vi accepterar och vi ställer om till det som råder NU.

För vad har vi för val?

Igår blev en av mina vänner mormor till en liten flicka. Vilken lycka, vilken glädje, ett nytt litet liv. 

Då är livet underbart.

När vi senare på eftermiddagen som vanligt åkte till kyrkogården för att göra helgfint ringde det i klockstapeln och en familj var tillsammans med prästen på väg med "sin" urna till begravningsplatsen. Ups, där knöt det sig igen, - kör, sa jag till Pher, kör hem, vi åker hit imorgon.

Glädje och sorg, liv och död. Just nu pågår livet.

Jag känner mig ibland som en maskros. Jag ska stå upp även när benen ibland vill ge vika.

Kram / Maria

Andra påsken

Äntligen får vi vara lite mer lediga än bara en vanlig helg. Jag känner mig så fruktansvärt trött. Och så är det den här sommartiden, vilket påhitt. Varför kan vi inte bara ha sommartid hela tiden? Hålla på och trixa med klockan hit och dit.

Skärtorsdag igår och vi var på graven och gjorde vårfint. Vi planterade nya blommor och tog bort allt som bar spår av vinter. En ny liten solcells lampa med änglar fick också en plats så det blev riktigt fint. 

Skogskyrkogården i Mönsterås är en väldigt fin och rofylld plats. Det vilar ett lugn där, det är alltid tyst, stilla och fridfullt med många höga tallar och mycket fågelkvitter. Jag känner alltid ett lugn när jag är där.

Skärtorsdag och inte en enda påskkärring har vi haft på besök, men på kvällen knackade det på vår dörr och utanför stod det två små påskgubbar i sju-åtta årsåldern som sa,

- Hej, Glad Påsk ! Känner du nån som heter Fredrik? 

Ja, svarade jag, min pojke heter så. 

- han bodde här va? ...Ja....

- men han är väl död nu? ...Ja....

- Jag kände han, .... hej då, ... här får du en sten, släng inte den för den är väldigt speciell...Hej då... Sen sprang dom vidare.

Ungar, dom är otroliga, så raka och ärliga ❤️ 

När solen skiner och våren är i antågande kan jag så starkt se Fredrik komma utan ytterkläder i bilen med hög musik så basen dunkar, hoppa ur och med sin lite slängiga stil komma fram och säga;
- vilket gutt väder, det är ju grillväder ... och en öl...

Och samtidigt ha ett stort leende i ansiktet.

Glad Påsk till er alla / Maria

Nu dör han också?

Det kändes verkligen som om en jätte stor och jätte stark hand grabbade tag om hela min mage. Oron kramade hela mig och fick mig nästan att kräkas.

Harry var sjuk, Harry var riktigt sjuk och jag kände åter skräcken. Den vansinniga skräcken för död, den fyllde hela mig. 

- Nu dör han, nu dör han också. Då går jag under.

Efter Fredriks död har jag blivit så otroligt rädd för att det ska hända något allvarligt med någon annan i familjen. Och nu var alltså lillprinsen väldigt sjuk. 

Harry har under väldigt lång tid haft problem med bland annat dålig viktuppgång, diarrér och kräkningar. Han har blivit rekommenderad extra fett i magen, man har kollat honom och b.la tagit gluten och laktosprov men tyvärr inte lyckats komma fram till något. 

De senaste 2 veckorna har han haft mycket svårt för att behålla maten men ändå varit hyfsat pigg och kunnat gå till förskolan.

Men nu var han helt slut, han låg bara på soffan. Han låg med stora stirrande ögon alldeles tyst, han grät inte, han pep inte, han åt inte och han drack inte. 

När Nathalie ringde till 1177 var det kö med en väntetid på 57 minuter och när alla dessa långa minutrar äntligen hade passerat ringde dom inte tillbaka, så Nathalie ringde istället 112 och när hon förklarat läget sa dom, - vi skulle skickat en ambulans men just nu har vi inga bilar inne, ni måste komma hit direkt!

Jag var så spak, mina händer skakade och trots att jag frös kände jag svetten i armhålan. Jag kunde inte få bort mina hemska tankar ur huvudet. Tankarna på ett annat litet barn som dog på sjukhuset för bara ett par år sedan. Paniken infann sig och jag kände skräcken. Jag såg åter allt i svart. 

Nu gick det tack och lov bra med lille Harry. Han lades in på Kalmar sjukhus, först med saltdropp och lite senare med glykosdropp. Han var helt uttorkad. Dom tog massor av blodprover på den tunna lilla kroppen. De gjorde också andningstest och syretillförsel test. 

Efter ett dygn fick han åter komma hem och nu ska han i tre veckor testas med helt mjölkfri kost. 

Pust, med stor sannolikhet kommer han att bli bra bara han får rätt mat i magen. Tack gode Gud för det. En liten krabat på 17 månader som bara väger 10 kg går ner sig väldigt snabbt om inte inkomster och utgifter är i balans. Men trots att han bara är en liten krabat så skrämde han nästan livet ur oss alla och inte minst sin mormor ❤️

Jag har sagt det förut men säger det igen, ta vara på livet, det är så otroligt skört. Avståndet mellan liv och död är näst intill obefintligt och det påminns vi om ibland.

Kram från mig / Maria

Dom tre veckorna har nu passerat och Harry har varit på återbesök hos farbror doktorn på sjukhuset. Proverna visar allergi mot komjölksprotein och ägg. Han har sedan han lämnade sjukhuset gått upp 7 hg, så nu hoppas vi att vikt och längd kurvan ska komma i fas och att han ska må bra med rätt kost i magen.

Skillnaden på mjölkproteinallergi och laktosintolerans. Klicka HÄR

Idag gör jag slut

Idag har jag tid hos min psykolog igen. Det är nu nästan 2 månader sen jag var där senast och jag har till och från den senaste tiden funderat på om det idag ändå är dags att "göra slut" med henne? Ska jag klara mig själv nu?

Ungefär 2 månader efter Fredriks död var jag på mitt första samtal. Jag hade då redan gått tillbaka till jobbet och trodde i min enfald att vardagen skulle fortsätta som tidigare. Idag kan jag inte förstå hur jag ens i min vildaste fantasi kunde tro något sånt, men så var det. Det var korkat av mig men jag hade bråttom. Jag hade så förtvivlat bråttom med att försöka få livet att bli som vanligt igen.

Efter mitt första samtal fortsatte jag gå regelbundet i ungefär ett halvår hos en jätte bra psykolog som jag verkligen fick stort förtroende för. Han gav mig helt rätt frågor, han fick mig att vända och vrida på mina funderingar och på mina konstiga tankar. Han gav mig svar som i mina öron lät väldigt bra, svar som jag kunde köpa, svar som jag kunde ta till mig och svar som kunde få mig att försöka förstå.
Men så plötsligt en dag ringde dom från vårdcentralen och sa att jag var tvungen att byta samtalspartner. Åh, nej, jag vill inte det, det blev plötsligt så himla jobbigt.
När jag kom till mitt första samtal med den nya psykologen hoppades jag innerligt att hon hade läst min journal (om det nu finns någon) så att hon visste varför jag var där och hur långt vi hade kommit i våra tidigare samtal. Men nej, så lätt var det inte.
Nu satt hon där mitt emot mig, log med hela ansiktet och undrade hurtigt varför jag var där?
Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte, tänkte jag. Jag gör slut.
(Och va ler kärring om? for genom mitt huvud)

Jag gjorde inte slut, trots det stora motståndet som jag till en början kände för henne så hängde jag mig trots allt kvar, jag kände mig ju inte färdig. Tillsammans gick vi in i en ny fas, vi fick en helt annan typ av samtal. Det är snart 10 månader sedan vi träffades första gången, men nu känns det som om jag faktiskt är redo, redo för att göra slut. Jag tror inte vi kommer längre? Nu är det bara tiden som måste fortsätta arbeta åt mig.

Snart dags att åka, jag får väl se vad som händer?
Kram / Maria

Det finns hopp

Snart är det min andra födelsedag utan Fredrik och då har det gått 17 månader sedan han lämnade oss. 17 månader!
Klockan går, tickar och slår, dagarna blir till veckor som blir till nya månader och som jag måste lägga bakom mig. Tiden arbetar på och jag kan nu faktiskt ana att livet i mig börjar återvända. Saker och ting börjar kännas lite roliga igen.
Jag är väldigt glad för att vi kom iväg till Thailand i julas. Trots att jag kände sånt motstånd till resan innan vi åkte kan jag nu säga att det var bra, det var till och med mycket bra. Det känns lite som om jag vände blad.
Med det har jag inte sagt att saknaden efter Fredrik har minskat eller att sorgen har bleknat, bara att livet börjar återvända.

Det nya året har redan bjudit upp till flera nya projekt.
Landstinget startade i januari ett stort arbete med suicidprevention för hela länet som initierats av landstingsdirektören. Många aktörer var inbjudna till ett första möte, b.la polis, räddningstjänst, Trafikverket, Fryshuset, psykiatrin, representanter från länets alla kommuner, kommunsköterskor, skolsköterskor, kuratorer, psykologer och frivillig organisationer. Jag var också inbjuden till det här mötet och ska nu fortsätta i arbetsgruppen som företrädare för Suicide Zero.
Tanken är att det i sommar ska genomföras en bred konferens som ska få genomslagskraft i organisationerna för att hitta konkreta sätt att samverka kring frågan. Målet med konferensen är att berörda aktörer sen tillsammans ska ta fram en handlingsplan med suicidpreventiva åtgärder.
Det ska bli spännande att få vara med och följa det här arbetet på nära håll.

Mönsterås kommun har också satt ihop en arbetsgrupp för att arbeta med suicidprevention på det kommunala planet. Det är kommunens folkhälsoråd som initierat arbetet. Folkhälsosamordnaren, skolsköterskor och skolkuratorer ingår i arbetsgruppen samt jag själv. Fokus för arbetet kommer ligga på de unga.

Mer positiva saker som hänt är att SPES startat upp en krets för Kalmar län. Vi var flera anhöriga som i början av året blev inbjudna till ett första möte och den 16 januari var vi ca 25 stycken som träffades på Kalmar Stadshotell.
Jag blev på mötet vald till ordförande fram till årsmötet som kommer att hållas den 11 mars på Sensus i Kalmar.

SPES är en rikstäckande ideell organisation som är partipolitiskt och religiöst obunden. Föreningen är till för alla som mist en närstående genom självmord.
De stöder efterlevande bland annat genom självhjälpsgrupper, telefonjour, kontaktpersoner, utbildningar och träffar. De arbetar också intressepolitiskt för att bidra med ökad kunskap om suicid som ett samhälls- och folkhälsoproblem.
SPES vision är ett självmordsfritt Sverige.

SPES betyder hopp.
Och hopp, ja vi måste behålla vårt hopp om framtiden.

SPES hemsida, KLICKA HÄR

Maria

Suicide Zeros blogg intervju

Jag har blivit intervjuad för Suicide Zeros hemsida och här nedan följer intervjun i text och en länk direkt till orginal inlägget.

Suicide Zeros sida. Klicka HÄR

”När jag hittade Suicide Zero kändes det helt rätt”

 Efterlevnadsstöd, Inspiration, prata om självmord, Volontär -  februari 27, 2015

Maria Pedersen engagerar sig i Suicide Zero för att skapa mening i hennes sons död.

Maria Pedersen är en av Suicide Zeros duktiga volontärer. Efter att hennes son Fredrik tagit sitt liv hittade hon Suicide Zero. Och genom att bidra volontärt känns hennes sons död inte riktigt lika meningslös.

Varför har du valt att engagera dig i Suicide Zero?- Jag har alltid haft många järn i elden och tycker om att engagera mig i frågor som jag kan stå för. Men efter min sons död gick luften helt ur mig och allt kändes den första tiden totalt meningslöst. Men jag ville hitta tillbaka till mitt driv och få min kraft tillbaka och när jag hittade Suicide Zero och såg att de sökte volontärer kändes det helt rätt. Jag vill göra något konkret och hoppas kunna bidra med det jag kan för organisationen. För på så sätt känns inte Fredriks död riktigt lika meningslös.

Hur engagerar du dig i organisationen?- Jag är medlemsansvarig. Jag tar emot alla medlemsansökningar och skickar ut välkomstbrev.

Det tar tid att tända 1600 ljus. Under 2013 tog så många sina liv.

– Den 10 september 2014, på den internationella suicidpreventiva dagen, ordnade jag i Suicide Zeros namn en ljuständning i Mönsterås Kyrkpark. 1600 liv – 1600 ljus. En mycket sorglig känsla att se alla dessa tända ljus och tänka på att det bakom varje ljus funnits ett liv som nu har en familj i spillror.

– Som representant för Suicide Zeros ingår jag nu i en arbetsgrupp i vår kommun som ska jobba med suicidprevention med inriktning mot våra unga.

– Jag har också gjort en del armband som jag själv sålt på julmarknaden i min hemort men också som jag skickat till Suicide Zeros webbutik.

Vad hoppas du uppnå?- Jag vill att den tystnad som i dag finns runt självmord och psykisk ohälsa ska brytas. Att hamna i psykisk ohälsa är inte konstigare än att hamna i fysisk ohälsa, bara så himla mycket svårare att tala om. Det drabbar familjer ur alla samhällsklasser.

Några av 1600 ljus som symboliserar de 1600 personer som tog sina liv år 2013.

– Det är 1600 personer om året som tar sitt liv, det kan vi inte blunda för längre. Men det är som att, det vi inte talar om det finns inte. Synen på det vill jag ska förändras.

Vad gör du annars och vad har du gjort tidigare i livet?- Min största glädje i livet just nu är att vara mormor. Jag lägger en hel del tid på träning. Jag springer, cyklar, tränar core, tabata och så försöker jag lära mig att crawla bättre!

– Jag har precis som några av våra andra volontärer bloggat mig igenom den första tiden av ofattbar sorg, vilket har varit en bra bearbetning för mig. (Om Allt och Inget) Jag har också en facebooksida med samma namn.

– Min övriga tid är jag på jobbet i Mönsterås kommun, där jag arbetar som servicehandläggare på avdelningen för Kost & Städtjänst. Vi har hand om all mat och städning till våra små barn, skolelever samt till våra äldre och omsorgstagare i kommunen, och med personalansvar för ca 70 kockar och lokalvårdare.

Vad tycker du bör göras för att minska självmorden?- Sätt livskunskap på schemat i skolan. Få ungdomar/elever att på ett tidigt stadie förstå att vi alla hamnar i olika svåra situationer i livet men att det är normalt och går att ta sig ur, att det inte på något sätt är konstigt eller unikt utan att livet helt enkelt går lite upp och ner.

– Jag vill också öka medvetenheten om suicid och dess signaler i alla människovårdande yrken.

Om du var folkhälsominister, vad skulle du göra då?- Då skulle jag ta mig en allvarlig funderare på varför vi som bor i ett så fint land med en sån otrolig välfärd trots det har så många som mår så dåligt att dom inte ens vill stanna kvar i livet.

– Jag skulle öka anslagen till suicidprevention i alla Sveriges landsting men också till forskning och satsa på konkreta åtgärder som vi vet fungerar.

– Jag skulle också öronmärka pengar till kommunerna så att de kan anställa kuratorer och livscoacher på alla våra skolor. Jag skulle också öppna kriscenter i Sveriges samtliga län.

Något annat du vill tillägga?- Om du inte blivit medlem i Suicide Zero än så gör ett besök på vår hemsida och skicka in din medlemsansökan. Då stöder du också arbetet för att radikalt minska självmorden. Tillsammans är vi starka!