Att man ska vara död så in i helvete länge.

Idag har Fredrik varit död i tvåtusen dagar. Tvåtusen. Det är verkligen skrämmande.

Det finns ingen tröst, det finns inga ord, det finns heller inget annat som kan lätta på sorgen och saknaden som jag bär på. Visst har sorgens storm stillnat men saknadens vågor de slår för evigt. De kan aldrig bli stilla.

Jag har kommit till insikt med att det bara finns ett sätt för mig att överleva. Acceptans. Att acceptera det jag inte kan förändra. Att acceptera och låta saknaden och sorgen få ta den plats som den kräver i mitt liv. Acceptera att sorgen och saknaden är och förblir en del av min vardag.

Idag kan jag le. Jag kan faktiskt le på riktigt och även känna glädje. Jag kan till och med skratta högt, fult och hjärtligt utan att få dåligt samvete.

Jag lyssnade häromdagen på P4 Extra när Sven Wollter gästade Titti Schultz.
Jag tycker väldigt mycket om Sven och jag tycker att han säger många bra saker som vi var och en borde reflektera över och fundera lite extra på ibland. I just det här programmet talade Sven bland annat om sorg. Om sin egen sorg efter dottern Ylva som dog 1992 endast 30 år och sin hustru Viveka som gick bort i cancer 2001.
Sven berättade att han har inrett 2 av rummen i sitt hjärta till Ylva och Viveka, ett rum till dem var. Han sa – det går inte en enda dag utan att jag på något sätt snuddar vid dessa rum.

Precis så är det även för mig. Inte en enda dag av alla dessa tvåtusen dagar som passerat sedan Fredrik hittades död, har jag inte tänkt på honom.
För precis som Sven så har även jag ett rum i mitt hjärta som är inrett till Fredrik och som jag tittar in i precis varenda dag.

Men idag får de lyckliga minnena ta mer plats än de sorgsna.

Jag får i det här livet aldrig mer träffa Fredrik men han finns ändå med oss därför att vi lever. Hans minne lever vidare genom mig, genom hans syster, genom hans vänner och genom alla andra som kände och minns honom.

Men varför ska man vara död så in i helvete länge?

Lyssna på Sven Wollter i P4 Extra

KLICKA HÄR