Det jag idag valt att dela på min blogg är det väldigt
få människor som känner till. Som jag tidigare skrivit i bloggen så är jag inte
den som pratar särskilt mycket om mig själv eller vad jag upplevt utan väljer
oftast att behålla saker och ting inom mig. Det var i den andan jag växte upp
så det har ju självklart präglat mig som person. Att inte älta, att inte
fundera på saker som jag inte längre kan påverka, att bara lämna det som hänt
bakom mig för att gå vidare och fortsätta livsresan. Det är egentligen en
väldigt korkad strategi för allt som man inte bearbetar slår ofta tillbaka till
en i någon form.
Det som jag idag tänker dela kom tillbaka i mina tankebanor efter att jag
läst ett Facebook inlägg från Phers systerdotter Sofia häromdagen. Hon och
hennes man blev den 12 juli lyckliga föräldrar till en liten flicka och några
dagar senare skrev Sofia att de tänker ge den lilla tösen namnet Sigrid.
Pher och jag läste inlägget nästan
samtidigt och vi blev båda oerhört påverkade. Sigrid, en liten Sigrid. Det var
ett namn som vi båda varit helt överens om att vi skulle ge vårt barn om vi
någon gång skulle fått en dotter. Både min farmor och Phers farmor bar namnet
Sigrid.
Men vi fick
aldrig någon liten flicka Pher och jag, 2004 fick vi däremot en liten pojke som
i vecka 23 dog i min mage.
Allt började egentligen redan 2002 när jag fick missfall och blev inlagd på Kalmar lasarett för skrapning. Dagen efter skrapningen togs ett hCG test för att kolla så hormonet som visar på graviditet i kroppen hade sjunkit vilket det konstigt nog inte hade gjort. Jag fick därför stanna kvar ytterligare ett dygn på sjukhuset varpå ett nytt prov togs som då visade att hormonet fortfarande inte sjunkit, det hade däremot stigit men av någon anledning blev jag ändå utskriven. (Allt det här med testet fick jag inte veta förrän några veckor senare.) Några dagar efter hemkomsten fick jag plötsligt en natt fruktansvärd värk i magen, den kom och gick som i kramper. Jag minns att jag tog mig till toaletten men att jag där tuppade av på badrumsmattan. Pher som vaknat kom in och undrade oroligt vad jag höll på med? Och jag i min förvirrade hjärna svarade - vilar lite!
Pher hjälpte mig tillbaka till sängen och ringde därefter till sjukhuset men där svarade sköterskan att det var nog inte var någon fara, - kanske hon fått maginfluensa? sa sköterskan, - Och hon har ju dessutom nyligen gjort en skrapning! Magen värkte, den krampade och värken kändes nästan olidlig. Pher var jätteorolig och ville att vi skulle åka in till sjukhuset trots att sköterskan sagt att vi skulle avvakta, men jag sa hela tiden att det var lugnt och att han kunde somna om.
- Jag väcker dig om det blir värre, sa jag. Och värre blev det. Värre och värre och till sist var värken helt sjuk. Jag kände att jag måste upp till toan igen. Den här gången kom jag bara till kortänden av sängen innan jag på nytt segnade ner och svimmade av. Situationen var helt absurd. Jag gjorde på mig och tvingade då Pher att ta in mig i duschen. - Men för helvete Maria, det här går inte, sa Pher. Det enda han ville var att ringa efter ambulans men jag var bara så fokuserad på att först få bli duschad. Det var ju en stor förnedring för mig om ambulanspersonalen skulle se mig i det skicket. Efter avspolningen (ingen riktig dusch), väckte Pher Nathalie och bad henne passa mig medan han ringde efter ambulans. Jag minns det mesta i små fragment, jag var av och på i medvetslöshet. Jag minns att jag gick ner till ambulansen och jag minns att de körde med blåljus i full fart, samtidigt som jag hörde dem säga – vi har en prio 1 på väg. Ambulanssköterskan som satt hos mig sa flera gånger att blodtrycksapparaten krånglade, - jag får inget mätbart tryck, hörde jag henne säga gång på gång.
Allt började egentligen redan 2002 när jag fick missfall och blev inlagd på Kalmar lasarett för skrapning. Dagen efter skrapningen togs ett hCG test för att kolla så hormonet som visar på graviditet i kroppen hade sjunkit vilket det konstigt nog inte hade gjort. Jag fick därför stanna kvar ytterligare ett dygn på sjukhuset varpå ett nytt prov togs som då visade att hormonet fortfarande inte sjunkit, det hade däremot stigit men av någon anledning blev jag ändå utskriven. (Allt det här med testet fick jag inte veta förrän några veckor senare.) Några dagar efter hemkomsten fick jag plötsligt en natt fruktansvärd värk i magen, den kom och gick som i kramper. Jag minns att jag tog mig till toaletten men att jag där tuppade av på badrumsmattan. Pher som vaknat kom in och undrade oroligt vad jag höll på med? Och jag i min förvirrade hjärna svarade - vilar lite!
Pher hjälpte mig tillbaka till sängen och ringde därefter till sjukhuset men där svarade sköterskan att det var nog inte var någon fara, - kanske hon fått maginfluensa? sa sköterskan, - Och hon har ju dessutom nyligen gjort en skrapning! Magen värkte, den krampade och värken kändes nästan olidlig. Pher var jätteorolig och ville att vi skulle åka in till sjukhuset trots att sköterskan sagt att vi skulle avvakta, men jag sa hela tiden att det var lugnt och att han kunde somna om.
- Jag väcker dig om det blir värre, sa jag. Och värre blev det. Värre och värre och till sist var värken helt sjuk. Jag kände att jag måste upp till toan igen. Den här gången kom jag bara till kortänden av sängen innan jag på nytt segnade ner och svimmade av. Situationen var helt absurd. Jag gjorde på mig och tvingade då Pher att ta in mig i duschen. - Men för helvete Maria, det här går inte, sa Pher. Det enda han ville var att ringa efter ambulans men jag var bara så fokuserad på att först få bli duschad. Det var ju en stor förnedring för mig om ambulanspersonalen skulle se mig i det skicket. Efter avspolningen (ingen riktig dusch), väckte Pher Nathalie och bad henne passa mig medan han ringde efter ambulans. Jag minns det mesta i små fragment, jag var av och på i medvetslöshet. Jag minns att jag gick ner till ambulansen och jag minns att de körde med blåljus i full fart, samtidigt som jag hörde dem säga – vi har en prio 1 på väg. Ambulanssköterskan som satt hos mig sa flera gånger att blodtrycksapparaten krånglade, - jag får inget mätbart tryck, hörde jag henne säga gång på gång.
Jag vaknade upp på IVA flera timmar senare.
Utomkvedshavandeskap med en brusten äggstock var min diagnos. När jag sakta
återkom till medvetande kände jag hur en blodtrycksmätare pumpades upp på min
arm med korta intervaller, jag kände mig helt kruttorr i munnen och långt ner i
halsen, läpparna var torra och smala som streck. Det pep och blinkade i
apparater bredvid min säng och hela min kropp värkte. När jag försiktigt kisade
med ögonen såg jag en blodpåse och en droppåse dingla i en ställning ovanför
mitt huvud, när jag sänkte blicken något såg jag att mitt blodtryck visades med
röda digitala siffror på en skärm, 30/15, herre gud, levde jag ens?
Jag hade tydligen förlorat ca 4 liter blod som runnit ut i min mage, så det var inte så konstigt att ambulanssköterskan inte hade något mätbart tryck! Min ena äggstock hade alltså brustit. Läkaren som behandlat mig vid missfallet någon vecka tidigare tog inte reda på varför mitt hCG test steg istället för sjönk utan skickade istället hem mig med ett missat utomkvedshavandeskap. Nu kom samma läkare in till mig flera gånger för att kolla hur jag mådde. Jag tror så här efteråt att han var mycket rädd för att jag skulle göra en anmälan mot honom.
Jag hade tydligen förlorat ca 4 liter blod som runnit ut i min mage, så det var inte så konstigt att ambulanssköterskan inte hade något mätbart tryck! Min ena äggstock hade alltså brustit. Läkaren som behandlat mig vid missfallet någon vecka tidigare tog inte reda på varför mitt hCG test steg istället för sjönk utan skickade istället hem mig med ett missat utomkvedshavandeskap. Nu kom samma läkare in till mig flera gånger för att kolla hur jag mådde. Jag tror så här efteråt att han var mycket rädd för att jag skulle göra en anmälan mot honom.
Konsekvensen av det här blev att min friskaste
äggstock brast och togs bort. Den äggstocken som fanns kvar var sedan tidigare
skadad pga. flera inflammationer i min ungdom så chansen att kunna bli gravid
på nytt var nu ganska liten. Läkaren skrev ut hormoner till mig för att öka
äggproduktionen och därmed också chanserna för en ny graviditet. För nu började
det bli lite bråttom, jag blev ju inte yngre med åren så att säga.
2004 blev jag gravid på nytt. Vi berättade inte för
någon utan gick med spänd förväntan för att passera 12-13 veckan då
missfallsrisken börjar avta.
Vi hade bokat en resa till Thailand över jul och nyår för hela familjen det
året men började inse att dit kommer vi inte kunna åka för vid den tidpunkten
är jag inte riktigt i ”flightmood”, vi bokade av.
Det var en riktig liten vilde i magen. Det var fullt ös på sparkandet nästan hela tiden och jag hade inte tidigare vid någon av mina två graviditeter mått dåligt men den här gången mådde jag konstant illa. Vi hoppades på att det var en liten Sigrid men trodde mer och mer på att det var en busig liten Berra.
Det var en riktig liten vilde i magen. Det var fullt ös på sparkandet nästan hela tiden och jag hade inte tidigare vid någon av mina två graviditeter mått dåligt men den här gången mådde jag konstant illa. Vi hoppades på att det var en liten Sigrid men trodde mer och mer på att det var en busig liten Berra.
I vecka 23 dog lilla Berra i min mage. Jag fick
genomgå en vanlig förlossning men vi visste redan innan de satte igång mig att
barnet inte längre levde. Jag bad om att få bli snittad men det var helt
uteslutet. Barnet skulle ut på vanligt sätt för det ansågs bäst för
bearbetningen av traumat. Det kändes helt förjävligt, så mycket smärta men
ingen belöning. Alla ni som genomgått en förlossning vet hur man känner sig i
både kropp och själ efteråt, men man kan stå ut för man har belönats med en
gåva bättre än något annat.
Jag kände mig som en trasa. Mjölkproduktionen drog igång, brösten var fyllda till bristningsgräns men ingen fick äta. Hormonerna åkte bergodalbana, och vi hade knappt berättat för någon att jag varit gravid. Vi fick tid till en kurator men jag ville inte gå dit. Vad skulle jag göra där? Återigen det där att inte älta och inte bearbeta. Klara allt själv, acceptera det du inte kan förändra och gå vidare.
Jag kände mig som en trasa. Mjölkproduktionen drog igång, brösten var fyllda till bristningsgräns men ingen fick äta. Hormonerna åkte bergodalbana, och vi hade knappt berättat för någon att jag varit gravid. Vi fick tid till en kurator men jag ville inte gå dit. Vad skulle jag göra där? Återigen det där att inte älta och inte bearbeta. Klara allt själv, acceptera det du inte kan förändra och gå vidare.
När tsunamin drog in över Thailands kust 2004 förstod
vi att vår lilla Berra troligen räddade livet på oss alla fyra. Om han
inte funnits i min mage den hösten hade vi firat jul på Phi Phi Island.
Vi fick aldrig några gemensamma barn Pher och jag, vi fick
aldrig någon liten Sigrid. När min dotter Nathalie och hennes Thomas fick lilla
Alice försökte vi verkligen övertyga dem om hur fint namnet Sigrid var men
lyckades tyvärr inte. Men så nu, äntligen kom det en liten tös som så småningom
ska få namnet Sigrid, så härligt! Tack Sofia och David och välkommen till världen lilla Sigrid ❤
Maria och pher, va säger man.💖💖💖💖
SvaraRadera💙
Radera<3
SvaraRadera