Utmattningsdepression

I februari 2007 drabbades jag av utmattningsdepression. 

När jag ser tillbaka på det idag så vet jag att det var väldigt många saker som lades till varandra och som till sist orsakade min utmattningsdepression. Egentligen kunde jag under en ganska lång tid läsa flera av signalerna som kroppen sände till mig men som jag helt enkelt valde att inte lyssna på. ”Det där drabbar inte mig”. 2007 var det fortfarande vanligt att kalla utmattning för  ”att gå i väggen” och det skulle minsann inte jag göra. Jag minns att jag satt på föreläsning om stress och checkade av det ena symtomet efter den andra men ändå tänkte, nej, det drabbar inte mig. Jag kraschade till slut en dag när jag var på jobbet. Kroppen checkade fullständigt ut och när jag stängt dörren till mitt kontor sjönk jag ner med huvudet mot skrivbordet, det svartnade för ögonen, blixtrarna for genom hjärnan och det skar som knivar i huvudet. Då kunde jag inte förstå hur jag skulle kunna ta mig därifrån och hem? 

Jag befann mig i ett nattsvart mörker.

Jag var totalt slut. Jag hade kört mig själv rakt in i väggen, rakt in i en stor jävla betongvägg. 

Vägen tillbaka var otroligt lång men jag hade förmånen att träffa en läkare på vårdcentralen som hade väldigt stor kunskap men också stor förståelse för det som drabbat mig. Han klargjorde ganska omgående att jag fått en utmattningsdepression. Han berättade ingående hur det fungerar. Han kunde också på ett bra sätt förklara för mig om och varför jag hamnat där jag nu var. Han planerade för hur vi på bästa sätt skulle ta oss framåt. -Det kommer gå sakta, sa han, men det kommer ändå gå framåt. 

Jag är så tacksam för att just han fanns där när jag behövde det som bäst, för utan honom vet i tusan hur det hade gått? 

Jag hade även turen att få en handläggare på Försäkringskassan som visste vad utmattningsdepression handlade om och vi gjorde tillsammans upp en riktigt bra rehabiliteringsplan. Utan press. 

En bra psykolog och en bra arbetsgivare hade jag också så förutsättningarna för att komma ut på andra sidan väggen fanns. 

I april 2008 började jag arbetspröva på 25%, det gick bra och i augusti samma år var jag tillbaka på heltid. 

Något gott av det som hände är att jag lärt mig hur viktigt det är att kunna säga nej, att lyssna på mig själv och att begränsa sig. Just att begränsa mig är något jag ständigt måste jobba på och påminna mig om eftersom jag har förmågan att köra fullt ös ända in i kaklet. 

Artikeln som jag länkar till här nedan beskriver verkligen 
förloppet på ett mycket bra sätt. Jag personligen tror inte att man bränner ut sig enbart genom arbetet. Det är mycket mer komplext än så. Om allt annat funkar runt omkring oss så tror jag man kan arbeta hur mycket som helst. Men hur ofta fungerar allt runt omkring oss till 100%? Aldrig skulle jag våga påstå, det är väl bara på sociala media och i instagramvärlden i så fall?

https://www.facebook.com/117810938253214/posts/2415334588500826?sfns=mo

Artikeln del 1

DEL 1

Artikeln del 2

DEL 2