Mina barn

Idag när vi åt lunch på jobbet satt en ganska nyanställd kille vid vårt bord och plötsligt fick jag frågan. Frågan som jag ibland har funderat på hur jag ska besvara när eller om jag får den.
- Hur många barn har du?
Min kropp reagerade på en millisekund, hjärtat började slå så hårt att jag kunde känna det i halsgropen, jag blev kokhet i ansiktet för att snabbt känna färgen försvinna, mina händerna började skaka. Riset skakade av gaffeln på sin väg upp till munnen.
Vilken reaktion, helt sjukt vilken reaktion.

Med människor jag känner har jag oftast inget problem med att prata om Fredrik. Men med en helt ny person som inte vet att jag har en son som inte längre finns i livet så kändes det plötsligt skitjobbigt att behöva förklara eller säga något om det.
Jag var inte alls beredd på min starka reaktion, jag blev helt ställd.

Egentligen har jag sedan länge funderat ut ett svar som jag tänkt att jag ska svara när jag får den här frågan, men nu gick det inte att få fram. Då hade jag nog börjat gråta?

Nu kom jag undan ganska lätt genom att svara;
- två.... min dotter Nathalie är snart 26 år och så har hon en liten kille på 1...
Han nöjde sig med svaret. Samtalet runt bordet fortsatte helt obekymrat och jag tror inte någon märkte av min reaktion, men mina händer fortsatte skaka.

Mina fina små barn, Nathalie, Harry & Fredrik 

Maria

Livets kompass

Jag fick en bok av en vän häromdagen. Bokens titel är Lär dig Leva, av Mats och Susan Billmark.

Behöver jag lära mig leva? Ja, på något sätt måste jag lära mig att fortsätta leva, kanske inte ett nytt liv men ett annorlunda liv än tidigare.

Bokens syfte är att ge oss läsare en tankeställare om att tagga ner lite och bli mer uppmärksamma på nuet. Att leva livet mera närvarande. Inte rusa fram med skygglappar på men heller inte bara låta klockan ticka. Det här är inget nytt. Vi talar ofta om att vi ska ta hand om och förvalta vår tid på ett bättre sätt och leva mer bara just Här och Nu. Carpe Diem.

Boken, kompassen och två underbara leenden.

Jag tror det är viktigt att vi inte planerar livet för mycket, visst är det bra om vi har en kompass att följa men att slaviskt följa en detaljerad karta fungerar oftast inte så bra.

För livet utvecklas inte alltid som vi tänkt oss och då är det viktigt att kunna stanna upp, ta ett nytt tag i kompassen och ställa om, ändra kurs helt enkelt så vi hittar vägen tillbaka till framtiden igen.

Men trots att de flesta av oss vet att vi bör leva mer i nuet så är det inte alltid så himla lätt. Vi lever med våra minnen ifrån "dåtiden" och vi har vissa planer inför framtiden. Men åter igen, vi har faktiskt bara tiden NU.

Vi styr som sagt inte alltid över i vilka situationer vi hamnar eller i vilken riktning livet tar sig vare sig det är positivt eller negativt.

Jag hamnade helt oförberedd i den mest negativa situation man som föräldrar kan hamna i. Mitt barns död, mitt barns död orsakat av ett självmord.

Hur klarar man det? Hur klarar man att gå vidare efter sitt barns död?
Jag har inget bra svar på frågan. Det är så otroligt individuellt. Människor är väldigt olika och alla bearbetar sin sorg på så olika sätt men det viktigaste är ändå att hitta ett sätt som passar just en själv.

När det ofattbara händer får livskompassen fullständigt frispel och det tar väldigt olika lång tid innan kompassnålen börjar stillna. Först snurrar den en "sjutusans" massa varv hit och dit men efter en tid börjar den otroligt nog  lugna sig lite och man kan sakta börja ta ut rätt väderstreck igen för att hitta  vägen tillbaka mot framtiden.

Sorgen men framförallt den otroliga saknaden efter Fredrik finns med mig varje dag och kommer sannolikt att vara mig trogen intill tidens slut, men jag och resten av min familj lever, vi lever här och vi lever nu.

Jag har bestämt mig för att varje dag under 2015 göra något som ger mig en skön känsla i kroppen, ett välbehag. Det behöver inte vara någon stor sak, men när jag går till sängs på kvällen ska jag kunna plocka fram det och ge mig själv ett leende.

Fånga dagen / Maria ❤️

Nytt år

Nyårsafton 2013 befann jag mig i fortfarande i en bubbla, som i ett slags vakuum. Jag hade då inte riktigt kunnat ta in att jag aldrig mer skulle få träffa min son.

På nyårsafton 2013 hade det inte ens gått 3 månader sedan Fredrik lämnat oss.

Vid tolvslaget sköt vi raketer och alla var så glada. Alla skålade med oss och med varandra och utropade glatt - Gott Nytt År. 

Gott nytt år? det kändes så himla fel. Hur skulle jag någonsin mer kunna få ett gott år? Jag kunde inte ens få dom tre orden över mina läppar, det gick bara inte, det kändes så falskt. Mina tårar rann och jag ville bara uppslukas av mörker. Jag hade kunnat skrika rakt ut, - säg inte Gott nytt år till mig!  

Jag ville ingenting, jag ville bara försvinna från jordens yta. Min son är död, min son är död och jag vill inte ha något nytt jävla år.

Mina tankar där och då vid tolvslaget var, 

- Ska jag någonsin kunna få ett gott år? 

Svaret på den frågan är jag ganska säker på att jag har idag. 

- Ja... det kommer bättre dagar och det kommer bättre år. Det tar tid, men jag vet nu att det kommer. Jag måste bara acceptera det jag inte kan förändra och låta tiden arbeta. Det går inte skynda på och det går inte att smita undan, det måste få ta den tid det tar helt enkelt.

Året som gått har varit en berg och dalbana i känslorna utan dess like. Balder på Liseberg känns som en barnkarusell i jämförelse med det som åkt runt i mitt inre.

Saker som jag knappt lagt märke till förut kan sätta fart på minnena när jag minst anar det. Det kan vara en doft, en reklamsnutt eller en film. Det kan vara en årstid, åsynen av en polisbil eller en flagga på halv stång. Sorgliga kärleksballader får helt nya tolkningar och många platser bär på roliga minnen.

Visst lever jag fortfarande med sorgen efter Fredrik varje dag, ja faktiskt varje stund även om jag inte längre tänker på honom lika intensivt hela tiden. Faktum är att jag lever med mitt döda barn lika mycket nu som jag gjorde när han levde. Den stora skillnaden är att min minnesbank inte kan fyllas på med nya upplevelser och känslor.

Mitt år 2014 har trots allt det svarta ändå rymt en del roliga händelser och bra saker också.

På grund av det som hänt har jag har fått nya vänner och nya bekantskaper.

Jag har tagit på mig uppgifter som volontär i föreningen Suicide Zero.
Jag har cyklat Vätternrundan, sprungit Göteborgsvarvet, Tjejmilen, Tunnelloppet, Margaretha loppet, Nattloppet, Kalmar minitriathlon och Wings for Life World Run över Ölandsbron. 

Vi har rest och upplevt nya platser. Men framför allt och det absolut bästa av allt är ändå att jag har fått vara med och ta del av mitt lilla barnbarns första år i livet. 

Jag älskar dig så mycket lille Harry ❤️

Jag har fortfarande en del att jobba med, men jag kan nu känna att i år kommer jag kunna önska mig själv och alla er andra ett Gott Nytt 2015 och verkligen mena det.

Så ett Gott Nytt År önskar jag er alla ❤️

Kram // Maria 

Snart jul igen

Julen kryper sig allt närmare. Facebook är nu fyllt av bilder på vackra granar, inslagna julklappar och magnifika julbord.

Det här blir vår andra jul utan Fredrik, det är helt sjukt vad tiden går fort, ändå känns det fortfarande som om det hände helt nyligen.

Vi har i år valt att fira julen på annan ort, eller nej egentligen inte, vi firar inte jul, vi har valt bort julen och befinner oss på annan ort.

Innan vi åkte hade jag bestämt mig för att bara leva i nuet, bara finnas just här och nu. 

Det är svårt, det är till och med mycket svårt. Jag har läst någonstans att vi tänker ungefär 60 - 65 tusen tankar på ett dygn, och då fattar ju vem som helst att alla dessa tankar är helt omöjliga att hålla i schack hela tiden.

Så Fredrik finns givetvis med mig varje dag även här i Thailand. Vi har ju dessutom väldigt många roliga och tokiga minnen av honom härifrån också. 

Just på den här ön som vi befinner oss på nu, Koh Mak, var vi julen 2002. Pher och Fredrik fiskade bläckfisk här och Fredrik var då så liten att han hängde i krokig arm om Phers hals ute i vattnet för han inte bottnade. De höll på i timmar. Så fort de fick napp sprang Fredrik upp med bläckfisken till hinken som stod på stranden för att sen gå till restaurangen och byta ut den mot Chang till Pher och Fanta Namkju till sig själv. 

Så visst finns han med mig i mina tankar även här och nu den älskade ungen.

Jag läste idag på morgonen ett inlägg på Facebook där någon skrivit 

- det finns inget slutdatum på att sörja sitt barn.

Helt sant, det är helt sant, saknaden efter ens barn är livslång, den finns där nu och den finns där för evigt.

Jag längtar efter och saknar just nu även min dotter och min underbara lilla Harry, men snart är vi hemma och då kan jag pussa och krama på dom igen ❤️ Fredrik får jag ALDRIG mer krama och pussa på.

Jag önskar er, alla mina följare en riktigt God Jul oavsett hur ni väljer att fira den.

Var rädda er och om varandra ❤️

Maria 

Vi måste lära oss tala om de svåra frågorna

Återigen har ett självmord skett i vårt närområde. En ung flicka såg inte längre något ljus i mörkret och avslutade sitt liv i torsdags eftermiddag. En ung flicka med hela livet framför sig.
Det känns fruktansvärt sorgligt. Vilket kaos.

Jag är en stor motståndare till mobbing. Mobbning är ofta en bidragande orsak till självmord.

Mobbning lämnar spår i hjärtat och ärr i själen för resten av livet. När vi talar om mobbning är det i första hand fysisk mobbning vi tänker på men mobbning är så mycket mer än så, det är också att trakassera någon psykiskt eller verbalt. Det kan vara allt från blickar, små miner, sårande ord och små knuffar men det kan också vara att personen inte är utsatt för något fysiskt alls utan helt enkelt blir lämnad ensam, utfryst, utan några kompisar eller vänner, blir helt enkelt inte sedd av någon. 

I mobbningsakten finns mobbaren, mobbningsoffret men också publiken och så alla de andra som finns runt omkring, de som vet vad som pågår men inte agerar. Alla som finns runt omkring är ansvariga och skyldiga att säga ifrån.
Gör vi inte det är vi med i mobbningen, även om vi inte aktivt deltar!

’’Utan publiken skulle inte mobbning kunna leva kvar’’

Sträck ut din hand, vi är alla bara människor med samma värde.
Ta aktivt avstånd från mobbning // Maria

Flickan på bilden har inget samband med texten

Hit kan du vända dig om du blir mobbad KLICKA HÄR

Friends - mot mobbing KLICKA HÄR

Texten som följer har jag kopierat från Aftonbladet den 28 november 2014.
Det är Sanna Lundell som är krönikör.

Det har varit en sorgens vecka. En elev i barnens skola har tagit sitt liv. Tolv år ung. Det är ogripbart. Det går liksom inte att försonas med tanken på att ett barn vill dö. Eller kanske snarare på att ett barn inte vill leva. Barn är så synonyma med glädje, ljus och livskraft. Kiknande skratt. Lycko­glittrande ögon. Alla känslorna på en och samma gång. Befriande ocensurerat. Ändå ökar själv­morden hos barn och unga och det görs alldeles för lite för att förebygga det.

Enligt lagen måste alla elever ha rätt till en skolpsykolog. I mina barns skola fanns det bara en skolkurator på 668 barn. Ingen skolpsykolog. En kurator. När hon gick på föräldraledighet gick det många månader när det inte fanns någon alls där för barnen att prata med.
Det här är på intet sätt en unik situation. Över hela landet råder stor brist på skolpsykologer och kuratorer och få av dem som finns på plats vet hur de ska göra för att förebygga självmord hos unga.
Kunskapsbristen är stor och i samhället råder någon slags totalt hysch-hyschläge.
Det är tabu att prata om självmord. Tabu att prata om hur det är att må dåligt. Om hur det är att känna sig så ledsen och orolig att man ser döden som en befrielse. Som en utväg.

Ändå är just de goda samtalen den viktigaste delen i självmordsförebyggande arbete. Att arbeta bort de tabuföreställningar om att det skulle vara farligt att tala om självmord. Vi måste lära oss att prata öppet om svåra frågor och inte tro att människor tar sina liv för att de får berätta om sina problem och självmordstankar. Det finns inga studier eller erfaren­heter som visar att det skulle vara farligt att tala om självmord, om den som tar emot de här tankarna och känslorna gör det på ett ödmjukt och lyssnande sätt.
Mellan 20-30 procent av alla barn i Sverige lider av psykisk ohälsa. Ändå är det bara cirka 15 procent som får hjälp. De andra barnen är osynliga, lider i tysthet, är ensamma med sitt mörker, sin oro och sina demoner.
Alla skolbarn får lära sig vad de ska göra om brandlarmet går, de lär sig så småningom att livrädda, att göra konstgjord andning på en docka.
Men var får man kunskapen om vad man ska göra när man mår så dåligt att man inte vill leva längre? Om hur man ska göra när man hamnar i kris? Om vem man ska gå till när mörkret tagit hjärtat i besittning?

 Sanna Lundell
28 november 2014

Artikeln i Barometern / Oskarshamns Tidningen

Jag var först ut i Barometerns artikelserie om psykisk ohälsa och självmord bland unga.
Journalisten Åsa Cederbom frågade mig när vi gjorde reportaget till Suicid-Preventions dagen om jag kunde tänka mig att vara med i en serie som hon skulle göra om ämnet och jag svarade ja.

Åsa tyckte att även Harry skulle vara med på bilderna i reportaget eftersom han har betytt väldigt mycket för oss under året som gått.

Vi träffades i Mönsterås hamn för där finns en stor lekpark som vi tänkte skulle vara ett bra ställe att fotografera på.
Fotograf Lars Johansson var med och det gick ganska bra. Jag säger ganska för jag känner mig väldigt obekväm i modellsituationen. Men bilderna blev jätte fina och då känns det roligt.

Foto: Lars Johansson

Åsa är en duktig och mycket trevlig person som det inte alls är svårt att prata med, men det tog nästan hela förmiddag innan vi var klara.
När Åsa skrivit ihop texterna mailade hon över dem till mig för att jag skulle få se allt innan det kom i tryck. Dessa texter skickades sedan fram och tillbaka mellan oss många gånger och jag har petat och petat, i ord och i formuleringar, .....stackars Åsa.
Men jag blev nöjd till slut, och bilderna, ja dom blev mycket fina.
Tack till er båda två!

Artikeln i Barometern KLICKA HÄR




Del 1

Del 2

Del 3

Nu reser vi

Nu reser vi, en månad i Thailand.
Jag älskar Thailand men det är med väldigt kluvna känslor jag åker iväg den här gången.
Lämna lilla Harry, lämna Kissen och ja, ... att lämna graven....
Jag vet att Harry får en fin jul med den övriga familjen, katten kommer bli väl omhändertagen av grannen och graven har Nathalie lovat att sköta om, men ändå...
Men sen är det ju det där med jul, jag är ju som jag skrivit tidigare ingen bra julfirare.

Det är inte många jular vi firat på traditionellt sätt i vår familj. Redan 1999 åkte vi första gången till Thailand över jul och nyår, Nathalie, Fredrik och jag. Vi reste till min pappa, till barnens morfar som då var bosatt i The land of Smile.

Hela gänget Pedersen 1999

Fredrik var 8 och Nathalie 10 år. Vi flög via Ryssland och hade en väldigt lång transfertid i Moskva. Men de var så duktiga trots att vi fick vänta så himla många timmar, men de var som sagt tålmodiga som tusan.
Flygplatsen var kall och låg i halvdunkel och vi fick nästan känslan av att den höll på att stängas.
På grund av att vi hade så lång väntetid i Moskva så tilldelades vi matkuponger och eftersom Fredrik var hungrig letade vi nästan direkt upp matsalen.
Matsal ja,...det var en stor kal och ekande sal med högt till tak, det var kallt och stimmigt och borden var som långa diskbänkar i rostfritt. Där var fullt av folk som tjattrade högt hela tiden och stora tjocka argsinta babuskor i vita rockar serverade och dukade av.

Vi såg nog lite vilsna ut för snabbt pekade babuskorna åt oss att sitta ner och så drämde dom till oss varsin tallrik med mat, det var ett kokt ägg, någon oidentifierad röra och en köttbulle stor som en kroppkaka och till det här serverades vi varsin stor plastmugg med svart kaffe.
Jag frågade snällt om vi kunde få te istället men fick bara ett svart öga och ett snörp på munnen till svar. Hua... Men men .... eftersom Fredrik var hungrig högg vi in på maten. När äggen var skalade och delade visade det sig att de inte innehöll någon äggula, nej... de innehöll äggröna,... herre Gud. Köttbullen som var helt rå inuti hade bara ca 5 mm tjock stekyta runt om,
- det här får ni inte äta, sa jag till ungarna, men Fredrik var hungrig så han "skalade" sin köttbulle och åt upp det stekta. Vilken upplevelse, jag var jätte rädd att han skulle bli sjuk av maten.
Dom är inte så gästvänliga i det där landet i öst!

En liten surkart och en go liten solstråle

Några dagar efter att vi anlänt till Thailand kom även min bror och hans fru dit.
Fredrik och Lasse hade innan vi åkte varit i Kalmar och köpt simfenor, cyklop och snorkel till Fredrik och nu skulle det äntligen invigas. Vi åkte båt ut till en ö och där låg sen de båda herrarna evigheter i vattnet, snorklade och simmade.

Vi var verkligen på massor av äventyr dom tre veckorna vi var där. Vi var på elefantridning, på djurpark, på krokodilfarm, vi åkte vattenskoter, bananbåt och vi badade och slappade.
Barnen fick äta glass i stora lass och livet kändes väldigt behagligt.

Milleniumskiftet firade vi på en restaurang med buffé och stort uppträdande.
Det var flera olika shower och bland annat en med en trollkarl. Fredrik blev bjuden att komma upp på scenen för att assistera och hjälpa till. Det var en mycket nöjd åttaåring som stod där på scenen det kan jag lova. Denna show pratades det om i flera år efteråt och jag vet att Nathalie och Fredrik ibland kunde få skrattanfall genom att bara titta på varandra och säga chokladpudding, men det är en historia som är deras hemlis.

Fredrik hittade snabbt ett gäng pojkar i området där pappa bodde som han lekte och hade roligt med trots att dom inte kunde prata med varandra. Men så är det ju med barn, det har ingen betydelse om de pratar samma språk eller inte, leka kan dom i alla fall.

Efter den här första resan har det blivit ytterligare ett antal resor till Thailand. Jag tror vi åker dit för trettonde eller fjortonde gången i år.
Senast vi var där, 2013, i sex veckor så kom Fredrik ner till oss på oväntat besök.
Han kom själv. Han hade bokat resan den 6, åkte den 7 och var hos oss den 8 januari. Det var riktigt kul.


Men nu är det som sagt dags för oss att resa. Väskorna är packade och snart är vi på Arlanda.
Så nu tar jag lite semester ifrån den här bloggen. Jag har ytterligare en blogg som jag brukar skriva på när vi är på resande fot men jag vet inte än om jag kommer att skriva och uppdatera som jag brukar. Vi får se om orken infinner sig?

Länk till vår reseblogg KLICKA HÄR

Maria