Livsglädje

Jag är återigen där och balanserar på kanten till det svarta hålet.
Någonstans på vägen har jag tappat en del av min motivation och glädje. Jag tycker inte något lockar mig längre. Det känns som om jag lever och verkar per automatik. Jag bara gör saker för att jag måste, för att jag vägrar lägga mig ner under täcket, för att jag vägrar att inte fortsätta leva.
Jag har ju fortfarande väldigt mycket att vara lycklig och tacksam över även om jag stundtals kan ha svårt att se, det är så lätt att det mörka tar över.
Men jag vill inte ha något "låtsas liv". Jag vill göra något "riktigt", jag vill göra något som har ett bestående värde.
Är jag flummig? Ja, det är mycket möjligt men det finns något i mitt inre som mal, som tuggar och gnisslar som en rostig gammal kvarn.
Jag hamnar om och om igen i frågan, - vad är egentligen livets mening?
Vi ska vara så perfekta, vi ska visa upp vår fina yta, den lyckliga familjen och allt duktigt vi gör..... men till nytta för vem? vem är det vi lurar?
Jag saknar min mamma så otroligt mycket, att få tjata med henne om allt det som finns i mina tankar. Hon hade förstått.

Jag känner mig inte till freds, jag har en oro över livet. Jag känner oro över mitt älskade lilla barnbarn. Han som precis påbörjat sin livsresa. Där livet nu är som en oskriven bok där de vita tomma sidorna ska fyllas av fina minnen, av roliga, tråkiga, jobbiga, ledsamma, härliga och glada händelser men också av alla hårda prövningar han ska möta på livets krokiga väg. Allt måste gå bra. Han måste få ett lyckligt liv, en fin uppväxt och framtid. Jag vill att han ska få en mycket tjock och vacker "livsbok" att kunna bläddra i på sin ålders höst.

Jag tittade härom kvällen på gamla foton från mina barns uppväxt. Mina fina underbara ungar. Födelsedagar, semestrar, jular, skolavslutningar och det ena efter det andra.

Älskade barn, ni var min framtid.
Nathalie, är fortfarande min framtid, men Fredrik, är numera min dåtid.

Jag kände mig under Fredriks uppväxt ofta orolig för honom, för att något skulle hända denna vilda men så snälla unge.
Älskade Fredrik, du var ju nästan framme vid " vuxenlivet"?
Boken om Fredriks liv är redan till ända, den blev inte så tjock, det blir inga nya minnen att fylla på med, inga nya faser att gå igenom eller nya prövningar att tampas med. Den är för evigt färdigskriven.

Mina fina pojkar ❤️

Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste göra något av mitt liv innan det är för sent. Jag måste göra något innan jag blir för gammal. Jag vill inte sitta där sen och ångra att jag inte gjorde något mer av mitt liv.
Brist på idéer är det egentligen inte, de finns, men jag måste ha styrkan och kraften att ta tag i dem och det kostar på, både i pengar och kraft.
Men alla dessa föreläsningar jag varit och lyssnat på där temat nästan alltid varit att sätta upp en målbild, att genomföra sina idéer och att till sist
nå fram till sitt mål.
Hur bra det är att ha tydliga mål.
Ja, ok visst är det så ......
men hur lätt är det egentligen?

Maria

I livets ryggsäck

Varför vänder vi så ofta ryggen åt sorg och människor i kris?
Av rädsla tror jag, men det blir så fel för det är ju då vi behöver den mänskliga omsorgen som allra mest.
Jag vill därför ta upp några saker som jag tycker man ska fundera lite över men också packa med sig ner i ryggsäcken på livets resa, för sorg kommer alla någon gång att drabbas av.
Sorg är en lika naturlig del av livet som glädje, men så mycket svårare att prata om och att dela med någon. Samtidigt är det viktigt att vi tillåter oss att sörja och att vi förstår att alla har olika sätt att sörja på men att inget sätt är rätt eller fel.
Så glänta lite på ditt hjärtas dörr och öppna dina ögon inför sorg.

Du behöver inte säga så mycket till en människa i sorg.
En blick, en klapp eller en kram betyder mer än tusen ord.
Det viktigaste är i alla fall att man gör eller säger något, för när man är i sorg känner man sig väldigt övergiven om man bara möts av tystnad.

Låna gärna ut dina öron och lyssna, du behöver inte prata själv, inte säga något alls egentligen utan bara finnas där och lyssna.
Människan i sorg har ofta ett stort behov av att få prata om sin sorg, att få gråta, kanske skratta och att få älta och gå igenom allt det som hänt.

Ta gärna med dig lite mat eller fika till den sörjande.
När man befinner sig i sorg glömmer man ofta bort att äta och det finns ingen kraft till saker som i vanliga fall är en baggis.
En människa i djup sorg har under lång tid en hjärna inlindad som i seg sirap. Det som i vanliga fall går i ett nafs kan ta både dagar och veckor.

I början är det många som kondolerar och hemmet kanske fylls av vackra blommor.
Men sen försvinner de flesta, då har man liksom " gjort sitt"
Skicka bara ett kort i början och spara gärna buketten tills ni ses, även om det kanske tar några veckor eller till och med någon månad, men då behövs verkligen dessa tecken på omsorg.

Att skriva till den sörjande att - jag finns och jag tänker på dig hela tiden,
eller - det är bara att du hör av dig så finns jag, är nästan helt meningslöst.
Den kontakten tar man inte, det finns det oftast ingen ork till.
Så vill du fortsätta ha kontakt med din vän? ..... ta den igen, och igen.....

Ha förståelse för att svår sorg även tar sig många konstiga fysiska vändningar.
Inget är egentligen konstigt när man har sorg.

Som sörjande har man i början väldigt svårt att förstå att livet fortsätter som vanligt utanför bubblan man hamnat i. Att folk fortsätter gå till jobbet, att bilarna rullar och att jorden faktiskt snurrar på.

Men det viktigaste av allt är ändå att inte glömma bort det varma och mjuka och att bara vara en vanlig medmänniska i vårt  allt mer hektiska samhälle.
För vad är vi utan varandra?
Håll hårt i dem du älskar och låt dom märka att de är älskade.
För livet kan förändras på en liten sekund även för dig.

Maria

Hur gick Vätternrundan?

Klockan 17:17, det vill säga 13 timmar och 19 minuter efter det att vi startade i Motala passerade vi mållinjen i samma stad efter den jobbigaste cykelrunda jag någonsin utfört.
Runt hela Vättern, 300 km.....det är långt, det är galet långt!

Det var helt otroligt tufft och jag hade aldrig kunnat slutföra loppet utan all peppning och all hjälp från våra otroligt duktiga lagledare, min lillebror Lasse och hans kompis Pesso. Dom är värda den största kram som går att ge.

De första 10 milen från Motala ner till Jönköping gick jätte bra, soluppgång, tyst och väldigt vackert, då var min tanke - wow 10 mil redan och jag känner mig så stark.
Sen kom vi över till andra sidan Vättern och skulle norr ut igen, upp mot Askersund och då slog motvinden till ordentligt, som en käftsmäll. Jag blev helt mör och kände mig totalt slut på bara några mil. Efter ytterligare 5 mil var jag inne på att bryta, 15 mil till i en motvind på mellan 10-15 m/s och med uppförsbacke efter uppförsbacke, nej det kommer jag aldrig att fixa.
När jag sa det till min bror så sa han bara - Nej, nej här bryter ingen, du kommer klara det! Inga negativa tankar nu syrran, kämpa på, trampa trampa, ät, drick och stoppa i dig hela tiden så du får ny energi.

Ge dig inte, ge dig nu inte !

Så med svett, lite tårar men tack och lov inget blod så cyklade jag och hela laget, Rub 'à Dub, över mållinjen i Motala tillsammans.
Vi var inte det snabbaste laget på Vättern rundan, men vi var absolut det snyggaste!

Vår chaufför Peter tog emot oss med "champagne", chips, nötter och godis i målområdet.
Han hade också köpt 0,5 liters flaskor med Coca Cola till oss alla och när jag böjde mig ner och fiskade upp en Cola ur påsen stod det - Dela en Coke med Fredrik, på flaskan.
Då började jag gråta.
Fredrik och den lilla blå ängeln hade varit med mig på hela rundan och nu skulle vi dela en Cola, Fredriks bästa dryck!

Min älskade unge ❤️
// Maria

Vättern rundan

På lördag den 14 juni är dagen då jag ska utföra mitt stora kraftprov.
Jag är väldigt orolig för hur det ska gå och om jag verkligen ska klara av det?
Jag ska då tillsammans med sex andra cykla Vättern rundan.
Runda,.....jo, jo, det är lite mer än bara en runda, det är hela 30 mil.

Redan innan Fredrik dog hade jag mer eller mindre bestämt mig för att göra en anmälan till detta klassiska cykellopp. Men när sedan det värsta trauma som kunde hända i mitt liv hände den 7 oktober, så tappade jag all lust till det mesta.

Vi begravde Fredrik den 30 oktober och dagen efter var sista dagen för att göra en intresseanmälan till Vättern.
Mitt liv stod just då stilla, tiden stod stilla och allt jag kunde fokusera på var att leva, att andas och att få mina dagar att gå. Fredrik fanns ständigt med mig 24 timmar per dygn, och jag kunde definitivt inte fokusera på någon träning.

Att jag överhuvud taget fick iväg en anmälan och att jag dessutom kom med är för mig idag en gåta På 12 minuter var platserna slut och då är det 20 000 cyklister som deltar.

I och med Fredriks död tappade jag som sagt all ork och all lust till det mesta i livet och då även till träningen. Jag försökte ändå tvinga mig att komma igång igen efter urnsättningen vid advent.
Jag hade ju gett mig själv något att träna till, jag hade gett mig själv ett helvetes lopp.

Det har varit tufft, det ska jag inte sticka under stol med. Jag har kämpat och jag har tränat. Jag har varit trött som en gnu både fysiskt och psykiskt. Kroppen har skrikit  åt mig att vila, något som jag inte velat lyssna på, vilket då slutade med att sorgen slog sig ner fysiskt i min kropp och gav mig en låsning i bäckenet till följd.
Sorg behöver vila och får den inte som den vill så hittar den andra vägar att driva sin vilja igenom på. Träningsförbud och vila i en vecka blev ordinationen och efter fyra besök hos kiropraktorn känns det nu ganska ok.

När jag trampat, svettats, ångrat mig och ibland till och med gråtit på cykeln har Fredrik funnits med mig, som en fågel på min axel.
När jag på en långrunda i Torsås trakten tappade all kraft och ork och det blev helt svart och slut i mitt huvud fanns Fredrik hela tiden med mig i tankarna. Ge dig inte, ge dig inte......
Jag tänkte då bland annat på när vi var på ett spinningpass tillsammans Fredrik och jag och han sa till mig efter bara 10 min - åh fy fan,.....vi skiter i det här mamma, jag kommer dö!
Jag svarade bara leende, - ge dig inte, ge dig inte nu, du klarar det.

Jag har verkligen ångrat det här stolleprovet flera gånger. I min fantasi har jag sett min startplats utlagd till salu på Blocket vid ett antal tillfällen. Nej....inte till salu förresten - bortskänkes!

Men nu är tiden snart inne för start, nu är inget till salu längre för nu ska vi trampa och sikta för en målgång i Motala.

Vi har alla i laget inhandlat nya fina likadana kläder som vi ska köra i och jag har dessutom köpt en ny skyddsängel av Ida som jag tänker sy fast på min cykeltröja, en Fredrikängel.
Så nu min son får du vaka över din gamla morsa när hon ska göra detta kraftprov som jag i skrivande stund inte ens vet om jag ska ro iland.

Men, men....Ge dig inte, ge dig inte nu.....
Jag önskar mig och vårt lag Rub à Dub - Lycka till // Maria

Varför en blogg?

Jag tappade lite av lusten till att skriva och dela med mig för en tid sen när jag blev ifrågasatt om varför jag har en blogg? och vad jag ska med den till?
Ja, varför har jag det? Varför har jag en blogg?

Egentligen är förklaringen ganska enkel. Jag har den för min egen skull och för att jag ska komma framåt i min sorgebearbetning.

Att mista sitt barn och att dessutom mista det genom självmord är nog något av det vidrigaste man som förälder kan uppleva tror jag. Du ifrågasätter dig själv som förälder hela tiden.
Vad gjorde jag för fel? Varför kunde jag inte se och fatta vad som var på gång?
Om? ..... varför? ...... varför? ...... om? ........???
Även om du med ditt sunda förnuft vet att du gjorde allt du kunde utifrån vad du visste då, så lämnar inte dessa jävla små ord varför och om dig ifred i alla fall.

Precis efter Fredriks död svämmade min hjärna och mitt hjärta fullkomligt över av tankar och känslor, och jag visste verkligen inte hur jag skulle kunna hantera och sortera i sörjan?
I min värld just då trodde jag inte att jag någonsin mer skulle kunna få ordning på mitt liv!

Vem skulle jag dela det här helvetet med? Vem skulle ha ork att lyssna på mig? Vem skulle hjälpa mig att bära det tunga ok som lagts på mina axlar?
Jag visste inte, jag visste verkligen inte. Men jag förstod däremot att jag på något sätt va tvungen att få det ur mig, annars skulle jag nog bli tokig, så jag började skriva.
Jag skrev hur jag kände och hur jag mådde. Jag bara skrev ner det precis så som det poppade upp.

När jag efter en tid fick tipset av en vän på Facebook att starta en blogg och där dela med mig av mina tankar så kändes det först en aning främmande, men efter lite funderande fram och tillbaka kändes det som en ganska bra ide trots allt, för på så sätt skulle jag kanske kunna förmedla mina känslor och mina upplevelser av döden till andra? Och i det läget tänkte jag bara min familj och mina närmaste vänner och bekanta som läsare.
Sorgen, saknaden och känslorna efter mitt barns död är ju liksom inte en grej som jag bara snyter ur näsan, och sen går vidare med.
Det är en sorg och en saknad jag kommer bära med mig i resten av mitt liv, den är livslång, den är oändlig.

Bloggandet är alltså ett himla bra sätt för mig att bearbeta min sorg på.
För innan jag bestämt mig för att klicka på publicera knappen har jag själv läst, läst och läst inlägget sjuttioelva gånger och på så sätt liksom blivit "vän" med inlägget.
Det här låter säkert jätte flummigt men jag har svårt att förklara på ett bättre sätt.

Jag kan idag säga att när jag backar och läser av mina äldre inlägg så förstår jag att det går sakta framåt i min sorgebearbetning trots allt, visst ..... sakta ....men ändå ......det går framåt.

Att jag nu har väldigt många fler läsare än jag någonsin kunde ana när jag startade betyder väl också att det finns människor som tycker att bloggen är värd att läsa?
Jag har sen starten haft nästan 25 000 besökare.
Så jag vill verkligen tacka alla er som följer mig, som delar mina inlägg, som skriver kommentarer, som skickar mail och skriver pm på min Facebook.

Så svaret på frågan, - varför en blogg?
Det är min hjälp till självhjälp.

TACK TILL ER ALLA 💗 // kram Maria

Till er andra som fortfarande undrar varför jag håller på - skit i att gå in hit och läs!

Hit kan du vända dig

MINDs Självmordslinje är öppen dygnet runt, hit kan du kan ringa 90101, mejla eller chatta dygnet runt. www.mind.se

Nationella hjälplinjen: 020 22 00 60. Alla dagar kl 13–22.

SPES, Riksförbundet för Suicid Prevention: 08 34 58 73. Telefonjour varje dag kl 19–22

Jourhavande präst: via 112. 
Alla dagar kl 21–06

Jourhavande medmänniska: 
08-702 16 80. 
Alla dagar nattetid, kl 21–06

BRIS – Barnens hjälptelefon: 116 111. Måndag–fredag 
kl 15–21, helger kl 15–18

BRIS vuxentelefon – om barn: 077 150 50 50. Måndag–fredag kl 10–13

Jourhavande adoptionskompis: 020 64 54 30


Röda Korsets telefonjour: 0771 - 900 800. 
Alla dagar kl 14–22.

Röda Korsets mobilchatt SMS:a Kompis till 71 700. 
(kostar som ett vanligt sms).
Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

Röda Korsets datorchatt: www.jourhavandekompis.se. Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

Tveka inte, ta kontakt!
Maria

Maktlöshet

Jag har inga ord men jag vill ändå skriva.
Jag vill kunna förmedla känslan jag har just nu av total maktlöshet.
Maktlösheten inför våra barns beslut och maktlösheten inför döden.

Jag är tom, ..... jag är ledsen, ..... jag är mållös och som sagt maktlös men jag är också en smula förbannad.
Förbannad? Ja,..... på att behöva känna mig så här maktlös.
Jag är också en aning frustrerad över att inte kunna ha möjligheten att skruva tillbaka tiden, om så bara för en liten liten minut.
Om den möjligheten funnits är vi nog många med mig som skulle agerat på ett annat sätt, fattat ett annat beslut och sagt eller gjort på ett annat sätt.

I lördags kväll ringde telefonen. Det var Anders som ringde för att berätta att Fredriks vän Mikael avslutat sitt liv.
Micke, Micke,.... för fan Micke !
Inte igen. Inte en ung människas liv igen, inte en ung kille till ur samma kompiskrets, det här får bara inte vara sant.

Micke & Fredrik

Det kändes som om falluckorna öppnade sig under mina fötter och jag for 7 månader tillbaka i tiden på en millisekund.
Lågorna flammade åter upp från min pyrande glödbädd. Allt kom tillbaka.
Försvinnandet, letandet, polisernas besked, begravningen, ja allt flimrade snabbt och okontrollerat förbi på filmduken i mitt huvud.

Jag grät, och jag grät, förbaskade ungar varför gör ni så här? Jag känner mig så himla MAKTLÖS!



2 dagar senare hittas ytterligare en ung människa död. Även denna tös har kopplingar till samma kompiskrets som Fredrik och Micke.

Missing People och polisen har sökt efter henne i drygt 2 veckor och utgången blev alltså att även hon till slut hittades död. 

Hennes syster Louise var Fredriks flickvän under några år i tonåren.

Våra fina och älskade barn, vad är det som sker? Jag är helt tom, jag har inga ord.

Liv. Död. Glädje. Sorg.
Avståndet mellan orden är inte så stort, det är bara några punkter.
Avståndet mellan liv och död är inte heller så stort, det är bara några sekunder.
Liv och död hör samman och vandrar hand i hand, men döden den är falsk och kan när du minst anar det slå till och ta över och då står vi som lämnas kvar som gapande fågelungar som inget fattar.

Vila i frid alla älskade barn och ta hand om varandra i er änglahimmel.
// Maria


Jag har tillåtelse av Mickes mamma att dela text och bild.
Även Louise ( flickans syster) har sagt ja till min text.