Fredrik

Fredrik

lördag 22 mars 2014

Födelsedag i Rom

Ja så var det då dags för mig att fylla år, och 50 år dessutom.
Att fira det med glam och fest kändes alldeles fel, det ville jag verkligen inte.
Men att dagen bara skulle passera utan någon uppmärksamhet alls, det kändes också fel och lite fnuttigt.
Så vi bestämde oss för att resa iväg någonstans och valet föll på Italiens huvudstad Rom. Våra goda vänner hängde med och biljetterna bokades.

Födelsedagen kom och jag vaknade med en sådan himla ångest, varför var jag här? jag ville hem, jag ville bort, jag ville ingenting. Åh.....varför blev det så här? Det knyter sig i magen och klumpen i bröstet bara växer.
Min inre röst messar - Skärp dig Maria, du är här nu...... skärp dig och bete dig som du ska, du är i Rom, du fyller år och det är solsken!


Sol från en klarblå himmel, 20 grader varmt och riktigt skönt. Vi hade pic nic med italienska pizzor i solgasset. Vi gick upp och ner i Spanska trappan, vi betraktade den vackra Fonta di Trevi, vi promenerade runt Colluseum, vi gick, vi gick och vi gick.
Klumpen i halsen fanns där till och från och gråten lurpassade på mig. När jag såg unga killar knöt det sig i mig.

Mitt liv är inte längre som tidigare. Jag har förändrats, jag känner det så tydligt i mitt inre. Alla tankar som snurrar i mitt huvud, vem ska jag dela dem med? Vem ska förstå mig? Jag vet inte, jag vet verkligen inte?

Samtidigt som jag emellanåt bara vill älta, gråta och älta säger den förnuftiga Maria till mig att inte tjata, att inte belasta mina nära med mina tankar och funderingar stup i ett. Därför tror jag att jag i andras ögon upplevs som att jag är som "vanligt".
Jag behåller nästan alltid mina känslor för mig själv, inom mig. Det är något jag är van att göra för det lärde jag mig redan som liten. Men ibland blir det för fullt och då pyser det ut.

Det finns personer i min närhet som säger att jag kan prata med dem om jag vill och när jag vill, men det är så himla svårt. Ni vill mig bara väl det vet jag men ändå är svårt. Jag tycker ju till och med att det är svårt att prata med min psykolog. Samtidigt vill jag prata om Fredrik, han finns ju med mig hela tiden precis som han gjorde när han levde! Han har ju varit en del av mitt liv i över 23 år.

När jag läser vad andra mammor som mist sina barn skriver, känner jag igen mig väldigt mycket i deras känslor och upplevelser.
Dom mammorna vet, dom känner i sina bröst detsamma som jag känner i mitt, för tyvärr har de fått den förbannade koden till just de känslorna dom också.

När jag härom kvällen läste Lisbeth Hellmans bok som hon skrivit om livet efter sin son Davids självmord, hittade jag ett citat som jag tycker beskriver en känsla så bra. Hon skriver;
 - Nu är situationen som den är men jag är trött, trött, trött, orkar ett tag till, sen måste jag vila. 
Jag är trött på det här låtsas-livet. Jag vill tillbaka till "förut".

Men det blir ingen liv som förut, livet blir aldrig mer som förut, vi måste nu skapa oss ett nytt liv .... framåt, ett liv utan vår älskade Fredrik. Det går sakta, det går väääääldigt saaaaakta men?
Jag får ibland höra - du är så stark Maria, du tar dig igenom det här!
Stark? ..... Ja, jag är bara precis så stark som jag måste.....och ja, jag kanske tar mig igenom detta? .......för vad har jag för val?

Tack Pher för att du finns och för att du står ut med mig, jag älskar dig 💕💕


Maria

5 kommentarer:

  1. hej maria! åh vad jag känner med dej... man vill allt å inget på en gång... jag tycker det känns bra att åka bort, endast då kan jag hämta lite ork, vara hem ifrån så känner jag att det går lättare att andas, höja upp blicken en aning, helt enkelt vara lite mer anonym...det hårda onda trycket över bröstet ger sej inte, å precis som du ,blir jag ledsen då jag ser pojkar som påminner om min älskade son, jag funderar ofta över hur man ORKAR....men på någevis så går dagarna, säger som du, det är lite hur som med tankarna i huvudet....avslutar med att säga grattis! å många varma kramar, ann.

    SvaraRadera
  2. Jag säger inte grattis, jag säger att du ser yngre ut än 50! Är i samma situation då jag fyller 40 om ett par veckor o har också tänkt på hur jag vill "fira" den dagen. Vi är mitt i livet o det är nu livet skulle vara på topp för oss.. Vill ge dig två boktips, vet inte om du fick dem av Åsa. Malin Sävstam har skrivit "när livet stannar" o "Kärleken är starkare än döden". Malin förlorade två av tre barn o sin man i tsunamin. Dessa böcker var mina snuttefiltar under flera månader då jag läst dem både framifrån o bakifrån. Använd dina vänner som säger att de lyssnar, jag tror verkligen det är viktigt att få ur sig sina tankar o känslor. Jag har tre fantastiska vänner som vet varje steg jag tar o varje tanke jag tänker, jag berättar ALLT o jag kan inte tacka dem nog för att de bara lyssnar o låter min sorg se ut precis just så som den är. De kommer inte med "goda råd" eller säger "så får du inte känna" el "så får du inte tänka". Det får vara just så svart som det är o det är bara vi som är drabbade som vet när vi ser ljuset i tunneln igen. Den processen kan ingen annan skynda på åt oss. Ta hand om dig så skriver jag säkert snart igen ;) Kram Linda

    SvaraRadera
  3. Tack till er båda, Ann och Linda.
    Tack för att ni skriver till mig och delar med av era funderingar.
    Jag har fått boktipsen Linda men inte varit på biblioteket än, ska verkligen ta mig dit och låna dem.
    Det finns en Facebook sida som heter Om Allt och Inget, den får ni gilla om ni vill så kommer mina blogg uppdateringar till er via fb.

    Vi fortsätter kämpa, kram från mig 💕💕/ Maria

    SvaraRadera
  4. lisbeth hellman26 mars 2014 kl. 20:41

    maria! tack för att du läst min bok! det som slår mig att vi mammor tänker så lika. vem är jag? jag är stark, klara mig själv.... men i ensamheten brister den så kallade styrkan. jag skrev ju hur jag i 8 år rusat fram som en ångvält... gjort saker hela tiden, tapetserat, lagt golv, gjutit betong och snickrat.... nu hinner jag klä på mig till 11-112 på dan. jag är en snigel.tröttheten vet inga gränser! vaknar och gäspar. det är så många olika stadier vi går igenom i denna oändliga sorgeprocess.. allt tar sin tid. men jag skulle verkligen velat slippa detta. kram

    SvaraRadera
  5. Hej Maria,
    Hamnade på din blogg av en slump och din historia griper verkligen tag i ens inre och vrider om.

    Jag kan inte säga att jag förstår eftersom jag inte, tack och lov, varit där du är, men som mamma kan jag ändå känna ett uns av den smärta som du måste genomleva.

    Jag tycker du är otroligt stark och modig som delar med dig av allt! Skrev ett litet inlägg om det på min sida idag där även fler tipsades om att läsa om dig och din/er historia.

    //Kram Anna-Karin

    SvaraRadera