4 minuter i rutan

I mitten av april blev jag uppringd av TV4. De hade hört av sig till Suicide Zero för att få kontakt med en förälder till någon som tagit sitt liv och som kunde tänka sig att prata om det, så deras fråga till mig var om jag kunde tänka mig att komma till Stockholm för att medverka i en programserie med Doktor Mikael och Tilde? Ett av avsnitten skulle handla om ungas psykiska hälsa? Jaa,... svarade jag lite tveksamt, när ska det ske och hur ska det gå till? Jo, svarade tjejen som hette Sofia, har du möjlighet att komma upp till Stockholm för inspelning redan nu på fredag? Oj, redan på fredag, men det var ju bara 2 dagar dit. 

Efter ett långt samtal med Sofia och sedan med min man bestämde jag mig. Ok, jag är med, ämnet är viktigt, vi måste våga prata om det som skrämmer oss, och det gör självmord, det skrämmer oss och det berör oss.

På fredagsmorgonen satte vi oss i bilen för att åka de 36 milen upp mot huvudstaden. Väl framme blev vi incheckade på ett hotell ganska nära tv-huset. Jag var då rejält nervös, fan, tänk om jag inte fixar det här, tänk om jag svimmar, tänk om, tänk om,... Min hjärna spann på och placerade mig i olika tänkbara situationer.

Vid sådana här tillfällen, när jag ska medverka i något och prata om Fredrik och det som drabbat oss, känns han väldigt närvarande, då finns han där bredvid mig på något sätt. 

Sofia mötte oss i tv-husets stora entré och tog mycket väl hand om oss hela tiden. 

Hon guidade runt i huset och visade oss b.la. nyhetsdesken, olika studios och loger. Det var riktigt kul att få se. 

I rummet som vi satt i väntan på inspelning såg vi hela tiden på tv skärmar vad som hände i den studio jag skulle in i. Mikael och Tilde spelade in avsnittet som skulle sändas innan det programmet som jag skulle vara med i. 

När den inspelningen var avslutat kom de ut och fikade med oss. Tilde var väldigt lätt att prata med och det kändes nästan som om vi träffats tidigare.

Men så var det dags, nu skulle jag in i studion. Himmel så nervös jag var. Hjärtat slog i racerfart och jag kände pulsen slå hårt i mina tinningar, herre Gud. När jag placerat mig vid bordet och Tilde ställt den första frågan då försvann mitt minne.

När jag kom tillbaka ut till Pher visste jag inte vad jag hade sagt. Minnet var helt blankt.

Många timmar i bilen, många timmar i TV4 huset och en hel helg i Stockholm för 4 minuter i rutan, men ja, det var värt det. 

I tisdags sändes programmet. I 4,5 månad har jag väntat på det.

Reaktionen var omedelbar, min Facebook sida fylldes med massor av kärlek och fina kommentarer, jag känner mig överväldigad. Tusen tack till er alla ❤️ 

Se klippet med mig KLICKA HÄR

Någon sa lite skämtsamt på jobbet - känd från radio och tv.... mm....tänkte jag, om det ändå hade varit av en annan anledning.

Maria

Ironman Kalmar 2016

Festen är över för den här gången och febern har börjat lägga sig.

Kalmar med dess omnejd drabbas under en vecka i augusti av riktig Ironman feber, och jag lovar, det är väldigt svårt att inte bli smittad. Folk går verkligen man ur huse för att heja på alla otroliga kämpar som under den maximala tiden 16 timmar ska simma 3,8 km på öppet vatten, cykla 18 mil och därefter springa ett maraton på 4,2 mil. När samtliga moment är avklarade får de som riktiga järnmän korsa mållinjen på Stortorget i Kalmar och där höra de magiska orden från Paul Kaye och Björn Mortensen.

Cyklingen går från Kalmar över till södra Öland och så tillbaka till Kalmar igen för att där trampa ytterligare några mil innan det är dags att byta cykeln mot löparskor. 

2700 atleter från 51 nationer var anmälda till årets stora fest och 2163 av dessa fulltränade män och kvinnor stod beredda i startområdet vid Elevatorkajen klockan 07:00 på lördagsmorgonen. Hela hamnområdet var redan fullt av folk när vi kom dit strax före halv 7. Stora och små, unga och gamla, alla var på plats.   

När den svenska nationalsången ljöd ur högtalarna blev det alldeles tyst. Det var alldeles stilla, inte ens en vindpust, flaggorna hängde precis rakt ner och en lätt dimma låg som en tunn slöja över oss alla. Det kändes helt magiskt. Ni ska veta att det är riktig ståpälsvarning på det.

När starten gick sjöng Kenta - Just idag är jag stark, och plötsligt såg det ut som om Östersjön kokade, det var vevande armar och guldgula och blå huvuden överallt. 

Pher och jag har många favoriter som vi via telefonerna kan följa med tider och mellantider. Vi vet precis vart vi ska stå utmed banan för att på bästa sätt kunna följa och heja på "våra" atleter. Givetvis är min bror vår största favorit, men det finns också en hel rad andra som vi av olika anledningar har med i våra favoritlistor.

Jag imponeras lika mycket varje år av den otroliga kämpaglöd och den järnvilja som finns i dem alla. Var kommer all energi ifrån? Jag vet att många har en alldeles egen historia om varför just dom pressar sig till att genomföra en Ironman.  Men den där otroliga glöden, den imponeras jag av. 

I dagens tidning läste jag om en kille som cyklat 17 mil stående! Hans sadelstolpe gick av redan efter 10 km men han fortsatte ändå cykla utan sadel. Magen pajar ihop på många vid löpningen men trots att de kräks längs med banan så fortsätter de sin väg ända fram till mål. 

En av mina favoriter i år var självklart Aron Andersson. Han drabbades som barn av cancer och kan på grund av det inte använda sina ben, men han körde hela loppet med enbart sina armar. Vilken prestation. Vilka armar killen måste ha! Efter 10 timmar, 29 minuter och 38 sekunder rullade han över mållinjen som en riktig Ironman. Wow!

En annan favorit jag har i min lista är Viktoria Jonsson från min egen hemkommun. Hon har gjort 23 Ironman tävlingar, varav 3 på Hawaii. Det är riktigt imponerande. Hon är grym!

På herrsidan var Marcus Larsson från Sverige snabbast i mål med tiden 8:43:10 och på damsidan kom Kristin Möller från Tyskland in som etta med tiden 9:14:39.

Men sen är det då de där sista atleterna som tragglar och kämpar sig ända fram tills målsnöret nästan ska dras. Heros Hour, som är den sista timmen av tävlingen blir liksom hela dagens stora final. När sista man som denna gången var en kvinna kom in på tiden 15:58:44 var hon den sista av de tävlande som tilldelades medalj. Hon var en av alla de 2077 som sprang över mållinjen och fick höra de magiska orden - You are an Ironman. Sen fylldes himlen av ett hejdundrande fyrverkeri.

Enligt många av de tävlande är Ironman i Kalmar den bästa i världen.

Det härliga är att publiken finns med hela dagen, de finns med från start och ända fram tills det att sista atleten går i mål. 

Vår komiker Måns Möller sa när han kom in i mål - "publiken är helt otrolig! Folk är så coola här, de ropar som om man vunnit VM."

Men i en stad så vacker som Kalmar, med 50-60 tusen i publiken, med 2100 frivilliga funktionärer och med 2700 vältränade idrottsmän kan det ju bara bli en stor härlig folkfest. 

Min energitank är nu påfylld för ett bra tag framöver. Synd bara att jag själv slutade min dag med att cykla omkull när vi var på väg hem. Hjulet på min cykel passade perfekt i järnvägsspåret vilket gjorde att det tog tvärstopp. Jag gjorde en fin flygning över styret för att landa på bröstet framför cykeln. 

Ta en titt på filmerna som ni hittar längst ner i detta inlägg.

Maria

Filmen från Ironman Kalmars sida:

https://www.facebook.com/IronmanKalmar/videos/1087801041306755/

Filmen från SVT:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/se-var-sammanfattning-av-ironman?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20160822%3Ase-var-sammanfattning-av-ironman%3Anyh

Är det fest i himlen?

Idag är det nog fest i himlen, för idag är det Fredriks födelsedag! Idag skulle han blåst 25 ljus på tårtan om han fortfarande funnits med oss här på jorden.

Så jag misstänker att han håller stort party hos änglarna idag.

När det kändes som allra tuffast, bara ett par dagar innan Fredrik tog sitt liv, så tänkte jag;
 - Om vi bara klarar det här fram tills han fyller 25, då,... har han nog funnit lugnet i sin själ, för då har han nog klivit in i vuxenvärlden på riktigt?

Tänk så fel jag hade, tänk så himla jävla fel jag hade. Du fann aldrig det där lugnet Fredrik och bara några dagar efter att jag tänkt den där tanken så var du borta. För evigt borta, för evigt och för alltid död och borta.

Alla dessa årsdagar av olika högtider och minnesdagar gör sig ständigt påminda. I min värld kommer du alltid fortsätta att ha namnsdag, födelsedag, dödsdag, begravningsdag och alla andra dagar som ständigt återkommer år efter år. Men det är i min värld, i min "mammavärld". 
För livet fortsätter och snart är du bara ett vackert men bleknat minne som då och då poppar upp i lite olika sammanhang hos våra och dina vänner och bekanta.

Jag och alla i min omgivning bildar nya årsringar runt kroppen och vi välsignas med nya små rynkor i våra pannor, men du, du kommer alltid att förbli ung.
Du kommer ständigt och för alltid bara vara 22 år.

 Lyssna på Immortality, klicka HÄR

"Immortality
There is a vision and a fire in me
I keep the memory of you and me, inside
And we don't say goodbye
We don't say goodbye
With all my love for you
And what else we may do
We don't say, goodbye"

Jag älskar dig
Mamma

Bryt Tystnaden

Idag har det passerat tusen dagar sedan dagen då Fredrik tog sitt liv. Tusen dagar. Det är helt sjukt. För de flesta är 1000 dagar en hel evighetslång tid och det är det ju egentligen, men just hans död känns för mig fortfarande väldigt nära. 

Varje dag finns han på något sätt med mig i mina tankar, som när våra grannar på campingen vid midsommar spelade Stiftelsen, ja då kom tårarna på både mig och Pher. 

I förra veckan var jag inbjuden till Josefin Svensson som driver Bryt Tystnaden. Hon ville ha mig som gäst i sin podcast. Jag åkte till Växjö och träffade henne i Star FM Växjös studio och vi spelade in ett program. Josefin startade sitt företag som ett UF projekt i skolan men driver det nu som en enskild firma. 

lyssna på programmet HÄR

Josefin har ifrån årskurs 1 och under hela sin tid i grundskolan utsatts för mobbning. I åtta år pågick mobbningen och när hon gick i åttan fick hon till slut byta klass. När jag frågade henne om det då äntligen tog slut svarar hon, - ja då blev jag ingen. Då var det ingen som såg mig eller tilltalade mig, då var jag bara luft.

När jag hör sånt blir jag vansinnig. Hur är det möjligt att vi kan tillåta mobbning? 

Mobbning sätter djupa sår i själen och ibland läker de aldrig riktigt. 

När Fredrik gick i nian var jag på ett föräldramöte och på det mötet berättade kuratorn att det förekom mobbning av en elev i gruppen. Personalteamet hade bestämt att man dagen efter föräldramötet skulle ha enskilda samtal med samtliga elever för att försöka komma tillrätta med mobbningen. 

Jag gick raka vägen hem till Fredrik och frågade om han var taskig eller var med och mobbade någon i klassen? Han tittade på mig lite undvikande och sa, 
- nää...

-  Nej, du vet mobbning är aldrig ok, jag hoppas verkligen inte du har del i det. Man måste alltid vara snäll mot alla, det vet du, predikade jag.

Dagen efter detta föräldramöte blev jag uppringd av kuratorn på skolan som sa, - du förstod säkert att det var Fredrik vi syftade på igår? Va? 

Jag förstod ingenting. Det var alltså min son som blev mobbad, men Herre Gud, det hade han aldrig sagt ett ord om. 

Mobbning är ett samhällsproblem som drabbar 60 000 barn och unga varje år. 

Mobbning kostar framförallt ett stort psykiskt lidande för den drabbade men även pengar. Under ett år på en skola med cirka 1 000 elever kostar mobbningen samhället cirka 14 miljoner kronor under de följande 30 åren. 

Samma pengar hade räckt till 25 årslöner för kuratorer, lärare eller sjuksköterskor.
Mobbning får aldrig accepteras eller undvikas, då är du en del av mobbningen.

besök Friends hemsida HÄR

Maria

Midsommar

Vi är nu precis mitt i den årstid som jag gillar allra bäst. Sommaren. 

Jag cyklar till mitt jobb varje dag och då passar jag på att njuta och ta in av allt det vackra som finns runt omkring oss precis här och nu. Vi glömmer ofta det. Vi längtar oftast bara till något annat.
Jag ser inte min cykelväg som enbart en transportsträcka utan jag passar på att fundera över livet. Jag hälsar på kossorna som betar och går med sina små kalvar, jag kollar ut över sjön och ser hur morgondaggen sakta stiger från åkrarna. När jag närmar mig ICA Algots i Mönsterås möts jag av doften från nybakat bröd. Jag försöker verkligen hitta alla dom där små detaljerna som vi måste kalla för livskvalité. 

Imorgon är det midsommarafton.
Midsommar är kanske den viktigaste högtiden i Sverige, vid sidan av julen. Midsommaren, liksom midsommarstången går tillbaka till ett mycket gammalt högtidlighållande av sommaren och växtligheten. Men midsommaren innebar också en brytpunkt av arbetsåret i det gamla bondesamhället. Dagen firades ursprungligen till Johannes Döparens ära, en koppling som nu blivit alltmer avlägsen.
Midsommarnatten ansågs vara full av magiska krafter och övernaturliga väsen. Man trodde att dessa väsen var särskilt aktiva just under midsommarnatten så därför var det lämpligt att samla läkande växter, men också att spå in i framtiden just denna natt.
Tänk om det var möjligt, att spå in i framtiden. Egentligen är det väl inget jag skulle vilja kunna för det är ju en del av livet att det får bli som det blir. Men visst finns det tillfällen i livet då jag hade önskat att jag vetat vilken fil för livets körbana jag skulle valt.

Men något som fortfarande lever kvar är att man ska plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden på midsommarnatten, så man får drömma om dem man älskar. Det ska jag göra i år för då får jag i alla fall drömma.

Efter nyårsdagen är midsommardagen den dag då flest personer tar sitt liv. Stora mängder alkohol i kombination med förväntningar som kanske inte uppfylls är faktorer som bidrar till självmord.
Det kan därför vara bra att vara lite extra uppmärksam på hur dom ni umgås med mår. Våga lägga dig i och visa medmänsklig omtanke!
Ett litet ord eller en kram kan betyda så mycket.

Ha en fin midsommar ❤️
Maria

Nabbe Run

I söndags kväll kom två gulliga tjejer hem till oss för att berätta att de tänkte ordna ett ”motionslopp” i Timmernabben som de döpt till Nabbe Run. Flickorna som heter Elsa och Elin går i årskurs 5 i Timmernabbens skola.

Redan förra året ordnade tjejerna det här loppet och bjöd då in alla till att gå, springa, cykla eller ”kickbika” en sträcka runt om i vårt fina Timmernabben. Det kostade 20 kr att anmäla sig men de samlade också in frivilliga gåvor som de sedan skänkte till Cancerfonden, de fick ihop hela 7040 kr, helt fantastiskt! Affären i Timmernabben hade sponsrat tjejerna med frukt som de delade ut efter genomfört lopp och så bjöd de alla motionärer på saft. Vilket initiativ, vilka underbara ungar och så härligt med en sådan kreativitet.

Nu hade de bestämt sig för att ordna Nabbe Run även i år och undrade om de fick skänka intäkterna från loppet till Suicide Zero? Ja, självklart!

Jag blev jätte glad och frågade hur det kom sig att de valt just den här organisationen och fick då till svar att någon ur deras familj hade på julmarknaden i vintras köpt armband av mig och att de på så sätt fått idén till att nu välja oss. – Ni kanske inte har så mycket pengar heller? sa den ena tjejen, - så då kanske ni behöver ha lite från oss också? sa den andra! 

Så härliga ungar.

Jag gav dem varsitt armband i Timmernabben IF:s färger och lovade dem att göra armband som de kan sälja på loppet. Tyvärr kan jag inte själv delta på Nabbe Run eftersom det är samma helg som jag springer Göteborgsvarvet. 

Men självklart önskar jag tjejerna Lycka Till ❤️ och hoppas att de ska få många anmälningar till loppet.

Tusen Tack Elsa och Elin, ni är väldigt duktiga!

/Maria

En bil går till graven

På platsen där Fredrik hittades stod också hans bil parkerad. Bilen var ganska gammal och lite skruttig så det var ingen av oss hade intresse av att behålla den. Så vi bad polisen ta hand om bilen och skrota den, om inte Räddningstjänsten först behövde använda den som ett träningsobjekt? Detta skedde och vi har sedan dess inte ägnat bilen någon mer tanke. Men så i förra veckan fick vi ett samtal om att bilen nu måste avregistreras för att kunna lämnas in till skrotning. Oj då, bilen fanns tydligen kvar och dök nu plötsligt efter 2,5 år upp igen.

Registreringsbevis beställdes, jag skrev under och skickade in pappret till Trafiksäkerhetsverket. Nu så, var det äntligen löst.

Men nej,... så smidigt gick det inte! För i tisdags (5/4) fick jag ett samtal från en kille på Assistanskåren som sa att jag personligen måste infinna mig på skrotfragen för att vara med när bilen skulle lämnas in. Jag undrade om det inte räckte med att jag ringde till dem på skroten men fick då ett bestämt nej till svar, jag måste infinna mig personligen. - Ok, jag kommer in halv åtta i morgonbitti, svarade jag enkelt, min enda tanke var att jag skulle skrota en bil samt legitimera mig, thats it, no more. 

När jag igår på morgonen var på väg in till stan och när jag passerade infarten till platsen där Fredrik hittades då slog det mig, - oj det här känns inte riktigt bra. Jag fick en olustig känsla i kroppen och det var här det började gå upp för mig vad det var jag var på väg till. 

När jag kom fram till Assistanskårens stora garage stod Fredriks bil parkerad på baksidan men det fanns ingen personal på plats. Himlen var alldeles mörkgrå och det duggregnade lätt när jag klev ur min bil och sakta närmade mig Fredriks lilla blå Golf. När jag öppnade bildörren trillade tårarna utför mina kinder. I bilen låg fortfarande hans tillhörigheter kvar. Hans jacka, hans skor, joggingbyxor, en kasse full av ren tvätt och en bok. Två oöppnade snusdosor låg på passagerarsätet och allt blev plötsligt bara för mycket. Jag blev alldeles yr och kräkfärdig. Jag tog med några saker och gick tillbaka till min bil, samtidigt kom killen som skulle dra upp Fredriks bil på sin bärgningsbil och jag kände mig så himla ledsen.

När den lilla blå Golfen var lastad och jag körde bakom bärningsbilen bort till skroten kände jag mig så otroligt tom och vemodig. Det kändes som om jag återigen hade öppnat en dörr in till min son, jag klev liksom återigen in i hans sfär. Det här fanns inte alls med i mina tankar när jag bestämde att jag skulle åka in och utföra det här uppdraget, då var det bara en bil som skulle skrotas.

Fy fan så himla jobbigt det blev nu igen.

Men nu kan du gasa runt lite igen Tedden och Du, jag lämnade en snusdosa kvar åt dig!

Kram Mamma