Redan den fjärde advent

Fjärde advent, hur är det möjligt? Hur är det möjligt att vi snart går mot vår tredje jul utan Fredrik? 
Jag har ju i tidigare inlägg skrivit om att jag inte har så goda relationer med julen, så har det nästan alltid varit och nu är de definitivt inte bättre. Jag räknade ut att av de senaste 16 jularna så blir det här den fjärde julen som vi ska stanna på svensk mark. Anledningen till att vi i år inte reser någonstans vet jag faktiskt inte, det bara blev så. Men visst, när min bror och hans familj i fredags flög till varmare breddgrader så gnagde avundsjukan ganska rejält i mig.
Det är så enkelt att fly, att fly och på så sätt komma undan det där som känns för svårt. Det har alltid varit en av mina svagheter. Att inte stanna upp och bearbeta mina "jobbigheter". Jag har alltid bara slängt min skit bakom mig och gått vidare, inte tagit tag i det, inte pratat om det utan bara traskat på som om det aldrig hänt. Så har jag levt i nästan 50 år.
Men när Fredrik tog sitt liv tog det mesta fullständigt stopp för mig. Mina fötter slutade gå, dom förvandlades till två blytyngder som inte gick att flytta framåt. Fredriks självmord är för mig ett så stort helvete att jag verkligen inte kan lämna det och bara gå vidare. Jag försöker och försöker, jag går och jag går, men jag kommer inte särskilt långt, blytyngderna släpper inte från mina fötter.
Sorgen kletar sig fast på mig som en oljig jävla sörja och jag är så otroligt trött på det. 

Sorg är verkligen komplicerat. Jag har på senare tid vid ett par tillfällen fått frågan, 
- hur är det nu, har "det" börjat gå över? 
Och även, - nu är det ju så länge sen så det börjar väl ge sig?
Då känner jag ilskan rinna till och jag blir förbannad. Den som själv är förälder borde kunna ha förmågan att sätta sig in i hur det skulle kännas att mista sitt barn och man borde kunna förstå att sorgen men framförallt saknaden, aldrig ger med sig. 

Jag avslutar med Kristian Gidlunds ord som stämmer väldigt bra.

Du kan inte göra slut med sorgen.
Du kan inte en dag bestämma att det plötsligt räcker.
Sorgens ände är inte ett beslut.
Sorgen ger sig av, först när den är färdig.
När sorgens smärta är klar med dig.
Inte tvärtom.

God Jul önskar jag er alla / Maria