Maktlöshet

Jag har inga ord men jag vill ändå skriva.
Jag vill kunna förmedla känslan jag har just nu av total maktlöshet.
Maktlösheten inför våra barns beslut och maktlösheten inför döden.

Jag är tom, ..... jag är ledsen, ..... jag är mållös och som sagt maktlös men jag är också en smula förbannad.
Förbannad? Ja,..... på att behöva känna mig så här maktlös.
Jag är också en aning frustrerad över att inte kunna ha möjligheten att skruva tillbaka tiden, om så bara för en liten liten minut.
Om den möjligheten funnits är vi nog många med mig som skulle agerat på ett annat sätt, fattat ett annat beslut och sagt eller gjort på ett annat sätt.

I lördags kväll ringde telefonen. Det var Anders som ringde för att berätta att Fredriks vän Mikael avslutat sitt liv.
Micke, Micke,.... för fan Micke !
Inte igen. Inte en ung människas liv igen, inte en ung kille till ur samma kompiskrets, det här får bara inte vara sant.

Micke & Fredrik

Det kändes som om falluckorna öppnade sig under mina fötter och jag for 7 månader tillbaka i tiden på en millisekund.
Lågorna flammade åter upp från min pyrande glödbädd. Allt kom tillbaka.
Försvinnandet, letandet, polisernas besked, begravningen, ja allt flimrade snabbt och okontrollerat förbi på filmduken i mitt huvud.

Jag grät, och jag grät, förbaskade ungar varför gör ni så här? Jag känner mig så himla MAKTLÖS!



2 dagar senare hittas ytterligare en ung människa död. Även denna tös har kopplingar till samma kompiskrets som Fredrik och Micke.

Missing People och polisen har sökt efter henne i drygt 2 veckor och utgången blev alltså att även hon till slut hittades död. 

Hennes syster Louise var Fredriks flickvän under några år i tonåren.

Våra fina och älskade barn, vad är det som sker? Jag är helt tom, jag har inga ord.

Liv. Död. Glädje. Sorg.
Avståndet mellan orden är inte så stort, det är bara några punkter.
Avståndet mellan liv och död är inte heller så stort, det är bara några sekunder.
Liv och död hör samman och vandrar hand i hand, men döden den är falsk och kan när du minst anar det slå till och ta över och då står vi som lämnas kvar som gapande fågelungar som inget fattar.

Vila i frid alla älskade barn och ta hand om varandra i er änglahimmel.
// Maria


Jag har tillåtelse av Mickes mamma att dela text och bild.
Även Louise ( flickans syster) har sagt ja till min text.

Deklarera

Dags att deklarera. Dödsbo Fredrik Pedersen.

Boom! Där slog den till mig igen! Sorgen.
Att jag skulle deklarera för Fredrik var ingen nyhet, det har jag vetat om hela tiden, men just när jag hade satt mig för att göra det och skulle fylla i hans personnummer slog den till, Boom.
Den lurar på mig hela tiden och den är falsk, för när jag tror den stillnat något dyker den upp som från intet, snabbt och oväntat.

Förbannade jävla skit, tårarna fyllde snabbt upp mina ögon, sen rann de över och jag kunde inte sluta gråta.
Vi brukar ju göra detta tillsammans, varför är du inte här nu?
Jäkla unge, varför lämnade du oss? varför kunde du inte delge mig vad som tyngde dig? dina tankar och funderingar? vi hade löst det, det är jag säker på.

Fredriks sista dag i livet skrev han sms till mig - du fattar inte. När jag frågade vad jag skulle fatta svarade han  - orkar inte.
Jag skrev, - om jag hade varit tankeläsaren hade jag varit rik, men när du inte själv vill delge kan jag inte förstå. 
Jag har själv periodvis mått dåligt i livet så jag kan känna känslan att få krypa in i ett skal och bara låta alla dra åt helvete.
Men livet fortsätter, så man måste krypa fram till slut och ta nya tag. Så känslan att må dåligt, den förstår jag.
Fredriks svar på det var - Okej!.....
Det var allt,  ......Okej.
Hur skulle jag gjort?.....vad skulle jag gjort?
Om?  hur? och varför?........alla dessa frågeställningar som emellanåt dyker upp i mitt huvudet kan göra mig galen.

Nu kvittar allt, nu är det redan för sent och ändå finns alla dessa frågor i mitt huvud.

Kram Maria

Långfredag

Så var vi då redan framme vid påsk. Det känns inte som det är speciellt länge sedan det var jul. I den kristna kyrkan är långfredagen en sorgedag. För mig har mer eller mindre alla dagar sedan den 7 oktober 2013 varit sorgedagar.

Jag har alltid tyckt mycket mer om påsken än om julen. Påsken för mig innebär förväntan och glädje. Då väntar vi på sol, vår och värme. Vi klär oss i gladare färger och det är inte alls samma jobbiga förväntningar som det är inför julen.

När barnen var små klädde de ut sig som de flesta andra barn till påskkärringar och påskgubbar, de målade påskkort och teckningar och gav sig ut på påskrundor.

När de blev lite äldre fixade vi påskäggsjakt och gömde ägg. Jag minns speciellt ett par tillfällen. En gång var när de tidigt på påskaftons morgon sprang runt i trädgården i sina pyjamaser och letade ägg. Nathalie hittade sitt ägg nästan direkt medan Fredrik inte kunde hitta sitt.
Han blev så himla sur och tjurig. Han stod med armarna i kors över bröstet och hade världens suraste min i ansiktet för han trodde vi lurade honom. Vi sa - det är fågel Fredrik, leta lite högre, men nej, han va skitsur och skulle absolut inte leta mer. Stora syster Nathalie kunde givetvis inte låta bli att retas med sin sura lillebror. Hon dansade runt i trädgården iklädd bara nattlinnet med det rufsiga blonda håret guppande och höll sitt ägg högt över huvudet och ropade lite retfullt - det var jätte lätt att hitta Tedden! Men så plötsligt fick han se fjädrarna på sitt ägg vifta uppe på lekstugetaket och vips ändrades minen i hans ansikte från surt till glatt på en halv sekund. Åh, vilken unge!

Den andra gången jag tänker på är när deras morbror hade gömt äggen, då letade de säkert i ett par timmar innan de till slut hittade äggen instängda i Moraklockan. Morbror Lasse tyckte det var jättekul men barnen hade inte riktigt samma humor som han just då.

Ja, dagarna går och just idag känns det något bättre än på länge. Visst drabbas jag varje dag, flera gånger om dagen av hugg i bröstet, tomhet och tårar, men det är nu "vardagsmat".
Just i skrivande stund är jag är i alla fall över kanten på det svarta hålet, och då måste jag kunna glädjas över det.
Men när vi idag på förmiddagen var på kyrkogården kände jag sorgen och saknaden välla över mig som en stor våg, men samtidigt kunde jag känna en viss irritation över att det är till kyrkogården vi ska behöva gå istället för att få påskbesök av vår älskade Fredrik här hemma.

Igår hade vi i alla fall besök av vår underbara lilla påskgubbe Harry och hans föräldrar.
Harry är en riktig solstråle och det är en stor välsignelse att han finns.

Jag vill nu önska er alla en Glad Påsk och hoppas solen ska värma oss alla lite under helgen ☀️


Kram // Maria

Ett steg fram två steg tillbaka

Jag fortsätter det här inlägget lite där jag slutade mitt förra.

Efter hemkomsten från Rom och min 50-årsdag skulle jag tillsammans med min pappa och dotter bjuda in till en gemensam födelsedagslunch.
Inom loppet av 10 dagar fyller vi alla tre år och Nathalie fyllde dessutom 25 år i år.
Alla i familjen och några av våra närmaste vänner var på plats och.....eller? ....nej, fel..... vi var inte alla, det saknades en. Det blir vid såna här tillfällen så otroligt påtagligt. Vår familj är inte längre hel.

Jag hamnade efter de här dagarna återigen i det svarta hålet. Jag vill inte hamna där och jag kämpade emot en bra stund men kunde till slut inte hålla mig kvar över kanten. Varför?

Det är som om jag har två Marior som sitter på varsin sida i min hjärna och kompromissar med varandra. Den ena säger att jag ska skärpa till mig och den andra säger - gråt, skrik och göm dig.

Nu var det flera små faktorer som gjorde att jag trillade tillbaka ner i hålet. Först och främst min egen födelsedag, samma dag som det var 5 månader sedan Fredrik dog. Sen kom Nathalies födelsedag och hennes sorg och ångest över att inte bli grattad av sin lillebror så som hon brukar. Och så var det gravstenen som utan vår vetskap plötsligt låg på plats.

Jag kämpade verkligen med de två damerna i mitt huvud och med känslorna i min kropp men fick efter ett par veckor till sist ge upp.

Jag är trött, jag är något alldeles vansinnigt trött. Jag känner mig emellanåt helt slut. När jag vaknar på morgonen är jag lika trött som när jag lägger mig på kvällen. Jag kör verkligen på för att vara aktiv och "som vanligt".

Nytt besök hos psykologen och han tyckte att jag återigen skulle backa och ge kroppen vila. Han tittade forskande på mig och undrade om jag hade ont någonstans i kroppen? -Du vet att sorgen kan sätta sig fysiskt i din kropp? sa han.
Nej, svarade jag, jag tränar och håller mig i form.
Både psykologen och läkaren tyckte jag skulle vila helt i någon vecka, men det ville jag inte, så vi enades till slut om 50% arbete i en vecka för att sen komma vidare upp på 75%.
Två steg fram och ett tillbaka, ibland ett fram och två tillbaka?
Det är tungt, det är så otroligt jäkla tungt men ingen kan säga att jag inte försöker.

Jag fick idag göra ett besök hos kiropraktorn också eftersom min rygg plötsligt  inte vill vara med, och då visade det sig att jag fått en låsning i bäckenet samt en kraftig inflammation i ryggslutets muskler. Så nu är träningsförbud och VILA utfärdat även därifrån.

Min kropp skriker vila, både fysiskt och psykiskt så nu är det väl bara att försöka lyssna och även lyda.
Sorgen tär verkligen och hur jag än försöker hålla den borta så tar den sig andra vägar.


Vi får vara rädda om oss och om varandra 💗 kram // Maria

Födelsedag i Rom

Ja så var det då dags för mig att fylla år, och 50 år dessutom.
Att fira det med glam och fest kändes alldeles fel, det ville jag verkligen inte.
Men att dagen bara skulle passera utan någon uppmärksamhet alls, det kändes också fel och lite fnuttigt.
Så vi bestämde oss för att resa iväg någonstans och valet föll på Italiens huvudstad Rom. Våra goda vänner hängde med och biljetterna bokades.

Födelsedagen kom och jag vaknade med en sådan himla ångest, varför var jag här? jag ville hem, jag ville bort, jag ville ingenting. Åh.....varför blev det så här? Det knyter sig i magen och klumpen i bröstet bara växer.
Min inre röst messar - Skärp dig Maria, du är här nu...... skärp dig och bete dig som du ska, du är i Rom, du fyller år och det är solsken!

Sol från en klarblå himmel, 20 grader varmt och riktigt skönt. Vi hade pic nic med italienska pizzor i solgasset. Vi gick upp och ner i Spanska trappan, vi betraktade den vackra Fonta di Trevi, vi promenerade runt Colluseum, vi gick, vi gick och vi gick.
Klumpen i halsen fanns där till och från och gråten lurpassade på mig. När jag såg unga killar knöt det sig i mig.

Mitt liv är inte längre som tidigare. Jag har förändrats, jag känner det så tydligt i mitt inre. Alla tankar som snurrar i mitt huvud, vem ska jag dela dem med? Vem ska förstå mig? Jag vet inte, jag vet verkligen inte?

Samtidigt som jag emellanåt bara vill älta, gråta och älta säger den förnuftiga Maria till mig att inte tjata, att inte belasta mina nära med mina tankar och funderingar stup i ett. Därför tror jag att jag i andras ögon upplevs som att jag är som "vanligt".
Jag behåller nästan alltid mina känslor för mig själv, inom mig. Det är något jag är van att göra för det lärde jag mig redan som liten. Men ibland blir det för fullt och då pyser det ut.

Det finns personer i min närhet som säger att jag kan prata med dem om jag vill och när jag vill, men det är så himla svårt. Ni vill mig bara väl det vet jag men ändå är svårt. Jag tycker ju till och med att det är svårt att prata med min psykolog. Samtidigt vill jag prata om Fredrik, han finns ju med mig hela tiden precis som han gjorde när han levde! Han har ju varit en del av mitt liv i över 23 år.

När jag läser vad andra mammor som mist sina barn skriver, känner jag igen mig väldigt mycket i deras känslor och upplevelser.
Dom mammorna vet, dom känner i sina bröst detsamma som jag känner i mitt, för tyvärr har de fått den förbannade koden till just de känslorna dom också.

När jag härom kvällen läste Lisbeth Hellmans bok som hon skrivit om livet efter sin son Davids självmord, hittade jag ett citat som jag tycker beskriver en känsla så bra. Hon skriver;
 - Nu är situationen som den är men jag är trött, trött, trött, orkar ett tag till, sen måste jag vila. 
Jag är trött på det här låtsas-livet. Jag vill tillbaka till "förut".

Men det blir ingen liv som förut, livet blir aldrig mer som förut, vi måste nu skapa oss ett nytt liv .... framåt, ett liv utan vår älskade Fredrik. Det går sakta, det går väääääldigt saaaaakta men?
Jag får ibland höra - du är så stark Maria, du tar dig igenom det här!
Stark? ..... Ja, jag är bara precis så stark som jag måste.....och ja, jag kanske tar mig igenom detta? .......för vad har jag för val?

Tack Pher för att du finns och för att du står ut med mig, jag älskar dig 💕💕


Maria

Vår älskade lilla Harry

Jag måste bara få ge lille Harry ett eget inlägg.

Den 29 september 2013 blev jag ju en mycket stolt mormor till en underbar liten kille som fått namnet Harry.

Harry är ett namn med engelskt ursprung. Det används i modern tid som smeknamn för Henry, som härstammar från det forntyska Henrik, som är bildat av ord som betyder 'hem' och 'härskare'. Harry kan också användas som smeknamn för Harald, vilket betyder 'härold, budbärare'.

Vilken lycka och vilken glädje, att vi har fått en liten prins.

Det är så härligt, tänk att få stoppa in näsan i nacken och snusa på den lilla nyfödda bebisen, att få känna doften av nyfödd, denna speciella doft. Tänk att få känna det mjuka, alldeles nya skinnet mot sin kind. Det är lycka.

Att bli mamma är något av det finaste som finns, men att bli mormor, det är nog ändå snäppet bättre!
Då kan man plocka de finaste russinen ur kakan.

På sätt och vis blev vi snuvade på en del av glädjen över lille Harry i och med Fredriks död, samtidigt som det i vårt svarta helvete har varit en välsignelse att vi har honom.
För jag kan glädjas åt mitt lilla barnbarn trots allt. Han är världens finaste.

Han är en otroligt nöjd liten kille som väldigt sällan är ledsen och som finner sig väl tillrätta i allas famnar. Skönt är väl det, så mycket som han fått vara med på redan.

Men det går fort med dom små trollen, han är nu redan 5,5 månad. Han har fått 3 små bissingar och rullar runt till både mage och rygg.
Jag blir alldeles lycklig när vi busar och han skrattar högt.
Underbara unge, tack för att du finns ❤️


Mormor

Ett blödande sår

Det finns ett bibelcitat som lyder - Gud ger dig inte mer bördor än du kan bära.
Är det så?

Men varför fördelar han då dessa bördor så himla ojämnt? Varför ska en del av oss få så många och tunga bördor medan andra knappt får några bördor alls? Beror det på att vi är så olika starka eller vad?
Det är ännu en fråga som jag aldrig kommer att få något vettigt svar på. Men om svaret beror på att vi har olika inre styrkor, då hade jag önskat att jag varit lite svagare.

Det konstiga är att vi ändå på något oförklarligt sätt klarar att bära dessa bördor som är större än vad vi någonsin kunnat föreställa oss att vi skulle få. Men att bära och följa sitt eget barn till den sista vilan, det är på gränsen till ett totalt inre kaos. Det är ju barnen som ska följa oss till graven. Oavsett hur gamla våra barn blir så ska de inte gå före sina föräldrar till döden, men tyvärr händer det, och tyvärr händer det alldeles för ofta.

Det gör ont, det gör förbannat ont. Det gör mer eller mindre ont hela tiden.
Sorgen kan liknas vid ett skavsår på hälen. Det syns inte så mycket utåt men det känns hela tiden. Ibland läker det ihop lite men snabbt som ögat kan det gnagas upp igen.
Jag beter mig som en helt vanlig mamma och medmänniska men jag lurar er allihop.
Min mun ler men mitt hjärta, det blöder.

Vi brukar ganska ofta och med utan någon särskild eftertanke använda oss av frasen- "tiden läker alla sår" (ett uttryck jag förövrigt inte längre gillar.)
Mitt förnuft säger mig att jag på mitt blödande sår så småningom kommer att få en sårskorpa. Samma förnuft säger mig också att mitt sår troligen till slut kommer att läka ihop.
Men jag vet att såret kommer lämna efter sig ett mycket fult ärr. Ett stort och fult ärr som jag kommer tvingas leva med. Det fula ärret kommer alltid finnas där som en påminnelse om min finaste Fredrik som lämnade oss alldeles för tidigt.

Härom kvällen fick jag ett mail från en mamma som heter Lisbeth Hellman.
Hon undrade om jag ville dela en länk åt henne till en bok som hon skrivit om sorgen och saknaden efter hennes son David, och självklart vill jag det. Följ länken nedan så kommer ni till hennes bok.
Jag har ännu inte läst den men väntar på att den ska dimpa ner i min brevlåda snart.

Lisbeths bok om sonen David, Klarar du dig själv nu?


Vi får alla fortsätta kämpa på med våra liv, med eller utan våra söner och döttrar,
stor kram till oss alla ❤️
Maria