Andra gången

Jag har gjort det en andra gång, jag har cyklat Vätternrundan.

När jag den 14 juni förra året rullade över mållinjen i Motala efter min första Vätternrunda tänkte jag bara - aldrig mer!

Jag var helt slut. Inte bara fysiskt slut, jag var även psykiskt ganska skadad.

När jag tänker tillbaka på det idag kan jag faktiskt inte förstå hur jag ens kunde genomföra det?  

Knappt 8 månader efter Fredriks självmord och jag gjorde det.

Mina minnen från rundan är i princip obefintliga, visst har jag fragment av den men jag minns t.ex. inte namnet på några depåer eller på orterna vi passerade. Jag minns inte vart vi hämtade nummerlapparna eller diplomen, ja jag vet egentligen inte vad jag minns mer än att jag var slut, att en i vår grupp kräktes, att Fredrik fanns i mitt huvud hela tiden och att jag trampade på som en riktig tok. 

Men på något sätt var det här med träningen och att nå mina uppsatta mål mitt sätt att överleva och inte helt försvinna i min sorg.

Ni som varit på Liseberg någon gång och kört femkamp vet att där finns ett spel som heter Woody. Det är stockar som ploppar upp på olika ställen som man så snabbt som möjligt ska slå ner med en stor träklubba, och ungefär så kände jag det, som om sorgen slog ner mig varje gång jag försökte resa mig. Jag tror inte någon som inte själv förlorat ett barn kan förstå eller ens ana vilket helvete man hamnar i.

Men tillbaka till nuet. I flera månader efter målgången i Motala var det min starka uppfattning att jag aldrig mer skulle cykla Vätternrundan, aldrig. Men när hösten kom så ändrade jag mig och nu har jag alltså cyklat den igen.

Vilken skillnad på runda. Jag var mycket bättre förberedd mentalt den här gången. Det var roligt, det var till och med riktigt roligt. Jag mår helt enkelt bättre i mitt inre idag. 

Min Fredrikängel fanns med mig hela rundan även i år, men han låg där stilla på mitt bröst och hoppade aldrig in i min hjärna.

Min sorg och min saknad efter Fredrik är lika stor idag som den var för ett år sedan men jag har tagit in den i mitt inre på något sätt. Jag måste acceptera att mitt liv inte får ta slut bara för att Fredriks liv gjorde det. Jag lever. 

Vissa dagar är väldigt svarta, ibland varar det i timmar, ibland bara för ett ögonblick.

Jag älskar dig min underbara ängel, nu och fram till den dagen jag själv slutar andas. 

Vi ska ses igen, där på andra sidan ❤️ 

Mamma 

Mors Dag

Idag är det alla mammors dag, en helt egen dag bara för oss som fått förmånen att bli mammor. 

Efter första världskriget var Sverige i förändring. "Folkhemmet" stod för dörren, ett samhälle som byggdes kring kärnfamiljen. Mors dag instiftades i Sverige 1919 på initiativ av författaren Cecilia Bååth-Holmberg efter en amerikansk förebild. I ett litet häfte kallat ”Mors dag” som gavs ut 1920 fanns ett antal instruktioner för hur denna dagen kunde firas:

1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.

2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.

3. Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.

4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.

5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.

6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahållas för mors dag.

Ledighet från hushållsarbetet vid den här tiden var för en kvinna ovanligt. Vi kan ju på allvar fundera över hur det ser ut idag. Är vi så mycket mer jämlika nu mot för hundra år sedan?

Vi har inte firat Mors Dag särskilt mycket i min familj men vi har ändå alltid uppmärksammat den lite på något sätt. Själv plockade jag nästan alltid liljekonvaljer till min mamma på Mors dag så för mig är det fortfarande viktigt att få göra det just den här dagen.

När jag själv blev mamma tyckte jag det var toppen om jag fick en teckning eller lite blommor som barnen hade plockat. Köpta saker kändes och känns fortfarande oviktigt för det är ju själva grejen att bara bli ihågkommen som gör mig glad.

När Fredrik var i 3-4 års åldern gav han mig en teckning på Mors dag där han avbildat både mig och sig själv. Huvudfotingar är vi och väldigt fina. Han har på bilden gett mig stora ringar i öronen, något som jag aldrig haft varken då eller nu. Jag ramade in den lilla bilden och har alltid tyckt mycket om den men nu har den fått ännu större betydelse för mig.

Fredrik med sin mamma

Årets Mors dag har jag på eftermiddagen tillbringat på ett soligt men blåsigt Oknö tillsammans med Nathalie, Harry och Pher och så med kaffekorg förstås. Lilla Harry kunde ju självklart inte låta bli att leka precis  i strandkanten så efter bara en liten stund vadade han runt med skor, strumpor, byxor och overall i vattnet. Ja ja, kallt var det så när han väl blivit blöt var det bättre att sitta och fika med oss.

Mors dag på Oknö

Innan vi åkte hem var vi på kyrkogården en stund med en bukett liljekonvaljer till min mor.

Jag hoppas alla mammor och Änglamammor haft en bra dag idag.

Kram Maria

Suicideprevention i Kalmar län

Det känns som om det är väldigt länge sedan jag skrev och delade med mig något här i bloggen, men det händer så mycket hela tiden nu så jag hinner knappt med att skriva.

Jag har blivit inbjuden i flera olika mötessammanhang som representant för både SPES Kalmar och Suicide Zero. I slutet av april var jag i Kalmar och höll föredrag för föräldrar till barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Jag var till en början så nervös att halsen kändes som Saharas öken, men det släppte efter en stund. Alla var väldigt intresserade och ställde många frågor så tiden gick rasande fort.

Jag har blivit inbjuden till arbetsgruppen som planerar och anordnar Psykiatridagarna som ska hållas senare i höst i Kalmarsalen.

Vi har haft uppstartsmöte med suicidpreventions gruppen som Folkhälsorådet bildat i Mönsterås kommun.

Den 19 maj deltog jag på en stor konferens i Oskarshamn som landstingsdirektör Alf Jönsson initierat till. Jag blev väldigt imponerad av hans inledningstal och jag berördes till tårar när dagens moderator Johanna började sin presentation med orden - jag trodde min familj skulle få det bättre utan mig. Hon har vid några tillfällen försökt ta sitt liv. Hujeda Mig, hur ska denna dagen gå? Det var min tanke då men ganska snabbt stod det klart att dagen skulle bli mycket bra. 

Det här var starten på ett samverkans arbete för hela Kalmar län i suicidpreventions arbetet mellan flera olika aktörer, b.la. Landstinget, länets kommuner, Räddningsverket, Trafikverket, polisen, kriminalvården, NASP, frivillig organisationer, Brobyggarna, Suicide Zero, SPES med flera.

Det var en riktigt bra dag som var fylld av föreläsningar  och presentationer av goda exempel. Mycket positiv energi. Men det är ett svårt ämne, för hur jobbar man vidare för att få till en bra verkstad med allt vad det innebär så det inte bara blir just bra idéer och snack. Det måste ju resultera i något. Sen förstår vi alla att det är ett långsiktigt arbete som kommer ta tid innan alla hjul snurrar åt samma håll men vi är i alla fall på gång i Kalmar län. 

Jag träffade generalsekreteraren för Suicide Zero, Alfred Skogberg på konferensen. Det var trevligt. Jag har bara sett honom som en profilbild på Facebook och i olika inslag på TV men nu fick jag äntligen ett riktigt ansikte. Mitt första av alla duktiga människor som arbetar i organisationen men förhoppningsvis inte det sista.

Ett par dagar efter konferensen anmälde jag mitt intresse till att gå utbildningen som på svenska benämns Första hjälpen till psykisk ohälsa, MHFA - Mental Health First Aid, som utvecklats i Australien. Det är ett utbildningsprogram avsett för allmänheten. Tanken bakom utbildningsprogrammet är snarlikt utbildningen för fysisk Första hjälpen.

Nästan alla vet hur vi ska gå till väga och ge en person första hjälpen om vi skulle vara först på plats vid en fysisk olycka? Larma 112, ge fria luftvägar, stoppa blödning, hjärt-lungräddning, mun mot mun....osv. 

Men hur gör vi när vi träffar på någon som mår dåligt i sitt inre? Vid en psykisk olycka? Kanske med panikångest? Kanske med självmordstankar? Då är vårt agerande inte alls lika självklart längre.

Länk till utbildningen MFHA

Jaa, det var lite av vad jag pysslar med just nu, men sen har jag ju också ett arbete att sköta, en fritid att ta vara på och en underbar liten prins som jag ska vara mormor åt, så ja.... det är lite synd att det inte finns några fler timmar på mitt dygn 😊

PS Det har hänt lite mer saker men det får bli ett eget inlägg snart. Jag väntar bara på lite filmbevis 😜

Kram // Maria

Deklaration och Sinnesjukt

Så har jag deklarerat ytterligare en gång för Pedersens dödsbo, Fredrik.

Nu har han inte längre ett personnummer utan är bara en siffra i systemet. 

Det känns konstigt, bara ett nummer ... 

Förra året när jag deklarerade var det för inkomster och skatter som han själv arbetat in och tjänat ihop, då kändes det oerhört tufft. Det var ju liksom hans pengar och lön för hans slit. Jag grät och tyckte allt var så himla orättvist. Att det blev ytterligare en deklaration berodde på en del missförstånd men den här gången var det för en fastighet han ägde och som hans syster nu fått ärva så i år kändes det inte lika jobbigt.

Men att han inte längre är någon fysisk person är fortfarande svårt att acceptera.

Jag lyssnade häromdagen på en pod som heter Sinnesjukt. Det är Christian Dahlström som har den och i det avsnittet jag lyssnade på intervjuade han Ludmilla Rosengren som är ordförande i Suicide Zero. Hon berättar bland annat i programmet om när hon förlorade sin dotter Linnea 2008.
Hon säger en sak i programmet som fastnar i mig, - att hon var arg på Linneas cykel som stod utanför huset men att hon inte kunde flytta på den ifall Linnea ville ha den om hon kom tillbaka...

Ja, så konstigt är det... Så konstiga tankar hade jag också i början ...att Fredrik en dag skulle komma tillbaka, att han bara var borta för en stund. Men ändå är jag ju fullt medveten om att döden inte är något tillfälligt avbrott.

Programmet är för övrigt väldigt bra och jag vill verkligen rekommendera er att lyssna på det.
Jag blev starkt berörd och känner igen mig i väldigt mycket. 

Lyssna på programmet Sinnessjukt HÄR

Maria 

Måste du vara död så länge?

Min dotter Nathalie var 2 år och 4 månader när hennes lillebror kom till världen. Hon var en riktigt fin storasyster som verkligen älskade att pyssla om och att vara just stora syster åt sin älskade ”lillebo”.

Hon var snabb som en liten vessla och ville hela tiden hjälpa till med allt. Hon matade, vyssade och sjöng, hon lyfte och kånkade runt på Fredrik i hela huset. Ibland på ett ganska hårdhänt sätt. När han skulle sova middag fick vi låsa dörren och hänga nyckeln en bit upp på väggen för att han skulle få sova ifred.

En morgon när jag vaknade hade hon proppat hela spjälsängen full av leksaker över sin 6 månader gamla bror för att han skulle få låna allt. Därefter hade hon själv klättrat upp i sängen och dragit badrumsmattan över så de fick en koja. Uppfinnings rikedomen var stor och hon styrde och ställde. Fredrik fann sig i det mesta som liten men när åren gick kunde de ibland ryka ihop så stickor och strån rök, men när det verkligen gällde höll de alltid ihop.

De sista 2 nätterna i Fredriks liv sov han hos sin syster, så därför var det Nathalie och Thomas som sist såg honom i livet.

Jag har fått ta del av anteckningar som Nathalie skrivit till Fredrik efter hans självmord och som jag fått hennes tillåtelse att dela i ett blogginlägg.

Maria 

Till min lillebror.

4 november 2013

Fredrik, Fredrik det gör så ont. Jag saknar dig så mycket.

Igår var det en månad sen du tog på dig jackan, vinkade och sa – jag kommer tillbaka sen… men det gjorde du ju aldrig…

1 december 2013

Älskade ”lillebo”, idag är det en tung dag. Det är nu exakt 8 veckor sedan du vinkade och sa – jag kommer sen… men jag väntar på dig än.

Det är när jag inser att du aldrig mer kommer gående på uppfarten, eller att det inte är din bil jag hör, som jag får en klump i halsen. Jag saknar dig min fina ”lillebo”! Tanken på att aldrig mer få höra din röst eller att aldrig mer få krama om dig gör så himla ont.

Du sa ju alltid att – vi ska hålla ihop, jag lämnar dig aldrig.

Tedden, älskade lilla Tedden, vart är du nu? Jag saknar dig och älskar dig mer än du förstod.

9 januari 2014

Ååå…Tedden. Idag skrev Annie med sin lillebror på Facebook. Bara att säga eller att skriva ordet lillebror kan få mig att bryta ihop. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag tänker på dig hela tiden. Tänk om jag bara kunde få krama om dig igen. Du har ju alltid funnits vid min sida, i vått och torrt. Allt är så snurrigt och konstigt, jag drömmer om dig om nätterna och tror när jag vaknar att du fortfarande finns hos oss… hos mig och hos mamma, pappa, Annie, Ellion och Harry. Älskade Fredrik! Idag skrev alltså Annie med sin lillebror och frågade om han ville sova över hos henne. Jag vill fråga dig detsamma! Tedden, lilla älskade ”lillebo”, jag saknar dig. 

Måste du vara död så länge? Kan du inte bara komma tillbaka?...

31 januari 2014

Det är så sjukt att du är borta! Jag tänker på dig varje dag och det sjukaste är att jag tänker att du inte lämnat oss. Det känns som att du är hos mig varje dag eller åtminstone känns det som att du var här alldeles nyss?

Älskar dig lillebror.

7 april 2014

Idag känns det som om det är samma dag som den 7 oktober. Samma väder. Klockan tickar och när visarna står på 15:25 får jag en brännande klump i halsen. Det är 6 månader sen mamma och Pher kom in till mig i sovrummet där jag låg och ammade och berättade att polisen nyss varit hos dem och att de hittat dig. Blev glad i en sekund innan jag fattade….

Fredrik, jag älskar dig och saknar dig.... varje dag.

18 juni 2014

Jag kan bli så arg på dig.

Jag glömmer ibland bort att du inte finns hos mig längre. Ibland vill jag ringa dig men kommer då plötsligt på att du inte kommer att svara.

Nu missar du att Harry älskar jordgubbar, du missar att han kan åla sig fram, du missar att han till och med vinkar. Du kanske ser det? Men i så fall ser du det ifrån fel sida.

Det finns ett tomrum i mig som ständigt gör ont. Det finns en brännande känsla i halsen, men jag sväljer och ler. Jag vill inte att Harry ska se och uppfatta mig som en ledsen mamma.

Jag älskar dig min fina lillebror, vi ses sen…

Sången med Peter Jöback är till dig Fredrik. Varför kunde du inte låtit mig hjälpa dig att bära? vi kunde ha delat ❤️  Klicka HÄR

Nathalie

Och just nu pågår livet

Dagarna blir just nu lite längre och lite ljusare för varje dag. Allt rullar på och det händer hela tiden nya saker. Tiden står verkligen inte stilla. 

Är det det som är livet? eller vad är livet? Varje dag, varje timma, varje minut och varje sekund, det pågår just här och det pågår nu. Det vet vi egentligen allihop men ändå glömmer vi ofta bort det. Vi tror att det är om 14 dagar när vi ska åka på semester, eller nästa sommar eller nästa helg eller nästa.....

Mycket i livet består av roliga saker men väldigt mycket är också riktigt tråkiga och ibland väldigt ledsamma saker, men det tillhör liksom livet det också.

Jag kom till skolan häromdagen för att hålla ett informations möte och möttes då av att alla 4 flaggorna hängde på halv stång. Solen sken, det var nästan vindstilla och så flaggorna på halv stång. Tårarna kom direkt och det knöt sig i magen. 

En av gymnasiets elever hade avlidit i cancer och skulle samma dag begravas. 

Då är livet för grymt.

Jag har några i min närhet som just nu kämpar med cancer behandlingar och mina tankar är ofta hos dem. Vilket kamp de för. Just nu, just idag, ja... precis hela tiden. Hopp som ständigt åker upp och ner. 

Då är livet också grymt. 

En av dem sa när vi pratades vid i veckan, - man vänjer sig, och det är nog så? Man vänjer sig.

Vi vänjer oss i nästan alla situationer, vi accepterar och vi ställer om till det som råder NU.

För vad har vi för val?

Igår blev en av mina vänner mormor till en liten flicka. Vilken lycka, vilken glädje, ett nytt litet liv. 

Då är livet underbart.

När vi senare på eftermiddagen som vanligt åkte till kyrkogården för att göra helgfint ringde det i klockstapeln och en familj var tillsammans med prästen på väg med "sin" urna till begravningsplatsen. Ups, där knöt det sig igen, - kör, sa jag till Pher, kör hem, vi åker hit imorgon.

Glädje och sorg, liv och död. Just nu pågår livet.

Jag känner mig ibland som en maskros. Jag ska stå upp även när benen ibland vill ge vika.

Kram / Maria

Andra påsken

Äntligen får vi vara lite mer lediga än bara en vanlig helg. Jag känner mig så fruktansvärt trött. Och så är det den här sommartiden, vilket påhitt. Varför kan vi inte bara ha sommartid hela tiden? Hålla på och trixa med klockan hit och dit.

Skärtorsdag igår och vi var på graven och gjorde vårfint. Vi planterade nya blommor och tog bort allt som bar spår av vinter. En ny liten solcells lampa med änglar fick också en plats så det blev riktigt fint. 

Skogskyrkogården i Mönsterås är en väldigt fin och rofylld plats. Det vilar ett lugn där, det är alltid tyst, stilla och fridfullt med många höga tallar och mycket fågelkvitter. Jag känner alltid ett lugn när jag är där.

Skärtorsdag och inte en enda påskkärring har vi haft på besök, men på kvällen knackade det på vår dörr och utanför stod det två små påskgubbar i sju-åtta årsåldern som sa,

- Hej, Glad Påsk ! Känner du nån som heter Fredrik? 

Ja, svarade jag, min pojke heter så. 

- han bodde här va? ...Ja....

- men han är väl död nu? ...Ja....

- Jag kände han, .... hej då, ... här får du en sten, släng inte den för den är väldigt speciell...Hej då... Sen sprang dom vidare.

Ungar, dom är otroliga, så raka och ärliga ❤️ 

När solen skiner och våren är i antågande kan jag så starkt se Fredrik komma utan ytterkläder i bilen med hög musik så basen dunkar, hoppa ur och med sin lite slängiga stil komma fram och säga;
- vilket gutt väder, det är ju grillväder ... och en öl...

Och samtidigt ha ett stort leende i ansiktet.

Glad Påsk till er alla / Maria