Ungefär 2 månader efter Fredriks död var jag på mitt första samtal. Jag hade då redan gått tillbaka till jobbet och trodde i min enfald att vardagen skulle fortsätta som tidigare. Idag kan jag inte förstå hur jag ens i min vildaste fantasi kunde tro något sånt, men så var det. Det var korkat av mig men jag hade bråttom. Jag hade så förtvivlat bråttom med att försöka få livet att bli som vanligt igen.
![]() |
Men så plötsligt en dag ringde dom från vårdcentralen och sa att jag var tvungen att byta samtalspartner. Åh, nej, jag vill inte det, det blev plötsligt så himla jobbigt.
När jag kom till mitt första samtal med den nya psykologen hoppades jag innerligt att hon hade läst min journal (om det nu finns någon) så att hon visste varför jag var där och hur långt vi hade kommit i våra tidigare samtal. Men nej, så lätt var det inte.
Nu satt hon där mitt emot mig, log med hela ansiktet och undrade hurtigt varför jag var där?
Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte, tänkte jag. Jag gör slut.
(Och va ler kärring om? for genom mitt huvud)
![]() |
Snart dags att åka, jag får väl se vad som händer?
Kram / Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar