3 år

3-årsdagen är här. 

Hösten är nu på ordentligt intåg och kopplar sakta sitt grepp om oss. En del löv är fortfarande gröna, men de flesta har nu börjat anta höstfärgerna gult, orange och rött. Det är vackert. Det är så otroligt vackert men i mig gör det bara ont. Just i detta onda drog vi iväg. Hela veckan har vi befunnit oss i Spanien och dagarna innan vi gav oss iväg kände jag ångesten komma krypande. Egentligen vet jag att det inte har någon betydelse vart jag än i världen befinner mig. Jag kommer inte undan, men jag kan ju heller inte vakta en grav? Jag vet att Fredrik inte är där. Han är med oss. Han är där jag är. 

Nästan hela veckan har jag drömt om honom. Han är liten och han är tonåring, men han är aldrig i den åldern som han var då han dog. I alla mina drömmar har jag bråttom, jag hinner aldrig fram, jag hinner aldrig ifatt honom, och jag känner mig hela tiden så himla maktlös, det är en otroligt jobbig känsla.

Du skrev - förlåt mig. Det går inte, det kan jag inte, dit har jag inte kommit. Jag kan inte förlåta dig för det du gjorde Fredrik. Det kommer jag nog aldrig att kunna?

Den 6 oktober klockan 18:50 för tre år sedan fick vi det sista livstecknet, sen var det slut.

Tidigare idag (6/10) besökte vi en katedral i Barcelona för att tända ett ljus för dig. Det fanns många olika apostlar på ljusen men eftersom vi inte hade en aning om vilken apostel som stod för vad så tog jag bara ett ljus som jag tyckte såg fint ut. 

Men jag ville veta om jag valt rätt apostel på ljuset så när vi var tillbaka på hotellet googlade jag på Sant Judes Tadeu och fick då på Wikipedia fram följande, Aposteln Judes Tadeu var en av Jesu tolv apostlar. Katolska kyrkan håller honom för helgon med festdag den 28 oktober och skyddshelgon för förtvivlade och förlorade fall. I slutet av 1700-talet började man åkalla Judes Tadeus i hopplösa situationer.

Tänk så konstigt att jag valde just det ljuset ❤️ 

Min lilla pojke, jag saknar dig så oerhört ❤️ / mamma

(Eftersom Fredrik inte hittades förrän den 7/10 är det hans officiella dödsdag)

Suicide Prevention Day 2016

I lördags strålade solen från en mycket vacker himmel. 
I lördags den 10 september var det Världshälsoorganisationens Suicide Prevention Day. 

 

För tredje året i rad hade vi i Mönsterås ljusmanifestation i Kyrkparken för att hedra och minnas alla dom som 2015 tog sina liv. I år tände vi 1554 ljus för de 1554 människoliv som slocknade förra året. Som slocknade för att de inte såg någon annan utväg än döden. Det är så fruktansvärt onödigt, jag känner mig verkligen sorgsen när jag tänker på hur många mammor och pappor som tvingades ta emot det jävligaste beskedet man kan få. Nu är ju inte alla dessa 1554 personerna unga människor men 155 av dem är under 24 år. Nästan 10 procent. 

 

Vi började med en samling inne i kyrkan där vår kyrkoherde Alf Johansson talade och knöt ihop dagens tema på ett mycket fint sätt. Han startade samlingen med att säga, - När vi möts här i dag påminns vi om hur skönt och samtidigt hur skört livet är. Det finns stunder när livet är skärvor i våra händer som vi inte får ihop och vi inte ser en väg framåt...

I kyrkans fönster finns det glaspärlor i olika färger och Alf talade om den svarta pärlan, mörkrets pärla. 

 

 

Vi tände ljus i ljusgloben och jag tror nästan alla som var i kyrkan gick fram och tände ett ljus, vi fyllde globen plus två lådor med ljus. 

 

       

Jag hade valt två låtar som spelades i kyrkan, I'll see you again med Westlife och Jag fick låna en ängel med Shirley Clamp. Vi sjöng två psalmer och så spelade och sjöng kyrkans kantor. 

Sedan gick vi ut och tände och placerade de sista ljusen. Vi hade startat upp redan ett par timmar innan det började med att placera ut nästan alla ljus men vi sparade ca 350 ljus som vi tillsammans tände när samlingen i kyrkan var slut. 

Carolina som är folkhälsosamordnare i Mönsterås kommun bjöd alla på fika och Elin och Jesper hjälpte mig att sälja armband för Suicide Zero.

 

Ute på kyrktrappan höll jag tal och pratade lite om årets tema, connect, communicate and care. Efter talet var tillställningen slut men väldigt många dröjde sig kvar och umgicks i parken. Många fortsatte att tända och försökte få alla ljus att hålla sig brinnande.

Mitt tal. Klicka HÄR

Vi har i Mönsterås en ganska blåsig kyrkbacke så vi hade en hel del pyssel med att hålla ljusen brinnande. Efter en liten matpaus gick vi tillbaka upp till kyrkan och började åter igen tända om de ljus som slocknat. Under hela kvällen var det väldigt mycket folk som befann sig i parken. Några gick runt och tittade på ljusen, andra satt ner på parkbänkarna och funderade, flera hjälpte till att tända ljusen, många fotograferade och en del ville prata. 

Att det här berör väldigt många är det inget att fundera på, det gör det. 

När vi lämnade parken vid 21:30 brann alla ljusen, så sorgligt men väldigt vackert. 

Jag vill precis som tidigare år rikta några speciella tack till personer som hjälpt mig att göra det här möjligt. Jag är oerhört tacksam för allt stöd. 

Mitt första och största Tack går till min familj,  - jag älskar er ❤️

Stort Tack även till;

Mönsterås församling, för att ni öppnar upp på ett mycket generöst sätt.

Folkhälsorådet, Mönsterås kommun, som stått för kostnaden av alla ljus.

Carolina Lilliehorn, folkhälsosamordnare i Mönsterås kommun.

Maria Persson, Coop Nära Berga, som sponsrat och hjälpt till att beställa alla ljus.

Knut Hävemark, Kommunkollen, för en jätte fin annons.

Åsa Cederbom, Barometern, för fina artiklar.

Sammy Solstad, vän, för fina foton.

Alfred Skogberg, Suicide Zero, för råd och stöd.

Jesper och Elin Östh, som sålde armband och samlade in gåvor i bössorna.

Tack även till alla som delat inlägg och bjudit in vänner på sociala media och tack till alla som kom till ljusmanifestationen, tände ljus och engagerade sig 💚

Vi måste fortsätta arbeta mot ett Suicide Zero.

Jag hoppas vi ses nästa år och att vi då inte har så många ljus att tända  / Maria

4 minuter i rutan

I mitten av april blev jag uppringd av TV4. De hade hört av sig till Suicide Zero för att få kontakt med en förälder till någon som tagit sitt liv och som kunde tänka sig att prata om det, så deras fråga till mig var om jag kunde tänka mig att komma till Stockholm för att medverka i en programserie med Doktor Mikael och Tilde? Ett av avsnitten skulle handla om ungas psykiska hälsa? Jaa,... svarade jag lite tveksamt, när ska det ske och hur ska det gå till? Jo, svarade tjejen som hette Sofia, har du möjlighet att komma upp till Stockholm för inspelning redan nu på fredag? Oj, redan på fredag, men det var ju bara 2 dagar dit. 

Efter ett långt samtal med Sofia och sedan med min man bestämde jag mig. Ok, jag är med, ämnet är viktigt, vi måste våga prata om det som skrämmer oss, och det gör självmord, det skrämmer oss och det berör oss.

På fredagsmorgonen satte vi oss i bilen för att åka de 36 milen upp mot huvudstaden. Väl framme blev vi incheckade på ett hotell ganska nära tv-huset. Jag var då rejält nervös, fan, tänk om jag inte fixar det här, tänk om jag svimmar, tänk om, tänk om,... Min hjärna spann på och placerade mig i olika tänkbara situationer.

Vid sådana här tillfällen, när jag ska medverka i något och prata om Fredrik och det som drabbat oss, känns han väldigt närvarande, då finns han där bredvid mig på något sätt. 

Sofia mötte oss i tv-husets stora entré och tog mycket väl hand om oss hela tiden. 

Hon guidade runt i huset och visade oss b.la. nyhetsdesken, olika studios och loger. Det var riktigt kul att få se. 

I rummet som vi satt i väntan på inspelning såg vi hela tiden på tv skärmar vad som hände i den studio jag skulle in i. Mikael och Tilde spelade in avsnittet som skulle sändas innan det programmet som jag skulle vara med i. 

När den inspelningen var avslutat kom de ut och fikade med oss. Tilde var väldigt lätt att prata med och det kändes nästan som om vi träffats tidigare.

Men så var det dags, nu skulle jag in i studion. Himmel så nervös jag var. Hjärtat slog i racerfart och jag kände pulsen slå hårt i mina tinningar, herre Gud. När jag placerat mig vid bordet och Tilde ställt den första frågan då försvann mitt minne.

När jag kom tillbaka ut till Pher visste jag inte vad jag hade sagt. Minnet var helt blankt.

Många timmar i bilen, många timmar i TV4 huset och en hel helg i Stockholm för 4 minuter i rutan, men ja, det var värt det. 

I tisdags sändes programmet. I 4,5 månad har jag väntat på det.

Reaktionen var omedelbar, min Facebook sida fylldes med massor av kärlek och fina kommentarer, jag känner mig överväldigad. Tusen tack till er alla ❤️ 

Se klippet med mig KLICKA HÄR

Någon sa lite skämtsamt på jobbet - känd från radio och tv.... mm....tänkte jag, om det ändå hade varit av en annan anledning.

Maria

Ironman Kalmar 2016

Festen är över för den här gången och febern har börjat lägga sig.

Kalmar med dess omnejd drabbas under en vecka i augusti av riktig Ironman feber, och jag lovar, det är väldigt svårt att inte bli smittad. Folk går verkligen man ur huse för att heja på alla otroliga kämpar som under den maximala tiden 16 timmar ska simma 3,8 km på öppet vatten, cykla 18 mil och därefter springa ett maraton på 4,2 mil. När samtliga moment är avklarade får de som riktiga järnmän korsa mållinjen på Stortorget i Kalmar och där höra de magiska orden från Paul Kaye och Björn Mortensen.

Cyklingen går från Kalmar över till södra Öland och så tillbaka till Kalmar igen för att där trampa ytterligare några mil innan det är dags att byta cykeln mot löparskor. 

2700 atleter från 51 nationer var anmälda till årets stora fest och 2163 av dessa fulltränade män och kvinnor stod beredda i startområdet vid Elevatorkajen klockan 07:00 på lördagsmorgonen. Hela hamnområdet var redan fullt av folk när vi kom dit strax före halv 7. Stora och små, unga och gamla, alla var på plats.   

När den svenska nationalsången ljöd ur högtalarna blev det alldeles tyst. Det var alldeles stilla, inte ens en vindpust, flaggorna hängde precis rakt ner och en lätt dimma låg som en tunn slöja över oss alla. Det kändes helt magiskt. Ni ska veta att det är riktig ståpälsvarning på det.

När starten gick sjöng Kenta - Just idag är jag stark, och plötsligt såg det ut som om Östersjön kokade, det var vevande armar och guldgula och blå huvuden överallt. 

Pher och jag har många favoriter som vi via telefonerna kan följa med tider och mellantider. Vi vet precis vart vi ska stå utmed banan för att på bästa sätt kunna följa och heja på "våra" atleter. Givetvis är min bror vår största favorit, men det finns också en hel rad andra som vi av olika anledningar har med i våra favoritlistor.

Jag imponeras lika mycket varje år av den otroliga kämpaglöd och den järnvilja som finns i dem alla. Var kommer all energi ifrån? Jag vet att många har en alldeles egen historia om varför just dom pressar sig till att genomföra en Ironman.  Men den där otroliga glöden, den imponeras jag av. 

I dagens tidning läste jag om en kille som cyklat 17 mil stående! Hans sadelstolpe gick av redan efter 10 km men han fortsatte ändå cykla utan sadel. Magen pajar ihop på många vid löpningen men trots att de kräks längs med banan så fortsätter de sin väg ända fram till mål. 

En av mina favoriter i år var självklart Aron Andersson. Han drabbades som barn av cancer och kan på grund av det inte använda sina ben, men han körde hela loppet med enbart sina armar. Vilken prestation. Vilka armar killen måste ha! Efter 10 timmar, 29 minuter och 38 sekunder rullade han över mållinjen som en riktig Ironman. Wow!

En annan favorit jag har i min lista är Viktoria Jonsson från min egen hemkommun. Hon har gjort 23 Ironman tävlingar, varav 3 på Hawaii. Det är riktigt imponerande. Hon är grym!

På herrsidan var Marcus Larsson från Sverige snabbast i mål med tiden 8:43:10 och på damsidan kom Kristin Möller från Tyskland in som etta med tiden 9:14:39.

Men sen är det då de där sista atleterna som tragglar och kämpar sig ända fram tills målsnöret nästan ska dras. Heros Hour, som är den sista timmen av tävlingen blir liksom hela dagens stora final. När sista man som denna gången var en kvinna kom in på tiden 15:58:44 var hon den sista av de tävlande som tilldelades medalj. Hon var en av alla de 2077 som sprang över mållinjen och fick höra de magiska orden - You are an Ironman. Sen fylldes himlen av ett hejdundrande fyrverkeri.

Enligt många av de tävlande är Ironman i Kalmar den bästa i världen.

Det härliga är att publiken finns med hela dagen, de finns med från start och ända fram tills det att sista atleten går i mål. 

Vår komiker Måns Möller sa när han kom in i mål - "publiken är helt otrolig! Folk är så coola här, de ropar som om man vunnit VM."

Men i en stad så vacker som Kalmar, med 50-60 tusen i publiken, med 2100 frivilliga funktionärer och med 2700 vältränade idrottsmän kan det ju bara bli en stor härlig folkfest. 

Min energitank är nu påfylld för ett bra tag framöver. Synd bara att jag själv slutade min dag med att cykla omkull när vi var på väg hem. Hjulet på min cykel passade perfekt i järnvägsspåret vilket gjorde att det tog tvärstopp. Jag gjorde en fin flygning över styret för att landa på bröstet framför cykeln. 

Ta en titt på filmerna som ni hittar längst ner i detta inlägg.

Maria

Filmen från Ironman Kalmars sida:

https://www.facebook.com/IronmanKalmar/videos/1087801041306755/

Filmen från SVT:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/se-var-sammanfattning-av-ironman?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20160822%3Ase-var-sammanfattning-av-ironman%3Anyh

Är det fest i himlen?

Idag är det nog fest i himlen, för idag är det Fredriks födelsedag! Idag skulle han blåst 25 ljus på tårtan om han fortfarande funnits med oss här på jorden.

Så jag misstänker att han håller stort party hos änglarna idag.

När det kändes som allra tuffast, bara ett par dagar innan Fredrik tog sitt liv, så tänkte jag;
 - Om vi bara klarar det här fram tills han fyller 25, då,... har han nog funnit lugnet i sin själ, för då har han nog klivit in i vuxenvärlden på riktigt?

Tänk så fel jag hade, tänk så himla jävla fel jag hade. Du fann aldrig det där lugnet Fredrik och bara några dagar efter att jag tänkt den där tanken så var du borta. För evigt borta, för evigt och för alltid död och borta.

Alla dessa årsdagar av olika högtider och minnesdagar gör sig ständigt påminda. I min värld kommer du alltid fortsätta att ha namnsdag, födelsedag, dödsdag, begravningsdag och alla andra dagar som ständigt återkommer år efter år. Men det är i min värld, i min "mammavärld". 
För livet fortsätter och snart är du bara ett vackert men bleknat minne som då och då poppar upp i lite olika sammanhang hos våra och dina vänner och bekanta.

Jag och alla i min omgivning bildar nya årsringar runt kroppen och vi välsignas med nya små rynkor i våra pannor, men du, du kommer alltid att förbli ung.
Du kommer ständigt och för alltid bara vara 22 år.

 Lyssna på Immortality, klicka HÄR

"Immortality
There is a vision and a fire in me
I keep the memory of you and me, inside
And we don't say goodbye
We don't say goodbye
With all my love for you
And what else we may do
We don't say, goodbye"

Jag älskar dig
Mamma

Bryt Tystnaden

Idag har det passerat tusen dagar sedan dagen då Fredrik tog sitt liv. Tusen dagar. Det är helt sjukt. För de flesta är 1000 dagar en hel evighetslång tid och det är det ju egentligen, men just hans död känns för mig fortfarande väldigt nära. 

Varje dag finns han på något sätt med mig i mina tankar, som när våra grannar på campingen vid midsommar spelade Stiftelsen, ja då kom tårarna på både mig och Pher. 

I förra veckan var jag inbjuden till Josefin Svensson som driver Bryt Tystnaden. Hon ville ha mig som gäst i sin podcast. Jag åkte till Växjö och träffade henne i Star FM Växjös studio och vi spelade in ett program. Josefin startade sitt företag som ett UF projekt i skolan men driver det nu som en enskild firma. 

lyssna på programmet HÄR

Josefin har ifrån årskurs 1 och under hela sin tid i grundskolan utsatts för mobbning. I åtta år pågick mobbningen och när hon gick i åttan fick hon till slut byta klass. När jag frågade henne om det då äntligen tog slut svarar hon, - ja då blev jag ingen. Då var det ingen som såg mig eller tilltalade mig, då var jag bara luft.

När jag hör sånt blir jag vansinnig. Hur är det möjligt att vi kan tillåta mobbning? 

Mobbning sätter djupa sår i själen och ibland läker de aldrig riktigt. 

När Fredrik gick i nian var jag på ett föräldramöte och på det mötet berättade kuratorn att det förekom mobbning av en elev i gruppen. Personalteamet hade bestämt att man dagen efter föräldramötet skulle ha enskilda samtal med samtliga elever för att försöka komma tillrätta med mobbningen. 

Jag gick raka vägen hem till Fredrik och frågade om han var taskig eller var med och mobbade någon i klassen? Han tittade på mig lite undvikande och sa, 
- nää...

-  Nej, du vet mobbning är aldrig ok, jag hoppas verkligen inte du har del i det. Man måste alltid vara snäll mot alla, det vet du, predikade jag.

Dagen efter detta föräldramöte blev jag uppringd av kuratorn på skolan som sa, - du förstod säkert att det var Fredrik vi syftade på igår? Va? 

Jag förstod ingenting. Det var alltså min son som blev mobbad, men Herre Gud, det hade han aldrig sagt ett ord om. 

Mobbning är ett samhällsproblem som drabbar 60 000 barn och unga varje år. 

Mobbning kostar framförallt ett stort psykiskt lidande för den drabbade men även pengar. Under ett år på en skola med cirka 1 000 elever kostar mobbningen samhället cirka 14 miljoner kronor under de följande 30 åren. 

Samma pengar hade räckt till 25 årslöner för kuratorer, lärare eller sjuksköterskor.
Mobbning får aldrig accepteras eller undvikas, då är du en del av mobbningen.

besök Friends hemsida HÄR

Maria

Midsommar

Vi är nu precis mitt i den årstid som jag gillar allra bäst. Sommaren. 

Jag cyklar till mitt jobb varje dag och då passar jag på att njuta och ta in av allt det vackra som finns runt omkring oss precis här och nu. Vi glömmer ofta det. Vi längtar oftast bara till något annat.
Jag ser inte min cykelväg som enbart en transportsträcka utan jag passar på att fundera över livet. Jag hälsar på kossorna som betar och går med sina små kalvar, jag kollar ut över sjön och ser hur morgondaggen sakta stiger från åkrarna. När jag närmar mig ICA Algots i Mönsterås möts jag av doften från nybakat bröd. Jag försöker verkligen hitta alla dom där små detaljerna som vi måste kalla för livskvalité. 

Imorgon är det midsommarafton.
Midsommar är kanske den viktigaste högtiden i Sverige, vid sidan av julen. Midsommaren, liksom midsommarstången går tillbaka till ett mycket gammalt högtidlighållande av sommaren och växtligheten. Men midsommaren innebar också en brytpunkt av arbetsåret i det gamla bondesamhället. Dagen firades ursprungligen till Johannes Döparens ära, en koppling som nu blivit alltmer avlägsen.
Midsommarnatten ansågs vara full av magiska krafter och övernaturliga väsen. Man trodde att dessa väsen var särskilt aktiva just under midsommarnatten så därför var det lämpligt att samla läkande växter, men också att spå in i framtiden just denna natt.
Tänk om det var möjligt, att spå in i framtiden. Egentligen är det väl inget jag skulle vilja kunna för det är ju en del av livet att det får bli som det blir. Men visst finns det tillfällen i livet då jag hade önskat att jag vetat vilken fil för livets körbana jag skulle valt.

Men något som fortfarande lever kvar är att man ska plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden på midsommarnatten, så man får drömma om dem man älskar. Det ska jag göra i år för då får jag i alla fall drömma.

Efter nyårsdagen är midsommardagen den dag då flest personer tar sitt liv. Stora mängder alkohol i kombination med förväntningar som kanske inte uppfylls är faktorer som bidrar till självmord.
Det kan därför vara bra att vara lite extra uppmärksam på hur dom ni umgås med mår. Våga lägga dig i och visa medmänsklig omtanke!
Ett litet ord eller en kram kan betyda så mycket.

Ha en fin midsommar ❤️
Maria