Det finns hopp

Snart är det min andra födelsedag utan Fredrik och då har det gått 17 månader sedan han lämnade oss. 17 månader!
Klockan går, tickar och slår, dagarna blir till veckor som blir till nya månader och som jag måste lägga bakom mig. Tiden arbetar på och jag kan nu faktiskt ana att livet i mig börjar återvända. Saker och ting börjar kännas lite roliga igen.
Jag är väldigt glad för att vi kom iväg till Thailand i julas. Trots att jag kände sånt motstånd till resan innan vi åkte kan jag nu säga att det var bra, det var till och med mycket bra. Det känns lite som om jag vände blad.
Med det har jag inte sagt att saknaden efter Fredrik har minskat eller att sorgen har bleknat, bara att livet börjar återvända.

Det nya året har redan bjudit upp till flera nya projekt.
Landstinget startade i januari ett stort arbete med suicidprevention för hela länet som initierats av landstingsdirektören. Många aktörer var inbjudna till ett första möte, b.la polis, räddningstjänst, Trafikverket, Fryshuset, psykiatrin, representanter från länets alla kommuner, kommunsköterskor, skolsköterskor, kuratorer, psykologer och frivillig organisationer. Jag var också inbjuden till det här mötet och ska nu fortsätta i arbetsgruppen som företrädare för Suicide Zero.
Tanken är att det i sommar ska genomföras en bred konferens som ska få genomslagskraft i organisationerna för att hitta konkreta sätt att samverka kring frågan. Målet med konferensen är att berörda aktörer sen tillsammans ska ta fram en handlingsplan med suicidpreventiva åtgärder.
Det ska bli spännande att få vara med och följa det här arbetet på nära håll.

Mönsterås kommun har också satt ihop en arbetsgrupp för att arbeta med suicidprevention på det kommunala planet. Det är kommunens folkhälsoråd som initierat arbetet. Folkhälsosamordnaren, skolsköterskor och skolkuratorer ingår i arbetsgruppen samt jag själv. Fokus för arbetet kommer ligga på de unga.

Mer positiva saker som hänt är att SPES startat upp en krets för Kalmar län. Vi var flera anhöriga som i början av året blev inbjudna till ett första möte och den 16 januari var vi ca 25 stycken som träffades på Kalmar Stadshotell.
Jag blev på mötet vald till ordförande fram till årsmötet som kommer att hållas den 11 mars på Sensus i Kalmar.

SPES är en rikstäckande ideell organisation som är partipolitiskt och religiöst obunden. Föreningen är till för alla som mist en närstående genom självmord.
De stöder efterlevande bland annat genom självhjälpsgrupper, telefonjour, kontaktpersoner, utbildningar och träffar. De arbetar också intressepolitiskt för att bidra med ökad kunskap om suicid som ett samhälls- och folkhälsoproblem.
SPES vision är ett självmordsfritt Sverige.

SPES betyder hopp.
Och hopp, ja vi måste behålla vårt hopp om framtiden.

SPES hemsida, KLICKA HÄR

Maria

Suicide Zeros blogg intervju

Jag har blivit intervjuad för Suicide Zeros hemsida och här nedan följer intervjun i text och en länk direkt till orginal inlägget.

Suicide Zeros sida. Klicka HÄR

”När jag hittade Suicide Zero kändes det helt rätt”

 Efterlevnadsstöd, Inspiration, prata om självmord, Volontär -  februari 27, 2015

Maria Pedersen engagerar sig i Suicide Zero för att skapa mening i hennes sons död.

Maria Pedersen är en av Suicide Zeros duktiga volontärer. Efter att hennes son Fredrik tagit sitt liv hittade hon Suicide Zero. Och genom att bidra volontärt känns hennes sons död inte riktigt lika meningslös.

Varför har du valt att engagera dig i Suicide Zero?- Jag har alltid haft många järn i elden och tycker om att engagera mig i frågor som jag kan stå för. Men efter min sons död gick luften helt ur mig och allt kändes den första tiden totalt meningslöst. Men jag ville hitta tillbaka till mitt driv och få min kraft tillbaka och när jag hittade Suicide Zero och såg att de sökte volontärer kändes det helt rätt. Jag vill göra något konkret och hoppas kunna bidra med det jag kan för organisationen. För på så sätt känns inte Fredriks död riktigt lika meningslös.

Hur engagerar du dig i organisationen?- Jag är medlemsansvarig. Jag tar emot alla medlemsansökningar och skickar ut välkomstbrev.

Det tar tid att tända 1600 ljus. Under 2013 tog så många sina liv.

– Den 10 september 2014, på den internationella suicidpreventiva dagen, ordnade jag i Suicide Zeros namn en ljuständning i Mönsterås Kyrkpark. 1600 liv – 1600 ljus. En mycket sorglig känsla att se alla dessa tända ljus och tänka på att det bakom varje ljus funnits ett liv som nu har en familj i spillror.

– Som representant för Suicide Zeros ingår jag nu i en arbetsgrupp i vår kommun som ska jobba med suicidprevention med inriktning mot våra unga.

– Jag har också gjort en del armband som jag själv sålt på julmarknaden i min hemort men också som jag skickat till Suicide Zeros webbutik.

Vad hoppas du uppnå?- Jag vill att den tystnad som i dag finns runt självmord och psykisk ohälsa ska brytas. Att hamna i psykisk ohälsa är inte konstigare än att hamna i fysisk ohälsa, bara så himla mycket svårare att tala om. Det drabbar familjer ur alla samhällsklasser.

Några av 1600 ljus som symboliserar de 1600 personer som tog sina liv år 2013.

– Det är 1600 personer om året som tar sitt liv, det kan vi inte blunda för längre. Men det är som att, det vi inte talar om det finns inte. Synen på det vill jag ska förändras.

Vad gör du annars och vad har du gjort tidigare i livet?- Min största glädje i livet just nu är att vara mormor. Jag lägger en hel del tid på träning. Jag springer, cyklar, tränar core, tabata och så försöker jag lära mig att crawla bättre!

– Jag har precis som några av våra andra volontärer bloggat mig igenom den första tiden av ofattbar sorg, vilket har varit en bra bearbetning för mig. (Om Allt och Inget) Jag har också en facebooksida med samma namn.

– Min övriga tid är jag på jobbet i Mönsterås kommun, där jag arbetar som servicehandläggare på avdelningen för Kost & Städtjänst. Vi har hand om all mat och städning till våra små barn, skolelever samt till våra äldre och omsorgstagare i kommunen, och med personalansvar för ca 70 kockar och lokalvårdare.

Vad tycker du bör göras för att minska självmorden?- Sätt livskunskap på schemat i skolan. Få ungdomar/elever att på ett tidigt stadie förstå att vi alla hamnar i olika svåra situationer i livet men att det är normalt och går att ta sig ur, att det inte på något sätt är konstigt eller unikt utan att livet helt enkelt går lite upp och ner.

– Jag vill också öka medvetenheten om suicid och dess signaler i alla människovårdande yrken.

Om du var folkhälsominister, vad skulle du göra då?- Då skulle jag ta mig en allvarlig funderare på varför vi som bor i ett så fint land med en sån otrolig välfärd trots det har så många som mår så dåligt att dom inte ens vill stanna kvar i livet.

– Jag skulle öka anslagen till suicidprevention i alla Sveriges landsting men också till forskning och satsa på konkreta åtgärder som vi vet fungerar.

– Jag skulle också öronmärka pengar till kommunerna så att de kan anställa kuratorer och livscoacher på alla våra skolor. Jag skulle också öppna kriscenter i Sveriges samtliga län.

Något annat du vill tillägga?- Om du inte blivit medlem i Suicide Zero än så gör ett besök på vår hemsida och skicka in din medlemsansökan. Då stöder du också arbetet för att radikalt minska självmorden. Tillsammans är vi starka!

Mamma

Idag är det 13 år sedan min mamma somnade in efter en lång tid av cancer.
#Fuck cancer. Denna hemska sjukdom. Hon kämpade länge och hon gjorde det tappert men cancern besegrade henne till slut trots operationer och flera omgångar med cellgift. Hon dog bara 64 år gammal.

Trots att det gått så lång tid som 13 år så saknar jag henne fortfarande väldigt mycket. Speciellt mycket har jag saknat henne det här senaste året, sen Fredrik dog. Jag hade verkligen behövt min mamma att få luta mig emot och att inte behöva förklara något för. Hon hade förstått ändå, utan ord, utan förklaringar så som bara mammor kan.
Jag önskar också att hon hade fått träffa lilla Harry. Nathalie och mamma hade en mycket fin relation och Nattan, ja, hon var allt mormors lilla gull.

Mamma & Fredrik vid jul och mamma & Nathalie i Stockholm på Kristina från Duvemåla.

Precis som min mamma hade förstått mig, hade jag förstått Fredrik om han bara hade öppnat sig lite lite och pyst ut av det som gjorde så ont i hans inre.
Han hade vid något tillfälle sagt till sin flickvän Annie att; - mamma är min bäste vän, henne kan jag prata med om allt. Men så var det uppenbarligen inte. Han kunde inte dela med sig av allt.

Nu ligger dom båda tillsammans på Skogskyrkogården.
Ibland känns livet inte rättvist ❤️

Maria

Mina barn

Idag när vi åt lunch på jobbet satt en ganska nyanställd kille vid vårt bord och plötsligt fick jag frågan. Frågan som jag ibland har funderat på hur jag ska besvara när eller om jag får den.
- Hur många barn har du?
Min kropp reagerade på en millisekund, hjärtat började slå så hårt att jag kunde känna det i halsgropen, jag blev kokhet i ansiktet för att snabbt känna färgen försvinna, mina händerna började skaka. Riset skakade av gaffeln på sin väg upp till munnen.
Vilken reaktion, helt sjukt vilken reaktion.

Med människor jag känner har jag oftast inget problem med att prata om Fredrik. Men med en helt ny person som inte vet att jag har en son som inte längre finns i livet så kändes det plötsligt skitjobbigt att behöva förklara eller säga något om det.
Jag var inte alls beredd på min starka reaktion, jag blev helt ställd.

Egentligen har jag sedan länge funderat ut ett svar som jag tänkt att jag ska svara när jag får den här frågan, men nu gick det inte att få fram. Då hade jag nog börjat gråta?

Nu kom jag undan ganska lätt genom att svara;
- två.... min dotter Nathalie är snart 26 år och så har hon en liten kille på 1...
Han nöjde sig med svaret. Samtalet runt bordet fortsatte helt obekymrat och jag tror inte någon märkte av min reaktion, men mina händer fortsatte skaka.

Mina fina små barn, Nathalie, Harry & Fredrik 

Maria

Livets kompass

Jag fick en bok av en vän häromdagen. Bokens titel är Lär dig Leva, av Mats och Susan Billmark.

Behöver jag lära mig leva? Ja, på något sätt måste jag lära mig att fortsätta leva, kanske inte ett nytt liv men ett annorlunda liv än tidigare.

Bokens syfte är att ge oss läsare en tankeställare om att tagga ner lite och bli mer uppmärksamma på nuet. Att leva livet mera närvarande. Inte rusa fram med skygglappar på men heller inte bara låta klockan ticka. Det här är inget nytt. Vi talar ofta om att vi ska ta hand om och förvalta vår tid på ett bättre sätt och leva mer bara just Här och Nu. Carpe Diem.

Boken, kompassen och två underbara leenden.

Jag tror det är viktigt att vi inte planerar livet för mycket, visst är det bra om vi har en kompass att följa men att slaviskt följa en detaljerad karta fungerar oftast inte så bra.

För livet utvecklas inte alltid som vi tänkt oss och då är det viktigt att kunna stanna upp, ta ett nytt tag i kompassen och ställa om, ändra kurs helt enkelt så vi hittar vägen tillbaka till framtiden igen.

Men trots att de flesta av oss vet att vi bör leva mer i nuet så är det inte alltid så himla lätt. Vi lever med våra minnen ifrån "dåtiden" och vi har vissa planer inför framtiden. Men åter igen, vi har faktiskt bara tiden NU.

Vi styr som sagt inte alltid över i vilka situationer vi hamnar eller i vilken riktning livet tar sig vare sig det är positivt eller negativt.

Jag hamnade helt oförberedd i den mest negativa situation man som föräldrar kan hamna i. Mitt barns död, mitt barns död orsakat av ett självmord.

Hur klarar man det? Hur klarar man att gå vidare efter sitt barns död?
Jag har inget bra svar på frågan. Det är så otroligt individuellt. Människor är väldigt olika och alla bearbetar sin sorg på så olika sätt men det viktigaste är ändå att hitta ett sätt som passar just en själv.

När det ofattbara händer får livskompassen fullständigt frispel och det tar väldigt olika lång tid innan kompassnålen börjar stillna. Först snurrar den en "sjutusans" massa varv hit och dit men efter en tid börjar den otroligt nog  lugna sig lite och man kan sakta börja ta ut rätt väderstreck igen för att hitta  vägen tillbaka mot framtiden.

Sorgen men framförallt den otroliga saknaden efter Fredrik finns med mig varje dag och kommer sannolikt att vara mig trogen intill tidens slut, men jag och resten av min familj lever, vi lever här och vi lever nu.

Jag har bestämt mig för att varje dag under 2015 göra något som ger mig en skön känsla i kroppen, ett välbehag. Det behöver inte vara någon stor sak, men när jag går till sängs på kvällen ska jag kunna plocka fram det och ge mig själv ett leende.

Fånga dagen / Maria ❤️

Nytt år

Nyårsafton 2013 befann jag mig i fortfarande i en bubbla, som i ett slags vakuum. Jag hade då inte riktigt kunnat ta in att jag aldrig mer skulle få träffa min son.

På nyårsafton 2013 hade det inte ens gått 3 månader sedan Fredrik lämnat oss.

Vid tolvslaget sköt vi raketer och alla var så glada. Alla skålade med oss och med varandra och utropade glatt - Gott Nytt År. 

Gott nytt år? det kändes så himla fel. Hur skulle jag någonsin mer kunna få ett gott år? Jag kunde inte ens få dom tre orden över mina läppar, det gick bara inte, det kändes så falskt. Mina tårar rann och jag ville bara uppslukas av mörker. Jag hade kunnat skrika rakt ut, - säg inte Gott nytt år till mig!  

Jag ville ingenting, jag ville bara försvinna från jordens yta. Min son är död, min son är död och jag vill inte ha något nytt jävla år.

Mina tankar där och då vid tolvslaget var, 

- Ska jag någonsin kunna få ett gott år? 

Svaret på den frågan är jag ganska säker på att jag har idag. 

- Ja... det kommer bättre dagar och det kommer bättre år. Det tar tid, men jag vet nu att det kommer. Jag måste bara acceptera det jag inte kan förändra och låta tiden arbeta. Det går inte skynda på och det går inte att smita undan, det måste få ta den tid det tar helt enkelt.

Året som gått har varit en berg och dalbana i känslorna utan dess like. Balder på Liseberg känns som en barnkarusell i jämförelse med det som åkt runt i mitt inre.

Saker som jag knappt lagt märke till förut kan sätta fart på minnena när jag minst anar det. Det kan vara en doft, en reklamsnutt eller en film. Det kan vara en årstid, åsynen av en polisbil eller en flagga på halv stång. Sorgliga kärleksballader får helt nya tolkningar och många platser bär på roliga minnen.

Visst lever jag fortfarande med sorgen efter Fredrik varje dag, ja faktiskt varje stund även om jag inte längre tänker på honom lika intensivt hela tiden. Faktum är att jag lever med mitt döda barn lika mycket nu som jag gjorde när han levde. Den stora skillnaden är att min minnesbank inte kan fyllas på med nya upplevelser och känslor.

Mitt år 2014 har trots allt det svarta ändå rymt en del roliga händelser och bra saker också.

På grund av det som hänt har jag har fått nya vänner och nya bekantskaper.

Jag har tagit på mig uppgifter som volontär i föreningen Suicide Zero.
Jag har cyklat Vätternrundan, sprungit Göteborgsvarvet, Tjejmilen, Tunnelloppet, Margaretha loppet, Nattloppet, Kalmar minitriathlon och Wings for Life World Run över Ölandsbron. 

Vi har rest och upplevt nya platser. Men framför allt och det absolut bästa av allt är ändå att jag har fått vara med och ta del av mitt lilla barnbarns första år i livet. 

Jag älskar dig så mycket lille Harry ❤️

Jag har fortfarande en del att jobba med, men jag kan nu känna att i år kommer jag kunna önska mig själv och alla er andra ett Gott Nytt 2015 och verkligen mena det.

Så ett Gott Nytt År önskar jag er alla ❤️

Kram // Maria 

Snart jul igen

Julen kryper sig allt närmare. Facebook är nu fyllt av bilder på vackra granar, inslagna julklappar och magnifika julbord.

Det här blir vår andra jul utan Fredrik, det är helt sjukt vad tiden går fort, ändå känns det fortfarande som om det hände helt nyligen.

Vi har i år valt att fira julen på annan ort, eller nej egentligen inte, vi firar inte jul, vi har valt bort julen och befinner oss på annan ort.

Innan vi åkte hade jag bestämt mig för att bara leva i nuet, bara finnas just här och nu. 

Det är svårt, det är till och med mycket svårt. Jag har läst någonstans att vi tänker ungefär 60 - 65 tusen tankar på ett dygn, och då fattar ju vem som helst att alla dessa tankar är helt omöjliga att hålla i schack hela tiden.

Så Fredrik finns givetvis med mig varje dag även här i Thailand. Vi har ju dessutom väldigt många roliga och tokiga minnen av honom härifrån också. 

Just på den här ön som vi befinner oss på nu, Koh Mak, var vi julen 2002. Pher och Fredrik fiskade bläckfisk här och Fredrik var då så liten att han hängde i krokig arm om Phers hals ute i vattnet för han inte bottnade. De höll på i timmar. Så fort de fick napp sprang Fredrik upp med bläckfisken till hinken som stod på stranden för att sen gå till restaurangen och byta ut den mot Chang till Pher och Fanta Namkju till sig själv. 

Så visst finns han med mig i mina tankar även här och nu den älskade ungen.

Jag läste idag på morgonen ett inlägg på Facebook där någon skrivit 

- det finns inget slutdatum på att sörja sitt barn.

Helt sant, det är helt sant, saknaden efter ens barn är livslång, den finns där nu och den finns där för evigt.

Jag längtar efter och saknar just nu även min dotter och min underbara lilla Harry, men snart är vi hemma och då kan jag pussa och krama på dom igen ❤️ Fredrik får jag ALDRIG mer krama och pussa på.

Jag önskar er, alla mina följare en riktigt God Jul oavsett hur ni väljer att fira den.

Var rädda er och om varandra ❤️

Maria