Nabbe Run

I söndags kväll kom två gulliga tjejer hem till oss för att berätta att de tänkte ordna ett ”motionslopp” i Timmernabben som de döpt till Nabbe Run. Flickorna som heter Elsa och Elin går i årskurs 5 i Timmernabbens skola.

Redan förra året ordnade tjejerna det här loppet och bjöd då in alla till att gå, springa, cykla eller ”kickbika” en sträcka runt om i vårt fina Timmernabben. Det kostade 20 kr att anmäla sig men de samlade också in frivilliga gåvor som de sedan skänkte till Cancerfonden, de fick ihop hela 7040 kr, helt fantastiskt! Affären i Timmernabben hade sponsrat tjejerna med frukt som de delade ut efter genomfört lopp och så bjöd de alla motionärer på saft. Vilket initiativ, vilka underbara ungar och så härligt med en sådan kreativitet.

Nu hade de bestämt sig för att ordna Nabbe Run även i år och undrade om de fick skänka intäkterna från loppet till Suicide Zero? Ja, självklart!

Jag blev jätte glad och frågade hur det kom sig att de valt just den här organisationen och fick då till svar att någon ur deras familj hade på julmarknaden i vintras köpt armband av mig och att de på så sätt fått idén till att nu välja oss. – Ni kanske inte har så mycket pengar heller? sa den ena tjejen, - så då kanske ni behöver ha lite från oss också? sa den andra! 

Så härliga ungar.

Jag gav dem varsitt armband i Timmernabben IF:s färger och lovade dem att göra armband som de kan sälja på loppet. Tyvärr kan jag inte själv delta på Nabbe Run eftersom det är samma helg som jag springer Göteborgsvarvet. 

Men självklart önskar jag tjejerna Lycka Till ❤️ och hoppas att de ska få många anmälningar till loppet.

Tusen Tack Elsa och Elin, ni är väldigt duktiga!

/Maria

En bil går till graven

På platsen där Fredrik hittades stod också hans bil parkerad. Bilen var ganska gammal och lite skruttig så det var ingen av oss hade intresse av att behålla den. Så vi bad polisen ta hand om bilen och skrota den, om inte Räddningstjänsten först behövde använda den som ett träningsobjekt? Detta skedde och vi har sedan dess inte ägnat bilen någon mer tanke. Men så i förra veckan fick vi ett samtal om att bilen nu måste avregistreras för att kunna lämnas in till skrotning. Oj då, bilen fanns tydligen kvar och dök nu plötsligt efter 2,5 år upp igen.

Registreringsbevis beställdes, jag skrev under och skickade in pappret till Trafiksäkerhetsverket. Nu så, var det äntligen löst.

Men nej,... så smidigt gick det inte! För i tisdags (5/4) fick jag ett samtal från en kille på Assistanskåren som sa att jag personligen måste infinna mig på skrotfragen för att vara med när bilen skulle lämnas in. Jag undrade om det inte räckte med att jag ringde till dem på skroten men fick då ett bestämt nej till svar, jag måste infinna mig personligen. - Ok, jag kommer in halv åtta i morgonbitti, svarade jag enkelt, min enda tanke var att jag skulle skrota en bil samt legitimera mig, thats it, no more. 

När jag igår på morgonen var på väg in till stan och när jag passerade infarten till platsen där Fredrik hittades då slog det mig, - oj det här känns inte riktigt bra. Jag fick en olustig känsla i kroppen och det var här det började gå upp för mig vad det var jag var på väg till. 

När jag kom fram till Assistanskårens stora garage stod Fredriks bil parkerad på baksidan men det fanns ingen personal på plats. Himlen var alldeles mörkgrå och det duggregnade lätt när jag klev ur min bil och sakta närmade mig Fredriks lilla blå Golf. När jag öppnade bildörren trillade tårarna utför mina kinder. I bilen låg fortfarande hans tillhörigheter kvar. Hans jacka, hans skor, joggingbyxor, en kasse full av ren tvätt och en bok. Två oöppnade snusdosor låg på passagerarsätet och allt blev plötsligt bara för mycket. Jag blev alldeles yr och kräkfärdig. Jag tog med några saker och gick tillbaka till min bil, samtidigt kom killen som skulle dra upp Fredriks bil på sin bärgningsbil och jag kände mig så himla ledsen.

När den lilla blå Golfen var lastad och jag körde bakom bärningsbilen bort till skroten kände jag mig så otroligt tom och vemodig. Det kändes som om jag återigen hade öppnat en dörr in till min son, jag klev liksom återigen in i hans sfär. Det här fanns inte alls med i mina tankar när jag bestämde att jag skulle åka in och utföra det här uppdraget, då var det bara en bil som skulle skrotas.

Fy fan så himla jobbigt det blev nu igen.

Men nu kan du gasa runt lite igen Tedden och Du, jag lämnade en snusdosa kvar åt dig!

Kram Mamma

Födelsedag

Idag är det min födelsedag. Min tredje födelsedag som jag ska fira utan min son.

I lördags hade vi stort kalas för min pappa som då fyllde 80 år, och det är speciellt vid såna tillfällen, när familjen ska samlas för att göra något roligt tillsammans som det blir så uppenbart att min familj inte längre är hel och det är då som det känns så förbannat orättvist.

Jag kan göra vad som helst för min familj och för att alla ska må så bra det bara går. Jag hade en son som jag också gjorde vad som helst för men som jag ändå inte kunde behålla i livet. Det är då frågan formuleras i mitt huvud, - Vad gjorde jag för fel?  
Ja jag vet, det var inte mitt fel. Ja jag vet, jag ska inte skuldbelägga mig själv. Ja jag vet, jag säger dessa ord till andra i min situation men det är lättare att råda andra än att leda och hålla sig själv kvar i rätt riktning. Detta förbannade efterliv.

Mars månad är en riktig födelsedagsmånad för oss. Min pappa, min dotter och jag själv har i år tillsammans levt i 159 år.

Jag hoppas och önskar att vi alla ska få fortsätta att fylla livet med många fina år ❤️ 

För vi ska fira varje födelsedag, vi ska fira livet, äta tårta och gratulera oss själva för varje födelsedag vi får uppleva. Jag fyllde inte 25+ som så många lite skämtsamt säger, jag fyllde faktiskt 52 år i år.

Tiden för oss inte närmare döden, tiden håller oss borta ifrån den.

Maria

I dödens väntrum

Idag (8/1-16) har jag hälsat på en vän som befinner sig i livets slutskede. 

I dödens väntrum.

Det är så otroligt smärtsamt att se en människa krympa ihop inför

döden. Som en liten fågelunge sitter hon där i fåtöljen, min starka,

snälla och otroligt omtänksamma arbetskamrat och vän.
Det finns inga ord att säga. Det finns inga ord som kan lindra eller trösta. Jag känner mig otroligt maktlös, det gör så ont.

När jag sitter med hennes hand i min och tårarna trillar på våra kinder

känner jag en ilska skjuta upp som en pil genom mitt huvud. Jag känner en ilska mot Fredrik. Hur kunde han välja att dö? Hur kunde han? Här sitter min vän och har bara en önskan, att leva och Fredrik valde att dö. Hur fan kunde han välja att avsluta livet. ”Oups”, vänta nu,... jag tänkte välja. Jag tänkte verkligen välja.

När jag senare på eftermiddagen kommit hem så kunde jag inte släppa tankarna på min vän och på min reaktion över att jag känt mig så arg på Fredrik. Jag har ju hela tiden hävdat att Fredriks död är en konsekvens av hans depression och att den som tar sitt liv inte väljer döden utan dör för att de helt enkelt inte ser något annat alternativ. De vill inte dö men orkar inte leva och att de inte kan se någon väg tillbaka till ett "friskt" liv. De dör i ett psykologiskt olycksfall.

Men nu var jag ledsen. Jag hade känt mig riktigt förbannad på Fredrik under eftermiddagen och den känslan ville jag inte ha. Jag var tvungen att få några kloka ord på min reaktion och vem kunde ge mig det bäst en fredagskväll? Jag skrev till Ludmilla. 
Ludmilla är ordförande i Suicide Zero och hon miste sin dotter i självmord 2008. Hon är en väldigt klok person och jag tänkte att hon kan säkert ge mig en förklaring till min reaktion, och det kunde hon. Jag fick det svar jag behövde. Jag fick ett svar som jag kan ta in, fundera över och som jag också kan acceptera.

Jag får känna ilska. Jag får vara arg och besviken, det är helt ok att känna så.

Med mitt förnuft vet jag att den som dör i självmord inte har gjort ett rationellt val. Döden är en konsekvens av ett psykologiskt lidande.
Men förnuftet och känslorna samarbetar inte alltid och man är inte så förnuftig när det gäller ens barns självmord.

Min vän befinner sig nu inte längre i dödens väntrum. Himlen har fått ta emot ännu en fin ängel, tyvärr alldeles för tidigt.

Sov gott min fina vän ❤️

Maria

Nytt år igen

Snart kan vi lägga ytterligare ett år på vår livslinje och vi är nu på väg in på det tredje året utan Fredrik. Det är verkligen konstigt hur fort tiden går. Jag undrar om det har med min stigande ålder att göra att det känns som om allt bara går snabbare och snabbare?

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på att livet är NU. Även under året 2015 har jag vid några tillfällen blivit brutalt påmind om hur skört livet är och hur snabbt det kan ta oväntade vändningar och då blir jag faktiskt lite rädd. 

Inför 2015 bestämde jag mig för att göra något positivt varje dag som jag på kvällen vid sängdags skulle kunna tänka på och le åt. Jag lyckades nästan 365 gånger. Självklart missade jag nog att tänka på det varje kväll men jag har i alla fall gjort något positivt varje dag. Det gör nog de allra flesta egentligen utan att tänka på det, men ibland är det bra att fundera på och reflektera över vad vi gör och varför vi gör vissa saker.

Vad 2016 har på sin agenda återstår att se, jag hoppas vi ska få ett bra år och att alla i min familj ska få vara friska och må bra.

Jag ska starta det nya året med att utbilda mig till instruktör i Första hjälpen för psykisk hälsa. Redan i januari ska jag under två veckor gå MHFA och det känns väldigt spännande. 

Länk till utbildningen klicka HÄR

I april ska jag åka till Stockholm för att delta på Suicide Zeros årsstämma. 

Jag ser verkligen fram emot att få träffa hela styrelsen och förhoppningsvis många av volontärerna in real life och inte bara se dem som Facebook profiler.

Ni som följt med här på bloggen vet att jag i början av mitt bloggande gjorde en liknelse om att Fredrik hade flyttat upp en våning från mitt hjärta till min hjärna och att jag då inte kunde tänka på något annat än honom. Senare gjorde jag också en liknelse om att han satt på min axel som en hackspett och hela tiden knackade mig i pannbenet. Jag kan nu våga mig på att säga att han har flyttat tillbaka till mitt hjärta och att hackspetten på min axel nu har förvandlats till en liten kolibri som visserligen sitter kvar på min axel men nu lite mer lugnt och stilla. Den flaxar snabbt med sina små vingar varje dag men det känns nu mer som en smekning mot kinden.

Min lilla hummingbird ❤️ 

Jag vill önska alla ett Gott Nytt 2016.

Maria 

Redan den fjärde advent

Fjärde advent, hur är det möjligt? Hur är det möjligt att vi snart går mot vår tredje jul utan Fredrik? 
Jag har ju i tidigare inlägg skrivit om att jag inte har så goda relationer med julen, så har det nästan alltid varit och nu är de definitivt inte bättre. Jag räknade ut att av de senaste 16 jularna så blir det här den fjärde julen som vi ska stanna på svensk mark. Anledningen till att vi i år inte reser någonstans vet jag faktiskt inte, det bara blev så. Men visst, när min bror och hans familj i fredags flög till varmare breddgrader så gnagde avundsjukan ganska rejält i mig.
Det är så enkelt att fly, att fly och på så sätt komma undan det där som känns för svårt. Det har alltid varit en av mina svagheter. Att inte stanna upp och bearbeta mina "jobbigheter". Jag har alltid bara slängt min skit bakom mig och gått vidare, inte tagit tag i det, inte pratat om det utan bara traskat på som om det aldrig hänt. Så har jag levt i nästan 50 år.
Men när Fredrik tog sitt liv tog det mesta fullständigt stopp för mig. Mina fötter slutade gå, dom förvandlades till två blytyngder som inte gick att flytta framåt. Fredriks självmord är för mig ett så stort helvete att jag verkligen inte kan lämna det och bara gå vidare. Jag försöker och försöker, jag går och jag går, men jag kommer inte särskilt långt, blytyngderna släpper inte från mina fötter.
Sorgen kletar sig fast på mig som en oljig jävla sörja och jag är så otroligt trött på det. 

Sorg är verkligen komplicerat. Jag har på senare tid vid ett par tillfällen fått frågan, 
- hur är det nu, har "det" börjat gå över? 
Och även, - nu är det ju så länge sen så det börjar väl ge sig?
Då känner jag ilskan rinna till och jag blir förbannad. Den som själv är förälder borde kunna ha förmågan att sätta sig in i hur det skulle kännas att mista sitt barn och man borde kunna förstå att sorgen men framförallt saknaden, aldrig ger med sig. 

Jag avslutar med Kristian Gidlunds ord som stämmer väldigt bra.

Du kan inte göra slut med sorgen.
Du kan inte en dag bestämma att det plötsligt räcker.
Sorgens ände är inte ett beslut.
Sorgen ger sig av, först när den är färdig.
När sorgens smärta är klar med dig.
Inte tvärtom.

God Jul önskar jag er alla / Maria

Första advent

Första advent, det var min mammas helg. Hon älskade verkligen just den första advent, då skulle hemmet vara städat och fint, ljusstakarna och stjärnorna skulle vara på plats och vi skulle fika tillsammans med lussekatter och pepparkakor. Den blå adventsduken skulle ligga på bordet och det första ljuset i adventsljusstaken skulle brinna.

Precis innan mamma gick bort 2002 lämnade hon ett brev till oss om hur hon ville ha det efter sin död. En av de saker som stod i brevet var att hon önskade att vi alltid skulle minnas och tänka på henne just till första advent och även tända ett ljus för henne. Det är något vi alltid har gjort och som vi tänker fortsätta att göra.

Till den första advent 2013 valde vi att urnsätta Fredrik. Det kändes som en fin helg att göra det på och det kändes på något sätt som om vi lämnade "över honom" till min mamma, till Fredriks mormor. Vi lämnade över det mest värdefulla en förälder kan ha, sitt barn.

Den dagen vi urnsatte Fredrik är den mest fruktansvärda dag jag hittills upplevt i mitt liv, men det känns ändå fint att vi valde den helgen som min mamma tyckte allra mest om. 

Så idag, den första advent 2015 ska det bli barndop för mitt andra underbara lilla barnbarn, för lilla Alice Wilda Pedersen. 

Ja, jag har blivit mormor ytterligare en gång och den här gången till en liten flickbebis.

Storebror Harry visar stolt upp sin lilla syster till alla som vill se. Hans egna lilla Bä, som han själv kallar henne.

Jag vet att Fredrik skulle älskat sin storasysters båda barn. Han hade verkligen älskat att få busa runt med Harry och lära honom en hel massa hyss. Det gör så ont i mig när jag tänker på att Harry och Alice aldrig kommer få lära känna sin tokiga morbror. 

Men jag tror han finns där och håller sin beskyddande hand över dem ❤️

"Aldrig är du ensam på vägen där du går,

intill dig finns en ängel som följer dina spår"

Jag önskar er alla en fin första advent ❤️