Är det fest i himlen?

Idag är det nog fest i himlen, för idag är det Fredriks födelsedag! Idag skulle han blåst 25 ljus på tårtan om han fortfarande funnits med oss här på jorden.

Så jag misstänker att han håller stort party hos änglarna idag.

När det kändes som allra tuffast, bara ett par dagar innan Fredrik tog sitt liv, så tänkte jag;
 - Om vi bara klarar det här fram tills han fyller 25, då,... har han nog funnit lugnet i sin själ, för då har han nog klivit in i vuxenvärlden på riktigt?

Tänk så fel jag hade, tänk så himla jävla fel jag hade. Du fann aldrig det där lugnet Fredrik och bara några dagar efter att jag tänkt den där tanken så var du borta. För evigt borta, för evigt och för alltid död och borta.

Alla dessa årsdagar av olika högtider och minnesdagar gör sig ständigt påminda. I min värld kommer du alltid fortsätta att ha namnsdag, födelsedag, dödsdag, begravningsdag och alla andra dagar som ständigt återkommer år efter år. Men det är i min värld, i min "mammavärld". 
För livet fortsätter och snart är du bara ett vackert men bleknat minne som då och då poppar upp i lite olika sammanhang hos våra och dina vänner och bekanta.

Jag och alla i min omgivning bildar nya årsringar runt kroppen och vi välsignas med nya små rynkor i våra pannor, men du, du kommer alltid att förbli ung.
Du kommer ständigt och för alltid bara vara 22 år.

 Lyssna på Immortality, klicka HÄR

"Immortality
There is a vision and a fire in me
I keep the memory of you and me, inside
And we don't say goodbye
We don't say goodbye
With all my love for you
And what else we may do
We don't say, goodbye"

Jag älskar dig
Mamma

Bryt Tystnaden

Idag har det passerat tusen dagar sedan dagen då Fredrik tog sitt liv. Tusen dagar. Det är helt sjukt. För de flesta är 1000 dagar en hel evighetslång tid och det är det ju egentligen, men just hans död känns för mig fortfarande väldigt nära. 

Varje dag finns han på något sätt med mig i mina tankar, som när våra grannar på campingen vid midsommar spelade Stiftelsen, ja då kom tårarna på både mig och Pher. 

I förra veckan var jag inbjuden till Josefin Svensson som driver Bryt Tystnaden. Hon ville ha mig som gäst i sin podcast. Jag åkte till Växjö och träffade henne i Star FM Växjös studio och vi spelade in ett program. Josefin startade sitt företag som ett UF projekt i skolan men driver det nu som en enskild firma. 

lyssna på programmet HÄR

Josefin har ifrån årskurs 1 och under hela sin tid i grundskolan utsatts för mobbning. I åtta år pågick mobbningen och när hon gick i åttan fick hon till slut byta klass. När jag frågade henne om det då äntligen tog slut svarar hon, - ja då blev jag ingen. Då var det ingen som såg mig eller tilltalade mig, då var jag bara luft.

När jag hör sånt blir jag vansinnig. Hur är det möjligt att vi kan tillåta mobbning? 

Mobbning sätter djupa sår i själen och ibland läker de aldrig riktigt. 

När Fredrik gick i nian var jag på ett föräldramöte och på det mötet berättade kuratorn att det förekom mobbning av en elev i gruppen. Personalteamet hade bestämt att man dagen efter föräldramötet skulle ha enskilda samtal med samtliga elever för att försöka komma tillrätta med mobbningen. 

Jag gick raka vägen hem till Fredrik och frågade om han var taskig eller var med och mobbade någon i klassen? Han tittade på mig lite undvikande och sa, 
- nää...

-  Nej, du vet mobbning är aldrig ok, jag hoppas verkligen inte du har del i det. Man måste alltid vara snäll mot alla, det vet du, predikade jag.

Dagen efter detta föräldramöte blev jag uppringd av kuratorn på skolan som sa, - du förstod säkert att det var Fredrik vi syftade på igår? Va? 

Jag förstod ingenting. Det var alltså min son som blev mobbad, men Herre Gud, det hade han aldrig sagt ett ord om. 

Mobbning är ett samhällsproblem som drabbar 60 000 barn och unga varje år. 

Mobbning kostar framförallt ett stort psykiskt lidande för den drabbade men även pengar. Under ett år på en skola med cirka 1 000 elever kostar mobbningen samhället cirka 14 miljoner kronor under de följande 30 åren. 

Samma pengar hade räckt till 25 årslöner för kuratorer, lärare eller sjuksköterskor.
Mobbning får aldrig accepteras eller undvikas, då är du en del av mobbningen.

besök Friends hemsida HÄR

Maria

Midsommar

Vi är nu precis mitt i den årstid som jag gillar allra bäst. Sommaren. 

Jag cyklar till mitt jobb varje dag och då passar jag på att njuta och ta in av allt det vackra som finns runt omkring oss precis här och nu. Vi glömmer ofta det. Vi längtar oftast bara till något annat.
Jag ser inte min cykelväg som enbart en transportsträcka utan jag passar på att fundera över livet. Jag hälsar på kossorna som betar och går med sina små kalvar, jag kollar ut över sjön och ser hur morgondaggen sakta stiger från åkrarna. När jag närmar mig ICA Algots i Mönsterås möts jag av doften från nybakat bröd. Jag försöker verkligen hitta alla dom där små detaljerna som vi måste kalla för livskvalité. 

Imorgon är det midsommarafton.
Midsommar är kanske den viktigaste högtiden i Sverige, vid sidan av julen. Midsommaren, liksom midsommarstången går tillbaka till ett mycket gammalt högtidlighållande av sommaren och växtligheten. Men midsommaren innebar också en brytpunkt av arbetsåret i det gamla bondesamhället. Dagen firades ursprungligen till Johannes Döparens ära, en koppling som nu blivit alltmer avlägsen.
Midsommarnatten ansågs vara full av magiska krafter och övernaturliga väsen. Man trodde att dessa väsen var särskilt aktiva just under midsommarnatten så därför var det lämpligt att samla läkande växter, men också att spå in i framtiden just denna natt.
Tänk om det var möjligt, att spå in i framtiden. Egentligen är det väl inget jag skulle vilja kunna för det är ju en del av livet att det får bli som det blir. Men visst finns det tillfällen i livet då jag hade önskat att jag vetat vilken fil för livets körbana jag skulle valt.

Men något som fortfarande lever kvar är att man ska plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden på midsommarnatten, så man får drömma om dem man älskar. Det ska jag göra i år för då får jag i alla fall drömma.

Efter nyårsdagen är midsommardagen den dag då flest personer tar sitt liv. Stora mängder alkohol i kombination med förväntningar som kanske inte uppfylls är faktorer som bidrar till självmord.
Det kan därför vara bra att vara lite extra uppmärksam på hur dom ni umgås med mår. Våga lägga dig i och visa medmänsklig omtanke!
Ett litet ord eller en kram kan betyda så mycket.

Ha en fin midsommar ❤️
Maria

Nabbe Run

I söndags kväll kom två gulliga tjejer hem till oss för att berätta att de tänkte ordna ett ”motionslopp” i Timmernabben som de döpt till Nabbe Run. Flickorna som heter Elsa och Elin går i årskurs 5 i Timmernabbens skola.

Redan förra året ordnade tjejerna det här loppet och bjöd då in alla till att gå, springa, cykla eller ”kickbika” en sträcka runt om i vårt fina Timmernabben. Det kostade 20 kr att anmäla sig men de samlade också in frivilliga gåvor som de sedan skänkte till Cancerfonden, de fick ihop hela 7040 kr, helt fantastiskt! Affären i Timmernabben hade sponsrat tjejerna med frukt som de delade ut efter genomfört lopp och så bjöd de alla motionärer på saft. Vilket initiativ, vilka underbara ungar och så härligt med en sådan kreativitet.

Nu hade de bestämt sig för att ordna Nabbe Run även i år och undrade om de fick skänka intäkterna från loppet till Suicide Zero? Ja, självklart!

Jag blev jätte glad och frågade hur det kom sig att de valt just den här organisationen och fick då till svar att någon ur deras familj hade på julmarknaden i vintras köpt armband av mig och att de på så sätt fått idén till att nu välja oss. – Ni kanske inte har så mycket pengar heller? sa den ena tjejen, - så då kanske ni behöver ha lite från oss också? sa den andra! 

Så härliga ungar.

Jag gav dem varsitt armband i Timmernabben IF:s färger och lovade dem att göra armband som de kan sälja på loppet. Tyvärr kan jag inte själv delta på Nabbe Run eftersom det är samma helg som jag springer Göteborgsvarvet. 

Men självklart önskar jag tjejerna Lycka Till ❤️ och hoppas att de ska få många anmälningar till loppet.

Tusen Tack Elsa och Elin, ni är väldigt duktiga!

/Maria

En bil går till graven

På platsen där Fredrik hittades stod också hans bil parkerad. Bilen var ganska gammal och lite skruttig så det var ingen av oss hade intresse av att behålla den. Så vi bad polisen ta hand om bilen och skrota den, om inte Räddningstjänsten först behövde använda den som ett träningsobjekt? Detta skedde och vi har sedan dess inte ägnat bilen någon mer tanke. Men så i förra veckan fick vi ett samtal om att bilen nu måste avregistreras för att kunna lämnas in till skrotning. Oj då, bilen fanns tydligen kvar och dök nu plötsligt efter 2,5 år upp igen.

Registreringsbevis beställdes, jag skrev under och skickade in pappret till Trafiksäkerhetsverket. Nu så, var det äntligen löst.

Men nej,... så smidigt gick det inte! För i tisdags (5/4) fick jag ett samtal från en kille på Assistanskåren som sa att jag personligen måste infinna mig på skrotfragen för att vara med när bilen skulle lämnas in. Jag undrade om det inte räckte med att jag ringde till dem på skroten men fick då ett bestämt nej till svar, jag måste infinna mig personligen. - Ok, jag kommer in halv åtta i morgonbitti, svarade jag enkelt, min enda tanke var att jag skulle skrota en bil samt legitimera mig, thats it, no more. 

När jag igår på morgonen var på väg in till stan och när jag passerade infarten till platsen där Fredrik hittades då slog det mig, - oj det här känns inte riktigt bra. Jag fick en olustig känsla i kroppen och det var här det började gå upp för mig vad det var jag var på väg till. 

När jag kom fram till Assistanskårens stora garage stod Fredriks bil parkerad på baksidan men det fanns ingen personal på plats. Himlen var alldeles mörkgrå och det duggregnade lätt när jag klev ur min bil och sakta närmade mig Fredriks lilla blå Golf. När jag öppnade bildörren trillade tårarna utför mina kinder. I bilen låg fortfarande hans tillhörigheter kvar. Hans jacka, hans skor, joggingbyxor, en kasse full av ren tvätt och en bok. Två oöppnade snusdosor låg på passagerarsätet och allt blev plötsligt bara för mycket. Jag blev alldeles yr och kräkfärdig. Jag tog med några saker och gick tillbaka till min bil, samtidigt kom killen som skulle dra upp Fredriks bil på sin bärgningsbil och jag kände mig så himla ledsen.

När den lilla blå Golfen var lastad och jag körde bakom bärningsbilen bort till skroten kände jag mig så otroligt tom och vemodig. Det kändes som om jag återigen hade öppnat en dörr in till min son, jag klev liksom återigen in i hans sfär. Det här fanns inte alls med i mina tankar när jag bestämde att jag skulle åka in och utföra det här uppdraget, då var det bara en bil som skulle skrotas.

Fy fan så himla jobbigt det blev nu igen.

Men nu kan du gasa runt lite igen Tedden och Du, jag lämnade en snusdosa kvar åt dig!

Kram Mamma

Födelsedag

Idag är det min födelsedag. Min tredje födelsedag som jag ska fira utan min son.

I lördags hade vi stort kalas för min pappa som då fyllde 80 år, och det är speciellt vid såna tillfällen, när familjen ska samlas för att göra något roligt tillsammans som det blir så uppenbart att min familj inte längre är hel och det är då som det känns så förbannat orättvist.

Jag kan göra vad som helst för min familj och för att alla ska må så bra det bara går. Jag hade en son som jag också gjorde vad som helst för men som jag ändå inte kunde behålla i livet. Det är då frågan formuleras i mitt huvud, - Vad gjorde jag för fel?  
Ja jag vet, det var inte mitt fel. Ja jag vet, jag ska inte skuldbelägga mig själv. Ja jag vet, jag säger dessa ord till andra i min situation men det är lättare att råda andra än att leda och hålla sig själv kvar i rätt riktning. Detta förbannade efterliv.

Mars månad är en riktig födelsedagsmånad för oss. Min pappa, min dotter och jag själv har i år tillsammans levt i 159 år.

Jag hoppas och önskar att vi alla ska få fortsätta att fylla livet med många fina år ❤️ 

För vi ska fira varje födelsedag, vi ska fira livet, äta tårta och gratulera oss själva för varje födelsedag vi får uppleva. Jag fyllde inte 25+ som så många lite skämtsamt säger, jag fyllde faktiskt 52 år i år.

Tiden för oss inte närmare döden, tiden håller oss borta ifrån den.

Maria

I dödens väntrum

Idag (8/1-16) har jag hälsat på en vän som befinner sig i livets slutskede. 

I dödens väntrum.

Det är så otroligt smärtsamt att se en människa krympa ihop inför

döden. Som en liten fågelunge sitter hon där i fåtöljen, min starka,

snälla och otroligt omtänksamma arbetskamrat och vän.
Det finns inga ord att säga. Det finns inga ord som kan lindra eller trösta. Jag känner mig otroligt maktlös, det gör så ont.

När jag sitter med hennes hand i min och tårarna trillar på våra kinder

känner jag en ilska skjuta upp som en pil genom mitt huvud. Jag känner en ilska mot Fredrik. Hur kunde han välja att dö? Hur kunde han? Här sitter min vän och har bara en önskan, att leva och Fredrik valde att dö. Hur fan kunde han välja att avsluta livet. ”Oups”, vänta nu,... jag tänkte välja. Jag tänkte verkligen välja.

När jag senare på eftermiddagen kommit hem så kunde jag inte släppa tankarna på min vän och på min reaktion över att jag känt mig så arg på Fredrik. Jag har ju hela tiden hävdat att Fredriks död är en konsekvens av hans depression och att den som tar sitt liv inte väljer döden utan dör för att de helt enkelt inte ser något annat alternativ. De vill inte dö men orkar inte leva och att de inte kan se någon väg tillbaka till ett "friskt" liv. De dör i ett psykologiskt olycksfall.

Men nu var jag ledsen. Jag hade känt mig riktigt förbannad på Fredrik under eftermiddagen och den känslan ville jag inte ha. Jag var tvungen att få några kloka ord på min reaktion och vem kunde ge mig det bäst en fredagskväll? Jag skrev till Ludmilla. 
Ludmilla är ordförande i Suicide Zero och hon miste sin dotter i självmord 2008. Hon är en väldigt klok person och jag tänkte att hon kan säkert ge mig en förklaring till min reaktion, och det kunde hon. Jag fick det svar jag behövde. Jag fick ett svar som jag kan ta in, fundera över och som jag också kan acceptera.

Jag får känna ilska. Jag får vara arg och besviken, det är helt ok att känna så.

Med mitt förnuft vet jag att den som dör i självmord inte har gjort ett rationellt val. Döden är en konsekvens av ett psykologiskt lidande.
Men förnuftet och känslorna samarbetar inte alltid och man är inte så förnuftig när det gäller ens barns självmord.

Min vän befinner sig nu inte längre i dödens väntrum. Himlen har fått ta emot ännu en fin ängel, tyvärr alldeles för tidigt.

Sov gott min fina vän ❤️

Maria