Nytt år

Nyårsafton 2013 befann jag mig i fortfarande i en bubbla, som i ett slags vakuum. Jag hade då inte riktigt kunnat ta in att jag aldrig mer skulle få träffa min son.

På nyårsafton 2013 hade det inte ens gått 3 månader sedan Fredrik lämnat oss.

Vid tolvslaget sköt vi raketer och alla var så glada. Alla skålade med oss och med varandra och utropade glatt - Gott Nytt År. 

Gott nytt år? det kändes så himla fel. Hur skulle jag någonsin mer kunna få ett gott år? Jag kunde inte ens få dom tre orden över mina läppar, det gick bara inte, det kändes så falskt. Mina tårar rann och jag ville bara uppslukas av mörker. Jag hade kunnat skrika rakt ut, - säg inte Gott nytt år till mig!  

Jag ville ingenting, jag ville bara försvinna från jordens yta. Min son är död, min son är död och jag vill inte ha något nytt jävla år.

Mina tankar där och då vid tolvslaget var, 

- Ska jag någonsin kunna få ett gott år? 

Svaret på den frågan är jag ganska säker på att jag har idag. 

- Ja... det kommer bättre dagar och det kommer bättre år. Det tar tid, men jag vet nu att det kommer. Jag måste bara acceptera det jag inte kan förändra och låta tiden arbeta. Det går inte skynda på och det går inte att smita undan, det måste få ta den tid det tar helt enkelt.

Året som gått har varit en berg och dalbana i känslorna utan dess like. Balder på Liseberg känns som en barnkarusell i jämförelse med det som åkt runt i mitt inre.

Saker som jag knappt lagt märke till förut kan sätta fart på minnena när jag minst anar det. Det kan vara en doft, en reklamsnutt eller en film. Det kan vara en årstid, åsynen av en polisbil eller en flagga på halv stång. Sorgliga kärleksballader får helt nya tolkningar och många platser bär på roliga minnen.

Visst lever jag fortfarande med sorgen efter Fredrik varje dag, ja faktiskt varje stund även om jag inte längre tänker på honom lika intensivt hela tiden. Faktum är att jag lever med mitt döda barn lika mycket nu som jag gjorde när han levde. Den stora skillnaden är att min minnesbank inte kan fyllas på med nya upplevelser och känslor.

Mitt år 2014 har trots allt det svarta ändå rymt en del roliga händelser och bra saker också.

På grund av det som hänt har jag har fått nya vänner och nya bekantskaper.

Jag har tagit på mig uppgifter som volontär i föreningen Suicide Zero.
Jag har cyklat Vätternrundan, sprungit Göteborgsvarvet, Tjejmilen, Tunnelloppet, Margaretha loppet, Nattloppet, Kalmar minitriathlon och Wings for Life World Run över Ölandsbron. 

Vi har rest och upplevt nya platser. Men framför allt och det absolut bästa av allt är ändå att jag har fått vara med och ta del av mitt lilla barnbarns första år i livet. 

Jag älskar dig så mycket lille Harry ❤️

Jag har fortfarande en del att jobba med, men jag kan nu känna att i år kommer jag kunna önska mig själv och alla er andra ett Gott Nytt 2015 och verkligen mena det.

Så ett Gott Nytt År önskar jag er alla ❤️

Kram // Maria 

Snart jul igen

Julen kryper sig allt närmare. Facebook är nu fyllt av bilder på vackra granar, inslagna julklappar och magnifika julbord.

Det här blir vår andra jul utan Fredrik, det är helt sjukt vad tiden går fort, ändå känns det fortfarande som om det hände helt nyligen.

Vi har i år valt att fira julen på annan ort, eller nej egentligen inte, vi firar inte jul, vi har valt bort julen och befinner oss på annan ort.

Innan vi åkte hade jag bestämt mig för att bara leva i nuet, bara finnas just här och nu. 

Det är svårt, det är till och med mycket svårt. Jag har läst någonstans att vi tänker ungefär 60 - 65 tusen tankar på ett dygn, och då fattar ju vem som helst att alla dessa tankar är helt omöjliga att hålla i schack hela tiden.

Så Fredrik finns givetvis med mig varje dag även här i Thailand. Vi har ju dessutom väldigt många roliga och tokiga minnen av honom härifrån också. 

Just på den här ön som vi befinner oss på nu, Koh Mak, var vi julen 2002. Pher och Fredrik fiskade bläckfisk här och Fredrik var då så liten att han hängde i krokig arm om Phers hals ute i vattnet för han inte bottnade. De höll på i timmar. Så fort de fick napp sprang Fredrik upp med bläckfisken till hinken som stod på stranden för att sen gå till restaurangen och byta ut den mot Chang till Pher och Fanta Namkju till sig själv. 

Så visst finns han med mig i mina tankar även här och nu den älskade ungen.

Jag läste idag på morgonen ett inlägg på Facebook där någon skrivit 

- det finns inget slutdatum på att sörja sitt barn.

Helt sant, det är helt sant, saknaden efter ens barn är livslång, den finns där nu och den finns där för evigt.

Jag längtar efter och saknar just nu även min dotter och min underbara lilla Harry, men snart är vi hemma och då kan jag pussa och krama på dom igen ❤️ Fredrik får jag ALDRIG mer krama och pussa på.

Jag önskar er, alla mina följare en riktigt God Jul oavsett hur ni väljer att fira den.

Var rädda er och om varandra ❤️

Maria 

Vi måste lära oss tala om de svåra frågorna

Återigen har ett självmord skett i vårt närområde. En ung flicka såg inte längre något ljus i mörkret och avslutade sitt liv i torsdags eftermiddag. En ung flicka med hela livet framför sig.
Det känns fruktansvärt sorgligt. Vilket kaos.

Jag är en stor motståndare till mobbing. Mobbning är ofta en bidragande orsak till självmord.

Mobbning lämnar spår i hjärtat och ärr i själen för resten av livet. När vi talar om mobbning är det i första hand fysisk mobbning vi tänker på men mobbning är så mycket mer än så, det är också att trakassera någon psykiskt eller verbalt. Det kan vara allt från blickar, små miner, sårande ord och små knuffar men det kan också vara att personen inte är utsatt för något fysiskt alls utan helt enkelt blir lämnad ensam, utfryst, utan några kompisar eller vänner, blir helt enkelt inte sedd av någon. 

I mobbningsakten finns mobbaren, mobbningsoffret men också publiken och så alla de andra som finns runt omkring, de som vet vad som pågår men inte agerar. Alla som finns runt omkring är ansvariga och skyldiga att säga ifrån.
Gör vi inte det är vi med i mobbningen, även om vi inte aktivt deltar!

’’Utan publiken skulle inte mobbning kunna leva kvar’’

Sträck ut din hand, vi är alla bara människor med samma värde.
Ta aktivt avstånd från mobbning // Maria

Flickan på bilden har inget samband med texten

Hit kan du vända dig om du blir mobbad KLICKA HÄR

Friends - mot mobbing KLICKA HÄR

Texten som följer har jag kopierat från Aftonbladet den 28 november 2014.
Det är Sanna Lundell som är krönikör.

Det har varit en sorgens vecka. En elev i barnens skola har tagit sitt liv. Tolv år ung. Det är ogripbart. Det går liksom inte att försonas med tanken på att ett barn vill dö. Eller kanske snarare på att ett barn inte vill leva. Barn är så synonyma med glädje, ljus och livskraft. Kiknande skratt. Lycko­glittrande ögon. Alla känslorna på en och samma gång. Befriande ocensurerat. Ändå ökar själv­morden hos barn och unga och det görs alldeles för lite för att förebygga det.

Enligt lagen måste alla elever ha rätt till en skolpsykolog. I mina barns skola fanns det bara en skolkurator på 668 barn. Ingen skolpsykolog. En kurator. När hon gick på föräldraledighet gick det många månader när det inte fanns någon alls där för barnen att prata med.
Det här är på intet sätt en unik situation. Över hela landet råder stor brist på skolpsykologer och kuratorer och få av dem som finns på plats vet hur de ska göra för att förebygga självmord hos unga.
Kunskapsbristen är stor och i samhället råder någon slags totalt hysch-hyschläge.
Det är tabu att prata om självmord. Tabu att prata om hur det är att må dåligt. Om hur det är att känna sig så ledsen och orolig att man ser döden som en befrielse. Som en utväg.

Ändå är just de goda samtalen den viktigaste delen i självmordsförebyggande arbete. Att arbeta bort de tabuföreställningar om att det skulle vara farligt att tala om självmord. Vi måste lära oss att prata öppet om svåra frågor och inte tro att människor tar sina liv för att de får berätta om sina problem och självmordstankar. Det finns inga studier eller erfaren­heter som visar att det skulle vara farligt att tala om självmord, om den som tar emot de här tankarna och känslorna gör det på ett ödmjukt och lyssnande sätt.
Mellan 20-30 procent av alla barn i Sverige lider av psykisk ohälsa. Ändå är det bara cirka 15 procent som får hjälp. De andra barnen är osynliga, lider i tysthet, är ensamma med sitt mörker, sin oro och sina demoner.
Alla skolbarn får lära sig vad de ska göra om brandlarmet går, de lär sig så småningom att livrädda, att göra konstgjord andning på en docka.
Men var får man kunskapen om vad man ska göra när man mår så dåligt att man inte vill leva längre? Om hur man ska göra när man hamnar i kris? Om vem man ska gå till när mörkret tagit hjärtat i besittning?

 Sanna Lundell
28 november 2014

Artikeln i Barometern / Oskarshamns Tidningen

Jag var först ut i Barometerns artikelserie om psykisk ohälsa och självmord bland unga.
Journalisten Åsa Cederbom frågade mig när vi gjorde reportaget till Suicid-Preventions dagen om jag kunde tänka mig att vara med i en serie som hon skulle göra om ämnet och jag svarade ja.

Åsa tyckte att även Harry skulle vara med på bilderna i reportaget eftersom han har betytt väldigt mycket för oss under året som gått.

Vi träffades i Mönsterås hamn för där finns en stor lekpark som vi tänkte skulle vara ett bra ställe att fotografera på.
Fotograf Lars Johansson var med och det gick ganska bra. Jag säger ganska för jag känner mig väldigt obekväm i modellsituationen. Men bilderna blev jätte fina och då känns det roligt.

Foto: Lars Johansson

Åsa är en duktig och mycket trevlig person som det inte alls är svårt att prata med, men det tog nästan hela förmiddag innan vi var klara.
När Åsa skrivit ihop texterna mailade hon över dem till mig för att jag skulle få se allt innan det kom i tryck. Dessa texter skickades sedan fram och tillbaka mellan oss många gånger och jag har petat och petat, i ord och i formuleringar, .....stackars Åsa.
Men jag blev nöjd till slut, och bilderna, ja dom blev mycket fina.
Tack till er båda två!

Artikeln i Barometern KLICKA HÄR




Del 1

Del 2

Del 3

Nu reser vi

Nu reser vi, en månad i Thailand.
Jag älskar Thailand men det är med väldigt kluvna känslor jag åker iväg den här gången.
Lämna lilla Harry, lämna Kissen och ja, ... att lämna graven....
Jag vet att Harry får en fin jul med den övriga familjen, katten kommer bli väl omhändertagen av grannen och graven har Nathalie lovat att sköta om, men ändå...
Men sen är det ju det där med jul, jag är ju som jag skrivit tidigare ingen bra julfirare.

Det är inte många jular vi firat på traditionellt sätt i vår familj. Redan 1999 åkte vi första gången till Thailand över jul och nyår, Nathalie, Fredrik och jag. Vi reste till min pappa, till barnens morfar som då var bosatt i The land of Smile.

Hela gänget Pedersen 1999

Fredrik var 8 och Nathalie 10 år. Vi flög via Ryssland och hade en väldigt lång transfertid i Moskva. Men de var så duktiga trots att vi fick vänta så himla många timmar, men de var som sagt tålmodiga som tusan.
Flygplatsen var kall och låg i halvdunkel och vi fick nästan känslan av att den höll på att stängas.
På grund av att vi hade så lång väntetid i Moskva så tilldelades vi matkuponger och eftersom Fredrik var hungrig letade vi nästan direkt upp matsalen.
Matsal ja,...det var en stor kal och ekande sal med högt till tak, det var kallt och stimmigt och borden var som långa diskbänkar i rostfritt. Där var fullt av folk som tjattrade högt hela tiden och stora tjocka argsinta babuskor i vita rockar serverade och dukade av.

Vi såg nog lite vilsna ut för snabbt pekade babuskorna åt oss att sitta ner och så drämde dom till oss varsin tallrik med mat, det var ett kokt ägg, någon oidentifierad röra och en köttbulle stor som en kroppkaka och till det här serverades vi varsin stor plastmugg med svart kaffe.
Jag frågade snällt om vi kunde få te istället men fick bara ett svart öga och ett snörp på munnen till svar. Hua... Men men .... eftersom Fredrik var hungrig högg vi in på maten. När äggen var skalade och delade visade det sig att de inte innehöll någon äggula, nej... de innehöll äggröna,... herre Gud. Köttbullen som var helt rå inuti hade bara ca 5 mm tjock stekyta runt om,
- det här får ni inte äta, sa jag till ungarna, men Fredrik var hungrig så han "skalade" sin köttbulle och åt upp det stekta. Vilken upplevelse, jag var jätte rädd att han skulle bli sjuk av maten.
Dom är inte så gästvänliga i det där landet i öst!

En liten surkart och en go liten solstråle

Några dagar efter att vi anlänt till Thailand kom även min bror och hans fru dit.
Fredrik och Lasse hade innan vi åkte varit i Kalmar och köpt simfenor, cyklop och snorkel till Fredrik och nu skulle det äntligen invigas. Vi åkte båt ut till en ö och där låg sen de båda herrarna evigheter i vattnet, snorklade och simmade.

Vi var verkligen på massor av äventyr dom tre veckorna vi var där. Vi var på elefantridning, på djurpark, på krokodilfarm, vi åkte vattenskoter, bananbåt och vi badade och slappade.
Barnen fick äta glass i stora lass och livet kändes väldigt behagligt.

Milleniumskiftet firade vi på en restaurang med buffé och stort uppträdande.
Det var flera olika shower och bland annat en med en trollkarl. Fredrik blev bjuden att komma upp på scenen för att assistera och hjälpa till. Det var en mycket nöjd åttaåring som stod där på scenen det kan jag lova. Denna show pratades det om i flera år efteråt och jag vet att Nathalie och Fredrik ibland kunde få skrattanfall genom att bara titta på varandra och säga chokladpudding, men det är en historia som är deras hemlis.

Fredrik hittade snabbt ett gäng pojkar i området där pappa bodde som han lekte och hade roligt med trots att dom inte kunde prata med varandra. Men så är det ju med barn, det har ingen betydelse om de pratar samma språk eller inte, leka kan dom i alla fall.

Efter den här första resan har det blivit ytterligare ett antal resor till Thailand. Jag tror vi åker dit för trettonde eller fjortonde gången i år.
Senast vi var där, 2013, i sex veckor så kom Fredrik ner till oss på oväntat besök.
Han kom själv. Han hade bokat resan den 6, åkte den 7 och var hos oss den 8 januari. Det var riktigt kul.


Men nu är det som sagt dags för oss att resa. Väskorna är packade och snart är vi på Arlanda.
Så nu tar jag lite semester ifrån den här bloggen. Jag har ytterligare en blogg som jag brukar skriva på när vi är på resande fot men jag vet inte än om jag kommer att skriva och uppdatera som jag brukar. Vi får se om orken infinner sig?

Länk till vår reseblogg KLICKA HÄR

Maria

Hoppa för livet

Jag är ju numera volontär i Suicide Zero och har tagit över uppgiften att ansvara för medlemsregistret i föreningen. Ett väldigt roligt arbete och det droppar in nya medlemmar hela tiden. Just nu är det ca 230 medlemmar i föreningen men på Suicide Zeros Facebook sida har vi så många som 15 687 följare. En önskan vore ju att alla dessa följare också skulle bli medlemmar.

Efter att jag ordnat med Suicide Preventions dagen i kyrkparken den 10 september fick jag en inbjudan från Folkhälsorådet i Mönsterås om att komma till deras möte och berätta om Suicide Zero.
Det kändes lite nervöst att ställa sig och tala om ett ämne som jag egentligen inte är helt bekväm med. Jag förberedde mig noga, jag gjorde bildspel och läste böcker och texter. Jag fick hjälp att redigera i mitt material av både ordförande Ludmilla och vice ordförande Alfred. Tack till er båda.
Mötet kom och jag skulle nu presentera mitt material för 8 politiker och folkhälsosamordnaren. Det blev ett bra möte. Jag vet nu att rådet har lagt en del av sin budget för 2015 till Suicide Preventions arbete. Att jag gjorde bra ifrån mig förstår jag eftersom jag efter mötet fick frågan om jag ville komma även till socialnämden- och barn & utbildningsnämndens arbetsutskott. Yes, så bra.
Vi är på gång i vår kommun.

Jag har också varit på Landstingets psykiatridagar i Kalmar, (som åhörare), med psykisk ohälsa och suicid i fokus. Så bra dagar!
Det var många olika föreläsningar och debatter att välja på under två dagar i 3 salar, b.la. var SPES på plats, Charlie Eriksson från projektet aldrigensam.com var där, politikerutfrågning, en bra teater med titeln Vi som blev kvar, Åsa Linderborg med sin film Mig äger ingen och mycket mer.

Jag fick kontakt med en dam från landstinget som ska kolla upp om de kan få igång en SPES grupp i Kalmar, och det är på gång nu, det vet jag eftersom jag fick mail av henne idag.

Mattias Sunneborn är ambassadör för Suicide Zero och han har utmanat oss volontärer att gör ett stillastående längdhopp för att sen avrunda hoppets längd uppåt och skänka motsvarande summa till Suicide Zeros arbete att förhindra självmord. Därefter ska vi utmana tre vänner att göra detsamma.
Kör nu, utmana er och era vänner att hoppa. Hoppa långt, hoppa för livet !

När jag hade gjort mitt hopp och sen pratade om det med min man på eftermiddagen kom jag att tänka på när Fredrik var i 10-årsåldern. Han och Pher skulle alltid köra femkamp hemma i lägenheten och då ingick stillastående längdhopp som en gren. Fredrik gick in för tävlingen på blodigt allvar. Stackars dom som bodde under oss för det måste ha bonkats rejält hos dem. när det hoppades hos oss. Men roligt hade vi.

Jag har alltså fått en del nya uppgifter, nya vänner och andra intressen än tidigare.
Men jag hade gärna varit utan allt det här och istället haft min son i livet. Trots att jag tycker det är roligt med alla nya uppgifter och allt jobb så känner jag mig ibland så otroligt nedstämd att det är helt sjukt.

Alfreds hopp KLICKA HÄR

Mitt hopp KLICKA HÄR

Livet rullar vidare, jag kämpar varje dag för att återta kontrollen över mitt liv.
Men det är ett mycket tufft och hårt jobb och ibland undrar jag hur jag ska lyckas?

Maria

Änglamamman Eva gästbloggar.

Dagens inlägg är skrivet av Eva Wedberg. Jag har fått kontakt med Eva tack vare Suicide Zero. 

I januari 2013 begick Evas 21- åriga dotter Helena självmord. Eva öppnade då sin blogg Änglamamma - När det ofattbara händer, som jag idag följer. 

Av Eva Wedberg - 9 november 2014

Jag såg på Fråga doktorn häromkvällen. Temat var psykisk ohälsa och självmord.

Det var ett väldigt bra program. Bra ton, initierade frågor och gott om tid att prata till punkt för deltagarna. Ullakarin Nyberg var med som expert och hon var som alltid både klok och kunnig.

Nu anar ni säkert att det ska komma ett MEN. Och det ska det. Inget stort MEN, utan mer en liten reflektion.

Det kan mycket väl vara så att jag är alldeles för petig och märker ord. Kanske är jag extra känslig för ordval när det gäller frågor kring självmord/suicid. Kanske måste man ha drabbats på nära håll för att ens lägga märke till en sån sak. Det ger mig hursomhelst en anledning att reflektera kring livslust.  

I slutet av programmet skulle programledaren Susanne Axell  avrunda kvällens program och  i samma veva påannonsera nästa veckas innehåll som då bland annat skulle innehålla en intervju med Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer. Susanne Axell sade nånting i stil med ”Det är många som tar sina liv SEN finns det dem som gör allt för att fortsätta leva” och så berättade hon om intervjun med Kim Anderzon.

Hon sade det på ett sätt som att det var två motpoler.

Den som tar sitt liv gör allt för att dö och den som är fysiskt sjuk gör allt för att leva.

Som om den som tar sitt liv inte vill nåt hellre än att fortsätta leva. Som om den personen inte gjort tusentals försök att hitta en lösning på sitt problem.  Få kraften att leva. Hitta modet att söka hjälp. Få insikten att man inte är ensam och att det som gör så ont går att bota.

I det ögonblicket man tar sitt liv ser man inget ljus i mörkret. Man tror inte man kan må bättre och man tror att man gör sin omgivning en tjänst om man tar sitt liv. I den mån man orkar tänka på dem runt omkring.

Men det är inte alls samma sak som att man inte vill leva

Det är välkänt att livskraften är väldigt stark medan dödslängtan kommer och går. Ofta finns den bara korta ögonblick, sekunder.

Man vill inte dö men orkar just då inte leva.

Helena älskade livet. Hon hade drömmar och planer om framtiden. Ett par månader innan hon lämnade oss skrev hon en så kallad ””bucket list”. Det vill säga saker man vill uppleva innan man dör.

Helenas ”bucket list” innehöll bland annat att åka till New York, simma med delfiner, få barn, studera.

Inget av detta hann bli verklighet men jag är övertygad om att när hon skrev den så tänkte hon att hon skulle få uppleva det och hon längtade efter att göra det.

På minnesstunden på Helenas begravning höll jag tal. Jag pratade just om hennes livslust. Hur mycket hon älskade livet och allt hon ville göra. Jag drog parallellen att det är ungefär som när man är bjuden till en fest. Man har sett fram emot festen länge. Alla man ska träffa där, vad man ska äta, vad man ska ha på sig och så vidare. Samma dag som festen ska vara så vaknar man med 40 graders feber. Man försöker med alla knep få bort febern men man förblir jättesjuk och inser framåt eftermiddagen att man måste lämna återbud. Man orkar inte gå.

Men att man inte orkar innebär inte att man inte sett fram emot festen eller att man inte tyckte om människorna som skulle vara där.

Länk till Evas blogg KLICKA HÄR


Tusen Tack Eva för din fina bloggtext. Jag tycker inlägget säger så mycket om lusten att leva och lusten till framtiden.
Jag vet att  även Fredrik hade framtidsplaner, men att hans svarta tog överhand och just då såg han inte nödutgången, trots att den lyste grön hela tiden.

Maria