Dödsbudet

Jag var på väg ner i trappan från övervåningen när det plötsligt knackade hårt på vår dörr. I nästa sekund klev två poliser in i vår hall. Allt går nu väldigt snabbt men jag hinner känna en pust av lättnad och jag minns att min första tanke när jag såg dem var - åh han är hittad!...jag vet också att jag hann fråga - har ni hittat honom? innan den ena polisen säger; - vi kommer med tråkiga besked. ?? Tråkiga besked? Vadå med tråkiga besked? En tanke på en millisekund far genom mitt huvud; jag vill slå honom, jag vill puckla på honom, jag vill be honom dra åt helvete. Han ska inte komma hit och säga att Fredrik är död. Det går inte, han är inte död. Han ÄR för fan inte död, varför säger han så? 

Det känns som om jag är med i en scen i en dålig film. Allt sker plötsligt som i slowmotion och det känns som jag betraktar det hela utifrån. Det här händer väl ändå inte på riktigt?

Vi sätter oss ner i köket och jag känner plötsligt en ilska bubbla upp inom mig, en ilska mot Fredrik, hur fan kan han göra så här?

Jag kan inte ta in vad polisen säger. Jag vill inte ta in vad de säger. Är det här verkligen sant? Händer verkligen det här på riktigt?

När jag tänker tillbaka på det idag så ser jag två poliser sitta vid vårt köksbord, jag ser att deras läppar rör sig men jag hör bara vissa delar av det dom säger. Det är som om hela mitt huvud är insvept i bomull och det susar oavbrutet i mina öron.

Han är död, han är död ekar i mitt huvud men jag kan inte ta in vad det innebär. Hur ska jag kunna ta in det? han satt ju här vid köksbordet igår och käkade pannkakor!

Solen skiner så fint utanför vårt köksfönster. Det är en otroligt vacker höstdag och då kan väl ändå inte Fredrik vara död?

Vad som händer efter det att polisen lämnat oss vet jag inte riktigt, allt är bara en enda gröt. 

Men jag är helt förtvivlad, jag är arg, jag är ledsen,  jag tror hela mitt register av känslor finns i mig på en och samma gång. Jag känner mig illamående, jag vill kräkas, det är fullständig kaos.

Vi måste ta oss hem till Nathalie. Hon måste få veta av oss att hennes bror inte längre finns. Vi måste skynda oss innan hon hinner få denna fruktansvärda information på något annat sätt. Nathalie är ju fortfarande lyckligt ovetande och nu måste vi åka dit och berätta att hennes enda syskon är funnen död.
Fy fan.... ja, fy fan, hon ska ju bara vara lycklig över att just ha blivit mamma.

Herre Gud, kommer jag att överleva det här?
Maria

Välkomna till mig !

Jag heter Maria Pedersen och bor i Timmernabben. Det är en trivsam liten ort som ligger på ostkusten nästan precis mitt emellan Kalmar och Oskarshamn.

Nästa år (2014) fyller jag 50 år och ser faktiskt fram emot det med en skräckblandad förtjusning.

På ett sätt är jag tacksam över att få fylla ännu ett år och för att jag mår bra och är frisk, men samtidigt blir jag lite förskräckt när jag tänker på hur fort åren går och att jag på senare tid börjat se min egen mamma i min spegelbild. Det känns inte som det var så länge sen jag blev mamma och nu är jag plötsligt mormor!


Foto: Jakob Hydén 

 Att bli mormor, ja vilken härlig upplevelse.

En liten prins föddes den 29 september och på söndag ska han till kyrkan i Ålem för att döpas till Harry.
Från början var det bara ett arbetsnamn på den lilla bebben, men när han väl tittade ut, ja... då var han en Harry.

Det är så mysigt att få snusa på hans lilla panna, pussa lite på nästippen och lukta på en nyfödd liten människa!

Precis en vecka efter att lilla Harry kom till världen avslutade min 22-åriga son Fredrik sitt liv. Det var som en bomb briserade i mitt inre och hela min värld rasade plötsligt samman. Livet tog stopp... livet stannade?

Det har nu gått nästan 10 veckor sedan det hände och jag har bestämt mig för att öppna den här  bloggen. Jag måste få ur mig det som gnager i mitt inre och snurrar i min hjärna och när jag fick tipset att börja blogga, så ja, ... varför inte?

Jag kommer till en början inte lägga ut mina inlägg i någon tidsordning eftersom jag har väldigt svårt att sortera i händelseförloppet. Veckorna har liksom smällt samman och min hjärna har arbetat på högvarv både dag som natt. 

Jag måste nu börja sortera i händelserna, sortera in alla tankar och upplevelser i olika arkiv och försöka återta kontrollen. Kontrollen över min tid och kontrollen över mitt liv.

Orkar ni vara med mig på resan så är ni Välkomna!

Jag har även en sida på Facebook som heter precis som bloggen Om Allt och Inget. Gilla gärna den 👍🏼

Maria