Att mötas i sorg

Att ha en klump i halsen, ögon som bränner och mycket nära till gråt, det är just nu min vardag. Det behövs inte särskilt mycket och ibland inget alls för att mina tårar ska börja trilla. Jag vill verkligen ha full kontroll över mina känslor men jag tvingas gång på gång inse att jag just nu tyvärr inte har det.

Jag får ofta höra att jag är så stark och lugn, men skenet bedrar kan jag säga. Mitt inre är i fullständigt uppror och mina känslor åker verkligen berg och dalbana. 

I söndags, den tredje advent, döptes vår lilla prins till Harry Fredrik i Ålems kyrka.
Jag kämpade hårt med mig själv under hela gudstjänsten.


Saknaden är enorm, Fredrik skulle ju vara med här, han skulle ju vara gudfar till lille Harry.

Nu fick Harry ett mycket fint dop och en jätte gullig gudfar i Rasmus, men ändå, det saknades någon. Vi saknade alla Fredrik.
Dopet var väldigt fint och det lilla luciatåget var ett mysigt inslag till dopakten.

Ibland får jag kommentarer som;

- tiden läker alla sår
- idag lyser solen, vi får vara glada över det
- livet går vidare
- ni har ju fått Harry

- Ja, men jag skiter just nu i solen,  mitt sår kommer aldrig att läka,
- ja, jag vet att livet fortsätter trots att jag vill stoppa tiden och
- ja, jag är mycket glad, lycklig och tacksam över mitt underbara lilla barnbarn, men han kan aldrig ersätta Fredrik!
Jag vill ju ha båda!

Jag inser att saknade med tiden kommer att mildras något men just nu känns det väldigt avlägset.

Jag förstår att min omgivning kan ha svårt att möta mig, att veta hur de ska bete sig och/eller veta vad de ska säga. Några vill nog helst inte möta mig alls. Men snälla ni, möt mig, ni behöver inget säga. 

Jag är väl medveten om att det är jobbigt för er, kanske till och med jobbigare för er än för mig i mötet, men vad är det som kan hända? Vi kan båda börja gråta, men det dör vi inte av och det är inget vi behöver känna oss dumma över heller. Sorg är ett lika naturligt sinnestillstånd som glädje, bara så mycket mer smärtsamt och skrämmande.

Jag vet i alla fall att jag aldrig mer kommer undvika eller låtsas som om allt är som vanligt nästa gång jag möter någon som jag vet bär på en sorg. 

Jag vet ju hur övergiven jag känner mig i det mötet.

Maria

Debatt från Aftonbladet om självmord

Detta inlägg är taget från Aftonbladet Debatt som publicerades  2013-12-13

Bättre stöd till dem som blir kvar efter självmord

Varje vecka dör 28 svenskar i självmord. 

Det är den vanligaste dödsorsaken för pojkar och män under 35 år. 

Årligen berörs mellan 10 000 och 15 000 personer av att någon i deras närhet tagit sitt liv. Att förlora en pappa, ett syskon eller ett barn i självmord är en personlig katastrof för den som drabbas, men också en nationell katastrof med tanke på hur många som berörs. Bakom varje siffra finns ett liv som kanske kunde ha räddats – och anhöriga som drabbas av livslång smärta.

År 2012 handlade sju procent av Bris stödkontakter med barn om självmordstankar - ett tabubelagt område som omgärdas av rädsla hos såväl barn som vuxna. En konsekvens av svårigheten att prata om ämnet är att efterlevande värjer sig för att söka professionellt stöd. I de fall där stöd finns är det ofta bristfälligt, en stor grupp barn och vuxna får därför svåra psykiska besvär som hade kunnat förebyggas.

En nationell studie (Pernilla Omerov och Ullakarin Nyberg) visar att föräldrar som miste ett barn (15 till 30 år) genom självmord mellan 2004 och 2007 löper stor risk att utveckla ångest, depression, kroniska skuldkänslor, mardrömmar, självmordstankar och rädsla för att en anhörig ska dö. 


Det är inte svårt att föreställa sig hur hårt ett suicidtrauma drabbar ett barn. När Sverige ratificerade Barnkonventionen 1990 skrev vi under på att barn har rätt att må bra här och nu oavsett hur barnets och vårdnadshavarnas livssituation ser ut, men verkligheten ser annorlunda ut. En intervjustudie med syskon som mist en bror eller syster genom självmord (Rosanna Pettersen), liksom Bris och Röda Korsets arbete med familjer, visar att unga ofta blir bortglömda i förlusten. Samtidigt som föräldrar och andra närstående är mitt uppe i sin egen kris är barnen helt utlämnade till de vuxna för att få hjälp. Många av de föräldrar som deltog i den nationella studien önskade, och saknade, professionell hjälp för syskonen till det döda barnet.

Ett självmord drabbar såväl barn som vuxna i en familj. Trots det visar Folkhälsorapporten (2010) att landsting och kommuner saknar former för gemensamt stöd till dem som drabbas.

Bris, Rädda Barnen och Röda Korset erbjöd därför under en tid stödhelger för familjer där någon tagit sitt liv, vilket gav oss möjlighet att nå de barn och vuxna

som i hög grad saknat stöd eller inte fått tillräckligt med stöd. 

Några insatser är särskilt avgörande för att förhindra svårt
lidande hos barn och vuxna som mist någon i självmord:


 *Vi behöver nationella riktlinjer och rutiner för hur samhället ska bemöta och ge stöd till människor som mist en närstående i självmord.

  *Efterlevande, såväl barn som vuxna, måste få snabb tillgång till professionellt och likvärdigt stöd, oavsett var i landet de bor.

  *Ökade resurser för att sprida kunskap om suicidefterlevandes akuta och långsiktiga behov behövs.

  *Personal inom hälso- och sjukvård behöver kompetensutveckling för att kunna göra kvalificerade bedömningar av efterlevandes stödbehov.

  *Särskilda insatser inom primärvård och elevhälsan för att fånga upp och möta barn som drabbats av traumat att ha förlorat en närstående via suicid måste finnas.

Självmord upphör inte för att vi blundar och tiger. Arbetet med att förebygga självmord är livsviktigt – men lika viktigt är att vi har resurser och kompetens att ta hand om dem som blir kvar.

Kattis Ahlström
Ullakarin Nyberg
Ulrika Årehed Kågström

//Maria

Dödsbudet

Jag var på väg ner i trappan från övervåningen när det plötsligt knackade hårt på vår dörr. I nästa sekund klev två poliser in i vår hall. Allt går nu väldigt snabbt men jag hinner känna en pust av lättnad och jag minns att min första tanke när jag såg dem var - åh han är hittad!...jag vet också att jag hann fråga - har ni hittat honom? innan den ena polisen säger; - vi kommer med tråkiga besked. ?? Tråkiga besked? Vadå med tråkiga besked? En tanke på en millisekund far genom mitt huvud; jag vill slå honom, jag vill puckla på honom, jag vill be honom dra åt helvete. Han ska inte komma hit och säga att Fredrik är död. Det går inte, han är inte död. Han ÄR för fan inte död, varför säger han så? 

Det känns som om jag är med i en scen i en dålig film. Allt sker plötsligt som i slowmotion och det känns som jag betraktar det hela utifrån. Det här händer väl ändå inte på riktigt?

Vi sätter oss ner i köket och jag känner plötsligt en ilska bubbla upp inom mig, en ilska mot Fredrik, hur fan kan han göra så här?

Jag kan inte ta in vad polisen säger. Jag vill inte ta in vad de säger. Är det här verkligen sant? Händer verkligen det här på riktigt?

När jag tänker tillbaka på det idag så ser jag två poliser sitta vid vårt köksbord, jag ser att deras läppar rör sig men jag hör bara vissa delar av det dom säger. Det är som om hela mitt huvud är insvept i bomull och det susar oavbrutet i mina öron.

Han är död, han är död ekar i mitt huvud men jag kan inte ta in vad det innebär. Hur ska jag kunna ta in det? han satt ju här vid köksbordet igår och käkade pannkakor!

Solen skiner så fint utanför vårt köksfönster. Det är en otroligt vacker höstdag och då kan väl ändå inte Fredrik vara död?

Vad som händer efter det att polisen lämnat oss vet jag inte riktigt, allt är bara en enda gröt. 

Men jag är helt förtvivlad, jag är arg, jag är ledsen,  jag tror hela mitt register av känslor finns i mig på en och samma gång. Jag känner mig illamående, jag vill kräkas, det är fullständig kaos.

Vi måste ta oss hem till Nathalie. Hon måste få veta av oss att hennes bror inte längre finns. Vi måste skynda oss innan hon hinner få denna fruktansvärda information på något annat sätt. Nathalie är ju fortfarande lyckligt ovetande och nu måste vi åka dit och berätta att hennes enda syskon är funnen död.
Fy fan.... ja, fy fan, hon ska ju bara vara lycklig över att just ha blivit mamma.

Herre Gud, kommer jag att överleva det här?
Maria

Vår snabba nyhetsvärld

Tänk så snabbt det går att sprida nyheter idag. När jag var barn läste vi lokal tidningen på morgonen och Expressen på kvällen.

Idag läser vi kvällspressen som morgontidning och har web tidningarna tillgängliga och uppdaterade dygnet runt. Våra fina telefoner har nyhetsappar som skickar ut push ups direkt en nyhet inträffar.

När vi på söndagskvällen den 6 oktober efterlyste Fredrik som försvunnen hos polisen kunde vi snart läsa på lokaltidningarnas web att - 22 åring saknades och eftersöktes i skogarna runt Mönsterås och Fliseryd. 

Vi var många som delade länken till tidningen  på Facebook och det stod ganska snabbt klart för de flesta vem denna 22 åring var.

Efter beskedet från polisen om att Fredrik hade hittats död tog det ca 1 timma innan det fanns att läsa på Facebook. 

Först förstod vi inte hur det var möjligt men efter en titt på lokaltidningens web bilaga kunde vi läsa att sökningen avbrutits eftersom mannen hittats avliden. 

Vi hade då inte ens hunnit meddela våra närmaste i familjen utan några av Fredriks kusiner fick det här till sig via Facebook! Det kändes förskräckligt. 

Jag blev så himla arg när jag såg att de skrivit detta på webben så jag ringde upp tidningen och sa att det omedelbart skulle tas bort eftersom vi inte hunnit meddela alla anhöriga, men jag fick då bara till svar att; enligt polisen var de anhöriga underrättade. Ja mamman och pappan vet, men inte fler, sa jag. Jag vet, jag är ju mamman! Men nej, inlägget togs inte bort.

Min bror i Kalmar visste också innan vi fått det ur oss tack vare att en "målad" polisbil stod på vår garageuppfart i nästan en timma, så omgivningen drog väl sina egna slutsatser om vad det innebar.

Det här får mig att fundera på nyhetsfarten idag, nyheter är inte nyheter särskilt länge och det är väl både på gott och på ont.

Maria

Fredrik har flyttat in i min hjärna

I samma sekund som jag födde mitt första barn Nathalie, flyttade hon direkt in i mitt hjärta. Där skulle hon bo, där skulle jag behålla henne för alltid. 

Det fanns så mycket kärlek till denna lilla tös så jag trodde inte det kunde finnas mer kärlek i mig? Men när det ett par år senare kom ytterligare ett litet barn så fanns det precis lika mycket kärlek till honom. Fredrik flyttade också direkt in i mitt innersta rum i hjärtat och jag älskade nu båda barnen precis lika mycket. Där skulle jag för alltid behålla dem, där ska de finnas för evigt!

Nathalie & Fredrik, båda 7 månader.

Men sen hände det som ingen förälder någonsin ska behöva uppleva. Fredrik lämnade oss för att bli en ängel i himlen.
Då började jag verkligen fundera över vad som är livets mening?

Varför ska jag tvingas gå till en gravplats och sänka ner en vit urna i jorden med resterna av mitt barn, med resterna av vår älskade Fredrik?

Fredrik har nu sedan 8 veckor flyttat upp en våning och bosatt sig i min hjärna. Han är ständigt med mig alla dygnets timmar, men som sagt, nu i min hjärna istället för i mitt hjärta.

Jag försöker "leva på" och göra alla de vardagliga sysslor som förväntas av mig, som att arbeta, träna, umgås med vänner och vara som vanligt, men Fredrik, han finns där precis hela tiden. 

Min mun kan le men mitt hjärta blöder. 

Att vara som vanligt? Kommer jag någonsin mer att kunna vara som vanligt? Det saknas ju en del av mitt liv, något har slitits sönder i mig.

Vi tjatar och vi gnatar på våra barn, gör si, gör så, inte hit och inte dit... Men det tillhör livet det också, vi säger och gör det bara av kärlek och omtanke. 

Men glöm bara inte att ofta tala om för barnen att dom är det bästa som finns och att det är dom som gör livet meningsfullt!

Och barn, ja, barn är det är de så länge vi föräldrar lever!

Jag älskar dig Nathalie !

Glöm aldrig det !

Mamma

Välkomna till mig !

Jag heter Maria Pedersen och bor i Timmernabben. Det är en trivsam liten ort som ligger på ostkusten nästan precis mitt emellan Kalmar och Oskarshamn.

Nästa år (2014) fyller jag 50 år och ser faktiskt fram emot det med en skräckblandad förtjusning.

På ett sätt är jag tacksam över att få fylla ännu ett år och för att jag mår bra och är frisk, men samtidigt blir jag lite förskräckt när jag tänker på hur fort åren går och att jag på senare tid börjat se min egen mamma i min spegelbild. Det känns inte som det var så länge sen jag blev mamma och nu är jag plötsligt mormor!


Foto: Jakob Hydén 

 Att bli mormor, ja vilken härlig upplevelse.

En liten prins föddes den 29 september och på söndag ska han till kyrkan i Ålem för att döpas till Harry.
Från början var det bara ett arbetsnamn på den lilla bebben, men när han väl tittade ut, ja... då var han en Harry.

Det är så mysigt att få snusa på hans lilla panna, pussa lite på nästippen och lukta på en nyfödd liten människa!

Precis en vecka efter att lilla Harry kom till världen avslutade min 22-åriga son Fredrik sitt liv. Det var som en bomb briserade i mitt inre och hela min värld rasade plötsligt samman. Livet tog stopp... livet stannade?

Det har nu gått nästan 10 veckor sedan det hände och jag har bestämt mig för att öppna den här  bloggen. Jag måste få ur mig det som gnager i mitt inre och snurrar i min hjärna och när jag fick tipset att börja blogga, så ja, ... varför inte?

Jag kommer till en början inte lägga ut mina inlägg i någon tidsordning eftersom jag har väldigt svårt att sortera i händelseförloppet. Veckorna har liksom smällt samman och min hjärna har arbetat på högvarv både dag som natt. 

Jag måste nu börja sortera i händelserna, sortera in alla tankar och upplevelser i olika arkiv och försöka återta kontrollen. Kontrollen över min tid och kontrollen över mitt liv.

Orkar ni vara med mig på resan så är ni Välkomna!

Jag har även en sida på Facebook som heter precis som bloggen Om Allt och Inget. Gilla gärna den 👍🏼

Maria