Födelsedag och statistik

Den 27 juli 1991, sex dagar efter planerad tid, föddes Fredrik på Kalmar BB. Det var en otroligt varm och fin sommardag. Det var en otroligt fin dag för en lika fin liten kille att komma till jorden på. Vilken underbar känsla som infinner sig när ett nytt litet liv kommer till världen. 
Så om Fredrik fortfarande hade funnits med oss i livet så skulle han firat sin 23-årdag i söndags.

Veckan före hans födelsedag tänkte jag med fasa på dagen och jag hade förberett mig på att den skulle bli skitjobbig. Men dagen kom och dagen gick och mot all förmodan blev den väldigt bra.
På morgonen var vi vid graven och gjorde fint och vid middagstid åkte vi över till Öland för att äta lunch och gå en sväng på After Beach. Det blev en riktigt bra söndag helt enkelt.

På måndagen kom däremot sorgen och saknaden över mig. Som en stor våg sköljde den in.
Det började med att jag lyssnade på Sommar i P1 med Christian Falk. Oj vilket gripande och sorgligt program. Jag grät mig igenom den avslutande delen och ännu sorgligare kändes programmet eftersom jag visste att Christians liv var slut och att han redan hade återförenats med sin son William i himlen när programmet sändes ❤️

Lyssna på programmet här

Senare på dagen släppte Socialstyrelsen statistiken över antalet självmord för 2013, ja, då brast det ordentligt för mig.
Det var 1606 personer som själva avslutade sina liv under 2013 och Fredrik var alltså en av dem. Det är fler än fyra varje dag!
Aktuellt och Rapport uppmärksammade det här med längre inslag på kvällen och dagen efter var det med även i Nyhetsmorgon.
Jag såg bland annat en intervju med en kille som överlevt sitt självmordsförsök och det som fastnade mest i mig var när killen sa att han i samma stund som han kastat sig ut över broräcket hade ångrat sig. Han sa - i samma stund handen släppte räcket ångrade jag mig!
Jag grät och jag grät, filmen i mitt huvud började rulla igen. Tänk om Fredrik också hade ångrat sig? Tänk om han i samma stund som han hoppade ut med snaran om halsen hade ångrat sig men inte kunde komma loss?
Jag har så mycket tokiga tankar som rusar runt runt i mitt huvud. Alla dessa galna bilder som dyker upp för mitt inre. Det är så sjukt, jag vill ju inte "se" det här. När jag senare pratade om detta med min man sa han - men så kan du inte tänka. Nej ... jag vet... men jag kan inte styra över vad som poppar upp i hjärnan, jag behöver och jag måste få fundera högt över allt det här med någon.

Jag har nu i alla fall bestämt mig och anmält mig som volontär i Suicide Zero.
Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att radikalt minska självmorden.

Länk till dem här Suicid Zero

Jag blev medlem i april och vill nu aktivt göra något för dem. Det måste finnas något jag kan göra för att bidra till arbetet med att minska självmord framförallt ibland unga människor.
Innan Fredrik dog hade jag inte speciellt mycket koll och kunskap om det här samhällsproblemet, och så är det nog överlag hos allmänheten. Visst noterade jag att psykiatrin i Kalmar fick mycket kritik i pressen och att det debatterades ofta, men det var inget jag följde särskilt mycket.

Vi måste alla ta vårt ansvar för att sprida kunskap om självmord och psykisk ohälsa, och jag har som sagt bestämt mig för att göra vad jag kan.
Ingen kan göra allt med alla kan göra något - Självmord upphör inte för att vi blundar och tiger!

Maria

Semester och helg i Göteborg

Sol, sommar, semester och en hel massa förväntningar. På sommaren ska allt hinnas med. Alla är så glada över sina semestrar och sina härliga ledigheter, Facebook fylls av inlägg som visar glada lyckliga människor på semester, som solar och badar, som äter god mat och dricker vin från alla möjliga delar av Sverige och världen.

Jag blir helt förvirrad, vart är min glädje? Varför känner jag inte någon riktig glädje längre? Jag har skrivit om det tidigare men det är verkligen så, allt känns så himla ytligt. Som.... - "jaha och ett ryck på axlarna", som om det kan kvitta.
Vi har också semester nu och jag vill precis som alla andra känna mig lycklig, rofylld och avslappnad.
Vår första semestervecka var vi i Turkiet, hela resan var bra, allt var bra, jag har inget att klaga på men hela tiden har jag en oro som mal i mig.
När jag är borta vill jag bara hem och när jag är hemma vill jag bara bort. Herre Gud, va är det för fel på mig?

Helg i Göteborg

Jag fick ett fint erbjudande så tidigt som i augusti 2013 från Booking.com om att redan då boka in
denna sommarens vistelse på Gothia Tower i Göteborg. Ja, varför inte tänkte jag eftersom erbjudandet var väldigt bra. Jag bokade upp 2 dubbelrum med baktanken att vi kunde ge Fredrik detta som födelsedagspresent eftersom han fyller år mitt i sommaren.
Nu blev det  ju inte Fredrik som följde med oss till Göteborg utan Nathalie, Thomas och lille Harry.

Vi fick en bra och trevlig helg trots att Göteborg visade upp sin mest grå, mulna och regniga himmel.
Allt det där som vi brukar göra i Göteborg hann vi med, som att gå på Liseberg, vandra runt i Saluhallen, shoppa i Nordstan och äta på på Avenyn. Vi promenerade i parker och vi besökte Göteborgs domkyrka.

Göteborgs domkyrka

Det finns ett lugn i kyrkor som jag tycker om och därför besöker vi ofta kyrkor när vi är i olika städer. När vi var i kyrkan tände vi ljus och placerade i ljusgloben och då sköljde plötsligt den stora vågen av sorg över mig igen. När jag såg Nathalie placera sitt ljus i en "sandlåda" och sen dra med sitt finger i sanden formen av ett hjärta runt ljuset, då brast det. Tårarna bara rann utför mina kinder och halsen brände som eld.

Fredrik, Fredrik, älskade barn, jag kan inte fatta att vi aldrig mer ska få träffa dig, aldrig mer få krama dig, se eller höra dig. Det är något jag fortfarande inte vill eller kan ta in. Det gör alldeles för ont.
Du finns fortfarande alltid med oss fast det nu är på helt fel sätt!

Jag älskar dig // mamma

Livsglädje

Jag är återigen där och balanserar på kanten till det svarta hålet.
Någonstans på vägen har jag tappat en del av min motivation och glädje. Jag tycker inte något lockar mig längre. Det känns som om jag lever och verkar per automatik. Jag bara gör saker för att jag måste, för att jag vägrar lägga mig ner under täcket, för att jag vägrar att inte fortsätta leva.
Jag har ju fortfarande väldigt mycket att vara lycklig och tacksam över även om jag stundtals kan ha svårt att se, det är så lätt att det mörka tar över.
Men jag vill inte ha något "låtsas liv". Jag vill göra något "riktigt", jag vill göra något som har ett bestående värde.
Är jag flummig? Ja, det är mycket möjligt men det finns något i mitt inre som mal, som tuggar och gnisslar som en rostig gammal kvarn.
Jag hamnar om och om igen i frågan, - vad är egentligen livets mening?
Vi ska vara så perfekta, vi ska visa upp vår fina yta, den lyckliga familjen och allt duktigt vi gör..... men till nytta för vem? vem är det vi lurar?
Jag saknar min mamma så otroligt mycket, att få tjata med henne om allt det som finns i mina tankar. Hon hade förstått.

Jag känner mig inte till freds, jag har en oro över livet. Jag känner oro över mitt älskade lilla barnbarn. Han som precis påbörjat sin livsresa. Där livet nu är som en oskriven bok där de vita tomma sidorna ska fyllas av fina minnen, av roliga, tråkiga, jobbiga, ledsamma, härliga och glada händelser men också av alla hårda prövningar han ska möta på livets krokiga väg. Allt måste gå bra. Han måste få ett lyckligt liv, en fin uppväxt och framtid. Jag vill att han ska få en mycket tjock och vacker "livsbok" att kunna bläddra i på sin ålders höst.

Jag tittade härom kvällen på gamla foton från mina barns uppväxt. Mina fina underbara ungar. Födelsedagar, semestrar, jular, skolavslutningar och det ena efter det andra.

Älskade barn, ni var min framtid.
Nathalie, är fortfarande min framtid, men Fredrik, är numera min dåtid.

Jag kände mig under Fredriks uppväxt ofta orolig för honom, för att något skulle hända denna vilda men så snälla unge.
Älskade Fredrik, du var ju nästan framme vid " vuxenlivet"?
Boken om Fredriks liv är redan till ända, den blev inte så tjock, det blir inga nya minnen att fylla på med, inga nya faser att gå igenom eller nya prövningar att tampas med. Den är för evigt färdigskriven.

Mina fina pojkar ❤️

Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste göra något av mitt liv innan det är för sent. Jag måste göra något innan jag blir för gammal. Jag vill inte sitta där sen och ångra att jag inte gjorde något mer av mitt liv.
Brist på idéer är det egentligen inte, de finns, men jag måste ha styrkan och kraften att ta tag i dem och det kostar på, både i pengar och kraft.
Men alla dessa föreläsningar jag varit och lyssnat på där temat nästan alltid varit att sätta upp en målbild, att genomföra sina idéer och att till sist
nå fram till sitt mål.
Hur bra det är att ha tydliga mål.
Ja, ok visst är det så ......
men hur lätt är det egentligen?

Maria

I livets ryggsäck

Varför vänder vi så ofta ryggen åt sorg och människor i kris?
Av rädsla tror jag, men det blir så fel för det är ju då vi behöver den mänskliga omsorgen som allra mest.
Jag vill därför ta upp några saker som jag tycker man ska fundera lite över men också packa med sig ner i ryggsäcken på livets resa, för sorg kommer alla någon gång att drabbas av.
Sorg är en lika naturlig del av livet som glädje, men så mycket svårare att prata om och att dela med någon. Samtidigt är det viktigt att vi tillåter oss att sörja och att vi förstår att alla har olika sätt att sörja på men att inget sätt är rätt eller fel.
Så glänta lite på ditt hjärtas dörr och öppna dina ögon inför sorg.

Du behöver inte säga så mycket till en människa i sorg.
En blick, en klapp eller en kram betyder mer än tusen ord.
Det viktigaste är i alla fall att man gör eller säger något, för när man är i sorg känner man sig väldigt övergiven om man bara möts av tystnad.

Låna gärna ut dina öron och lyssna, du behöver inte prata själv, inte säga något alls egentligen utan bara finnas där och lyssna.
Människan i sorg har ofta ett stort behov av att få prata om sin sorg, att få gråta, kanske skratta och att få älta och gå igenom allt det som hänt.

Ta gärna med dig lite mat eller fika till den sörjande.
När man befinner sig i sorg glömmer man ofta bort att äta och det finns ingen kraft till saker som i vanliga fall är en baggis.
En människa i djup sorg har under lång tid en hjärna inlindad som i seg sirap. Det som i vanliga fall går i ett nafs kan ta både dagar och veckor.

I början är det många som kondolerar och hemmet kanske fylls av vackra blommor.
Men sen försvinner de flesta, då har man liksom " gjort sitt"
Skicka bara ett kort i början och spara gärna buketten tills ni ses, även om det kanske tar några veckor eller till och med någon månad, men då behövs verkligen dessa tecken på omsorg.

Att skriva till den sörjande att - jag finns och jag tänker på dig hela tiden,
eller - det är bara att du hör av dig så finns jag, är nästan helt meningslöst.
Den kontakten tar man inte, det finns det oftast ingen ork till.
Så vill du fortsätta ha kontakt med din vän? ..... ta den igen, och igen.....

Ha förståelse för att svår sorg även tar sig många konstiga fysiska vändningar.
Inget är egentligen konstigt när man har sorg.

Som sörjande har man i början väldigt svårt att förstå att livet fortsätter som vanligt utanför bubblan man hamnat i. Att folk fortsätter gå till jobbet, att bilarna rullar och att jorden faktiskt snurrar på.

Men det viktigaste av allt är ändå att inte glömma bort det varma och mjuka och att bara vara en vanlig medmänniska i vårt  allt mer hektiska samhälle.
För vad är vi utan varandra?
Håll hårt i dem du älskar och låt dom märka att de är älskade.
För livet kan förändras på en liten sekund även för dig.

Maria

Hur gick Vätternrundan?

Klockan 17:17, det vill säga 13 timmar och 19 minuter efter det att vi startade i Motala passerade vi mållinjen i samma stad efter den jobbigaste cykelrunda jag någonsin utfört.
Runt hela Vättern, 300 km.....det är långt, det är galet långt!

Det var helt otroligt tufft och jag hade aldrig kunnat slutföra loppet utan all peppning och all hjälp från våra otroligt duktiga lagledare, min lillebror Lasse och hans kompis Pesso. Dom är värda den största kram som går att ge.

De första 10 milen från Motala ner till Jönköping gick jätte bra, soluppgång, tyst och väldigt vackert, då var min tanke - wow 10 mil redan och jag känner mig så stark.
Sen kom vi över till andra sidan Vättern och skulle norr ut igen, upp mot Askersund och då slog motvinden till ordentligt, som en käftsmäll. Jag blev helt mör och kände mig totalt slut på bara några mil. Efter ytterligare 5 mil var jag inne på att bryta, 15 mil till i en motvind på mellan 10-15 m/s och med uppförsbacke efter uppförsbacke, nej det kommer jag aldrig att fixa.
När jag sa det till min bror så sa han bara - Nej, nej här bryter ingen, du kommer klara det! Inga negativa tankar nu syrran, kämpa på, trampa trampa, ät, drick och stoppa i dig hela tiden så du får ny energi.

Ge dig inte, ge dig nu inte !

Så med svett, lite tårar men tack och lov inget blod så cyklade jag och hela laget, Rub 'à Dub, över mållinjen i Motala tillsammans.
Vi var inte det snabbaste laget på Vättern rundan, men vi var absolut det snyggaste!

Vår chaufför Peter tog emot oss med "champagne", chips, nötter och godis i målområdet.
Han hade också köpt 0,5 liters flaskor med Coca Cola till oss alla och när jag böjde mig ner och fiskade upp en Cola ur påsen stod det - Dela en Coke med Fredrik, på flaskan.
Då började jag gråta.
Fredrik och den lilla blå ängeln hade varit med mig på hela rundan och nu skulle vi dela en Cola, Fredriks bästa dryck!

Min älskade unge ❤️
// Maria

Vättern rundan

På lördag den 14 juni är dagen då jag ska utföra mitt stora kraftprov.
Jag är väldigt orolig för hur det ska gå och om jag verkligen ska klara av det?
Jag ska då tillsammans med sex andra cykla Vättern rundan.
Runda,.....jo, jo, det är lite mer än bara en runda, det är hela 30 mil.

Redan innan Fredrik dog hade jag mer eller mindre bestämt mig för att göra en anmälan till detta klassiska cykellopp. Men när sedan det värsta trauma som kunde hända i mitt liv hände den 7 oktober, så tappade jag all lust till det mesta.

Vi begravde Fredrik den 30 oktober och dagen efter var sista dagen för att göra en intresseanmälan till Vättern.
Mitt liv stod just då stilla, tiden stod stilla och allt jag kunde fokusera på var att leva, att andas och att få mina dagar att gå. Fredrik fanns ständigt med mig 24 timmar per dygn, och jag kunde definitivt inte fokusera på någon träning.

Att jag överhuvud taget fick iväg en anmälan och att jag dessutom kom med är för mig idag en gåta På 12 minuter var platserna slut och då är det 20 000 cyklister som deltar.

I och med Fredriks död tappade jag som sagt all ork och all lust till det mesta i livet och då även till träningen. Jag försökte ändå tvinga mig att komma igång igen efter urnsättningen vid advent.
Jag hade ju gett mig själv något att träna till, jag hade gett mig själv ett helvetes lopp.

Det har varit tufft, det ska jag inte sticka under stol med. Jag har kämpat och jag har tränat. Jag har varit trött som en gnu både fysiskt och psykiskt. Kroppen har skrikit  åt mig att vila, något som jag inte velat lyssna på, vilket då slutade med att sorgen slog sig ner fysiskt i min kropp och gav mig en låsning i bäckenet till följd.
Sorg behöver vila och får den inte som den vill så hittar den andra vägar att driva sin vilja igenom på. Träningsförbud och vila i en vecka blev ordinationen och efter fyra besök hos kiropraktorn känns det nu ganska ok.

När jag trampat, svettats, ångrat mig och ibland till och med gråtit på cykeln har Fredrik funnits med mig, som en fågel på min axel.
När jag på en långrunda i Torsås trakten tappade all kraft och ork och det blev helt svart och slut i mitt huvud fanns Fredrik hela tiden med mig i tankarna. Ge dig inte, ge dig inte......
Jag tänkte då bland annat på när vi var på ett spinningpass tillsammans Fredrik och jag och han sa till mig efter bara 10 min - åh fy fan,.....vi skiter i det här mamma, jag kommer dö!
Jag svarade bara leende, - ge dig inte, ge dig inte nu, du klarar det.

Jag har verkligen ångrat det här stolleprovet flera gånger. I min fantasi har jag sett min startplats utlagd till salu på Blocket vid ett antal tillfällen. Nej....inte till salu förresten - bortskänkes!

Men nu är tiden snart inne för start, nu är inget till salu längre för nu ska vi trampa och sikta för en målgång i Motala.

Vi har alla i laget inhandlat nya fina likadana kläder som vi ska köra i och jag har dessutom köpt en ny skyddsängel av Ida som jag tänker sy fast på min cykeltröja, en Fredrikängel.
Så nu min son får du vaka över din gamla morsa när hon ska göra detta kraftprov som jag i skrivande stund inte ens vet om jag ska ro iland.

Men, men....Ge dig inte, ge dig inte nu.....
Jag önskar mig och vårt lag Rub à Dub - Lycka till // Maria

Varför en blogg?

Jag tappade lite av lusten till att skriva och dela med mig för en tid sen när jag blev ifrågasatt om varför jag har en blogg? och vad jag ska med den till?
Ja, varför har jag det? Varför har jag en blogg?

Egentligen är förklaringen ganska enkel. Jag har den för min egen skull och för att jag ska komma framåt i min sorgebearbetning.

Att mista sitt barn och att dessutom mista det genom självmord är nog något av det vidrigaste man som förälder kan uppleva tror jag. Du ifrågasätter dig själv som förälder hela tiden.
Vad gjorde jag för fel? Varför kunde jag inte se och fatta vad som var på gång?
Om? ..... varför? ...... varför? ...... om? ........???
Även om du med ditt sunda förnuft vet att du gjorde allt du kunde utifrån vad du visste då, så lämnar inte dessa jävla små ord varför och om dig ifred i alla fall.

Precis efter Fredriks död svämmade min hjärna och mitt hjärta fullkomligt över av tankar och känslor, och jag visste verkligen inte hur jag skulle kunna hantera och sortera i sörjan?
I min värld just då trodde jag inte att jag någonsin mer skulle kunna få ordning på mitt liv!

Vem skulle jag dela det här helvetet med? Vem skulle ha ork att lyssna på mig? Vem skulle hjälpa mig att bära det tunga ok som lagts på mina axlar?
Jag visste inte, jag visste verkligen inte. Men jag förstod däremot att jag på något sätt va tvungen att få det ur mig, annars skulle jag nog bli tokig, så jag började skriva.
Jag skrev hur jag kände och hur jag mådde. Jag bara skrev ner det precis så som det poppade upp.

När jag efter en tid fick tipset av en vän på Facebook att starta en blogg och där dela med mig av mina tankar så kändes det först en aning främmande, men efter lite funderande fram och tillbaka kändes det som en ganska bra ide trots allt, för på så sätt skulle jag kanske kunna förmedla mina känslor och mina upplevelser av döden till andra? Och i det läget tänkte jag bara min familj och mina närmaste vänner och bekanta som läsare.
Sorgen, saknaden och känslorna efter mitt barns död är ju liksom inte en grej som jag bara snyter ur näsan, och sen går vidare med.
Det är en sorg och en saknad jag kommer bära med mig i resten av mitt liv, den är livslång, den är oändlig.

Bloggandet är alltså ett himla bra sätt för mig att bearbeta min sorg på.
För innan jag bestämt mig för att klicka på publicera knappen har jag själv läst, läst och läst inlägget sjuttioelva gånger och på så sätt liksom blivit "vän" med inlägget.
Det här låter säkert jätte flummigt men jag har svårt att förklara på ett bättre sätt.

Jag kan idag säga att när jag backar och läser av mina äldre inlägg så förstår jag att det går sakta framåt i min sorgebearbetning trots allt, visst ..... sakta ....men ändå ......det går framåt.

Att jag nu har väldigt många fler läsare än jag någonsin kunde ana när jag startade betyder väl också att det finns människor som tycker att bloggen är värd att läsa?
Jag har sen starten haft nästan 25 000 besökare.
Så jag vill verkligen tacka alla er som följer mig, som delar mina inlägg, som skriver kommentarer, som skickar mail och skriver pm på min Facebook.

Så svaret på frågan, - varför en blogg?
Det är min hjälp till självhjälp.

TACK TILL ER ALLA 💗 // kram Maria

Till er andra som fortfarande undrar varför jag håller på - skit i att gå in hit och läs!